2019-01-22

Svensk filmpolitik - del 1

Det finns och har uppstått stora problem i svensk filmpolitik som drabbar filmbranschen och i slutänden filmklimatet och publiken. Framförallt har detta aktualiserats och synliggjorts under 2018, året då mycket av den nya statliga filmpolitiken skulle sjösättas.

Denna filmreform, då man kopplade bort finansieringen från branschen och ersatte med en helstatlig, välkomnades av några och kritiserades av andra. Den främsta kritiken riktades mot den 25%-iga moms som ersatte den tidigare 6+10-iga. För mindre biografer blev plötsligen driften svår att få ihop ekonomiskt, trots att viss kompensation betalades ut. Vi är nog många som menar att det rimmar mycket illa med att å ena sidan betrakta och jämställa filmen med annan kultur, och å andra sidan lägga en momssats som motsvarar försäljning av solstolar eller bilar. Biograferna borde givetvis ha fått 6%-ig kulturmoms.

Vi som välkomnade den filmpolitiska förändringen betonade att filmens status höjdes och blev mer jämlik med andra kulturyttringar, filmen blev helt enkelt en del av kulturpolitiken. Man kunde därmed undvika att särintressen gynnades felaktigt och man kunde hantera ”svåra” frågor som man tidigare inte vågat eller velat ta i. Både kritiker och supportrar av filmreformen trodde att de totala resurserna skulle bli större, inte minst nu när momsintäkterna från biograferna blev högre. Men av denna förhoppning, som självklart hade gynnat hela filmklimatet, blev intet. Diskussionen om hur man
skulle kunna hantera den monopolliknande biografsituationen har inte funnits på någons agenda trots att det kanske är ett av de allvarligaste problemen i svenskt filmklimat. Biofönstret är fortfarande själva grundfundamentet för all filmproduktion och distribution, det är via biovisning som svensk film legitimeras, får uppmärksamhet och kan tjäna pengar. Andra visningsformer, speciellt de digitala, negligeras fortfarande av svensk filmpolitik. Trots att det faktiskt är i dessa olika visningsfönster den överlägset största filmpubliken finns. Vad den nya filmreformen har fört med sig är en del mindre justeringar i stödsystemen som Svenska Filminstitutet arbetat fram. En del bra, en del obetydliga. Man understryker behovet av att uppnå könsjämlikhet, göra större satsningar på talang och utveckling med mera. Detta är självklart bra, men ingenting som är direkt kopplat till att man har en statlig filmpolitik, det hade varit lika möjligt att genomföra under det gamla systemet. Att däremot hantera de kontroversiella frågorna som biomonopol och digitala visningsformer - som tidigare var tabubelagda på grund av att den största biografägaren var en avtalspart – har man i en helstatlig regi, hållit händerna borta från.

Det största samtalsämnet som drivits av staten och dess verkställande organ Svenska Filminstitutet, är den tjatiga frågan om hur man bör och måste nå publiken och hur man ska göra filmerna tillräckligt kommersiella för att lyckas med detta. Utan publika framgångar verkar filmerna inte ha ett existensberättigande. Samtidigt måste man, enligt statens direktiv, värna om den konstnärliga höjden. Detta går självklart inte ihop, alla vet att estimat och publikgissningar är omöjliga, med några få undantag. Och det finns väl inte en enda regissör, producent, distributör eller biografägare som inte vill ha publik till sina filmer, och helst då en stor, så klart. Det enda man kan göra och som bör vara hela filmpolitikens enda ambition, är att försöka göra BRA filmer. Konstnärligt bra, tematiskt och estetiskt. Bara för att man gör komedi är inte det liktydigt med stor publik. Exempelvis Vilken jävla cirkus och Jag älskar dig är väl bevis för detta. Och att man gör seriösa dramer är inte liktydigt med liten publik, Återträffen och The Square är väl bevis för detta. Och vad betyder stor respektive liten publik? I detta sammanhang återkommer man till de begränsade visningsmöjligheterna och biografsituationen. Hur kan en film nå en substantiell och stor publik om den bara visas på några små biografer/salonger i några få städer och på dåliga tider. Den stora biokedjan är inte villig, av helt naturliga skäl, att ta filmpolitiskt ansvar, de vill satsa på ”säkra” kort, och då väljer man bort många så kallade riskfilmer.

Detta enfaldiga tänkande kring ”kommersiell” film som enda mätbara enhet, avspeglar sig också i själva bidragsfördelningen. Konsulenterna kontrollerar 72 miljoner kronor att fördelas till lång spelfilm för vuxna. Marknadsstödet som är ett fullt uttalat kommersiellt stöd har 28 miljoner att fördela och det publikrelaterade stödet, som fördelas till de som redan tjänat stora pengar, får en ”extra-bonus” på 80 miljoner att fördela mellan sig. I denna redan från början snedvända relation mellan det kvalitativa och det uttalat rent kommersiella vill man nu även fördela delar av konsulenternas 72 miljoner till ”säkra” publikfriande filmer. För det är så det är, det man redan i estimat-ledet kallar för publikfilmer blir alltid lättköpt mainstream, eftersom det är dessa som man menar är de enda kommersiellt säkra filmerna. Men även här har man gjort felbedömningar och de där små resurserna av en redan pytteliten budget som blir över lägger man på de så kallade konstnärliga filmerna. Konsekvenserna av oviljan och oförmågan att definiera kvalitet och vad som är bra film, vilka filmer vi vill göra och producera i Sverige, och hur den ”moderna” filmen ser ut, blir slätstrukenhet och infantilisering. Man pratar estimat och hur man organiserar och strukturerar sig. Motsatsen till kreativa samtal. Vi måste släppa den stela och byråkratiska retoriken om att göra kommersiella filmer och i stället prata innehåll och form. Om detta blir fokus så skapar man en kreativ konstnärsvänlig miljö och uppnår på det viset en miljö som mer liknar den statliga filmpolitikens syften och målsättningar. Framförallt så skapar vi ett filmklimat byggt på kvalitet som blir både spännande och publikfriande.
Statens förlängda arm och verkställande organ Svenska Filminstitutet har huvudansvaret, och de borde gå i spetsen för ett kreativt filmklimat. De måste fokusera på att driva samtalen genom sina olika avdelningar och genom sina konsulenter. De bestämmer per automatik vad som är viktigt och mindre viktigt, genom sina formuleringar i visionsplaner och regelverk. Så sker inte i dag, och det är ett stort filmpolitiskt problem, och en stark orsak till att branschen upplever svenskt filmklimat som relativt tråkigt och icke-kreativt.

Som en ganska hårt ansatt distributör fortsätter vi att kämpa för våra svenska kvalitetsfilmer, vi TROR på konst och kvalitet, och är fullt övertygade om att det finns en stor publik för dem. Den tokhyllade långfilmsdebuten Gräns av Ali Abbasi, Peter Grönlunds emotionellt laddade Goliat och Anna Odells egensinniga och gränslösa X & Y är höstens spelfilmsbevis. På dokumentärsidan presenterar vi den unika skildringen av Utøyas offer i Rekonstruktion Utøya av Carl Javér. Dessa filmer kryddas med några hyllade och prisbelönade utländska filmer som bland annat Shoplifters av Hirokazu Kore-Eda och Allt för min son av Xavier Legrand.

Mycket nöje med förhoppning om en starkare framtida filmpolitik!