Ingmar Bergmans internationella genombrott är en uppvisning i eleganta kvickheter
Advokat Fredrik Egerman är en kvinnojägare av stora mått men lever i ett platoniskt äktenskap med ungmön Anne. När hans gamla älskarinna, skådespelerskan Désirée, dyker upp på ett gästspel i den lilla staden, börjar svartsjukan jäsa. Nya älskare dyker upp på scenen, fruar och pigor kurtiseras till höger och vänster och Fredrik får det hett om öronen och utmanas på duell.
"Jag satt på skithuset och läste tidningen. Så läste jag 'Svensk film prisbelönad i Cannes', 'Svensk film gör sensation', eller något sånt. Vad fan är det för en film, tänkte jag; jag trodde inte mina ögon när jag såg att det var Sommarnattens leende." – Ingmar Bergman
Ingmar Bergman (1918 - 2007) tillhör filmhistoriens mest inflytelserika regissörer. Han inledde sin karriär på teatern men det dröjde inte länge innan han gjorde sin första film. Han regidebuterade med Kris (1946) och fick sitt stora internationella genombrott med Sommarnattens leende (1955). Under 50- och 60-talet var han, tack vare filmer som Det sjunde inseglet, Smultronstället, Jungfrukällan, Tystnaden, Vargtimmen och Persona för att nämna några, mer eller mindre synonym med europeisk arthouse-film. Bergmans sista stora film, Fanny och Alexander (1984), gav honom en tredje Oscar för bästa utländska film (de andra två var för Jungfrukällan och Såsom i en spegel). Ingmar Bergman dog 2007 och lämnade efter sig en imponerande samling filmer och pjäser.
TriArt tycker: Sommarnattens leende är den sista av Bergmans tre filmer med Eva Dahlbeck och Gunnar Björnstrand i huvudrollerna. Här får de fullt utrymme att glänsa med syrligt rappa repliker och sårade egon. Att de dessutom backas upp av andra mästare i genren som Jarl Kulle, Ulla Jacobsson och Naima Wifstrand gör ju inte saken sämre precis …
