2015-03-19

Wong Kar-Wai - Filmkonsulentens mardröm

Om Wong Kar-Wai vore svensk skulle han vara filmkonsulentens, producentens eller finansiärens absoluta mardröm. Något exakt manus har han aldrig när han kallar till inspelning. Ändå kommer de främsta kinesiska skådespelarna. Efter sina hittills nio långfilmer med i stort sett samma ”familj” är han en av vår tids mest personliga och överraskande regissörer.

Det snabba och ständigt föränderliga Hongkong är Wong Kar-Wais hemmaplan. Även om My Blueberry Nights spelades in i USA, Happy Together i Argentina och Ashes of Time på det kinesiska fastlandet är och förblir Hongkong en av hans allra starkaste karaktärer statt i oavbruten förvandling och rörelse.

Dånet har tystnat
Namnet på hans eget produktionsbolag, numera legendariska Jet Tone Productions kommer sig av att Hongkongs flygplats tills för några år sen låg tätt intill de blygsamma lokalerna.Förr strök ett jetplan var tredje minut tätt över hustaken för start eller landning. Nu har dånet tystnat och som i Wong Kar-Wais egna filmer saknas inte ljudet förrän det upphört. Sådana försvinnanden, sådan föränderlighet är hans tema ända sen debuten för snart 25 år sen. Klockorna tickar hos honom, osynligt eller bokstavligt.

Kärleksparet i Happy Together har en föreställnig om att kunna ”börja på nytt” i Buenos Aires, en föreställning som andas illusion och undergång.  Att de är homosexuella är av underordnad betydelse. Viktigare är att deras hemhörighet upphör vid dörren till hyresrummet. De är utlämnade åt varandra i ett helt annat och vidare landskap och med idén om att deras längtan efter och minnet av Hongkong upphört att existera. Minnen, kärlek, tid, förlust, hemligheter. Som hans fotograf under två decennier Cristopher Doyle uttryckte i sin dagbok från inspelningen av Happy Together: ”Wong säger att han först under klippningen finner den verkliga innebörden av vad vi spelat in. Vi visste inte vad vissa detaljer eller färger eller skeenden betydde vid tiden för inspelningen. De föregrep vart filmen skulle föra oss. I en bemärkelse var de bilder av framtiden…från den tid vi bara nått alldeles nyss.” Däri ligger Wong Kar-Wais mästerskap också i åskådarens ögon.

Ledare för ett jazzband
Så kommer det sig också att alla hans filmer befinner sig i ständigt samspråk med varandra. Vare sig de hastar fram på motorcykel som i Helgon i neon eller vilar i enskilda viskningar som i slutscenerna i In the mood for love. Vare sig de är personer som återkommer i ett ”före” när vi redan sett deras ”efter” i en tidigare film: ’att börja på nytt betyder att gå mot ett nytt uppbrott’.
Wong Kar-Wai har jämfört sitt arbetssätt med att vara ledare för ett jazzband, som kallar till spelning och säger ”nu jammar vi!”.
-Hur mycket vi jammar? Det kan du inte föreställa dig! Säger han och skrattar, när jag för några år sen besökte honom på Jet Tone Productions.
- Men missförstå mig inte! Vi har detaljerna klara. Alla vet exakt vad som pågår. Jag kan skriva ner och leverera dialogen till skådespelarna i sista minuten. Vi arbetar organiskt, utgår från filmens rytm, från fullständigt glasklara enstaka bilder, från musik.
- Förresten vill ingen annan göra skitjobbet med manusskrivandet. Regissören är ju den enda som aldrig kan smita.
Wong Kar-Wai känner sig också som en arkitekt. Han bygger sin egen version av Hongkong – eller Buenos Aires. Färre människor, tystare, långsammare, i slow motion om det behövs för rytm och betoning, och i vidvinkelobjektiv som skapar mer utrymme. Han fyller också sina filmer med egna ”secret pleasures”, hemliga lustar: restauranger, hus, ting, maträtter som lämnat ett avtryck hos honom. Därför spelades Helgon i neon in i stadsdelen Wan Chai där det finns mycket gammalt som kanske kommer att försvinna mycket snart. Kinesiska knyten, dumplings, till exempel. Gatuköken. Till sin häpnad fann han att samma motiv präglade visionen av Argentina i Happy together. För att nu inte tala om blåbärspajen i My blueberry nights.

Bilder
Kanske är bilderna i In the mood for love allra mest typiska för Wong Kar-Wai; I filmens trappuppgång så trångt att där ständigt finns en vägg, en dörr, en suddig spegel i vägen för den totala insynen. På gatan stora Antonioni-lika tomma väggytor och en dröjande stillhet kring huvudpersonerna. Eller de 2 x 2 kärleksparen i Chungking Express och Helgon i neon. Aldrig skulle exempelvis själva stämningen i Chungking Mansions kunna eka så tydligt och avskalat, som i den förra när Brigitte Lin hastar fram i trenchcoat och blond peruk för att lösa sina gangstermellanhavanden. Chungking Mansions är den märkliga och myllrande nedgångna byggnad som mitt på Hongkongs glassigaste affärsgata rymmer runt 4000 invånare, syltor, affärer, barer och billiga pang. Aldrig har den i verkligheten så blygsamma juke-box i en av dess barer, lyfts fram till en så glödande storhet som i filmen.

Familjen
I Wong Kar-Wais ”familj” har ett par medlemmar spelat en mer oundgänglig roll än andra. Fotografen Cristopher Doyle har hängt med från hans andra film, Days of being wild, berättelsen om om några människor i Hongkong 1968. I ett slag visade den på en annan väg för stadens filmare än den renodlade actionfilm, som blivit dess varumärke.  I Days of being wild fanns visserligen en hitman, skottlossning, en polis och vackra kvinnor - men tonfallet var ödsligare, färgerna bjärtare, klippen oberoende av handlingens raka linjer. Den fångade en tidstypisk stämning av uppbrott utan nämvärd riktning. I själva verket är den en innehållsmässig ”uppföljare” till In the Mood for Love, som utspelar sig sex år tidigare, med Maggie Cheungs  Su Li-shen som personlig länk. Och redan där började man söka efter jazz-riffen, kameran som ett musikinstrument, förmågan att ändra bildutsnitt och filmhastighet i en och samma scen. Den australienfödde och mångsidige Doyle brukar varva mer manus- och inspelningsbundna filmer som Chen Kaiges Nattens fresterska eller Gus Van Sants Psycho med Wong Kar-Wais. Det är svårt att tänka sig den ene utan den andre. Till att börja med var samarbetet en mardröm, säger Wong Kar-Wai.
- Vi försökte kommunicera på olika vis. Historier. Bilder. Vi försökte fånga något av 60-talet, men inte på dokumentärt vis. Vi strävade efter ett skärpedjup lika grunt som en bit siden är tunt: ett millimeterhelvete för den som sköter skärpan.  Uppriktigt sagt var vi mycket missnöjda med varandra - då! Efteråt var vi glada över att i alla fall ha nått en bit på vägen. På nästa samarbete, det märkligt upprymda och dubbelsidiga stadsporträttet Chung King Express blev det mer avspänt.

Musiken
Eftersom Christopher Doyle enligt sin regissör aldrig haft tålamod för själva handlingen började Wong Kar-Wai med musiken: The Mamas and The Papas ”California Dreaming” och Dinah Washingtons ”What a difference a day makes”.
- Och han dansade!
Så har det fortsatt. Till Happy together tangomästaren Piazolla, men också Caetano Velosos tårdrypande ”Cucurrucucu Paloma” och Frank Zappas raktpåsak ”I´ve been in you”.
Till Helgon i neon en av den omåttligt populära och för tidigt döda schlagerstjärnan Teresa Tengs mest vemodiga sånger: ”Say you’ll remember/ remember my eyes, my smile, my soul/ Say you’ll remember /remember my hug, my heart, my love”. Valsen ”Yumejis theme” från japanen Seijun Suzukis film med samma titel ackompanjerar den utsökta In the mood for love.
Men också historiska inspelningar av legendariska kinesiska operaartister från seklets början, kinesisk populärmusik - och inte minst Nat King Cole i latinska storbandstag. Så gör Wong Kar Wai rättvisa åt sitt kärlekspar trängt mellan tidens konventioner och lidelser. Men också åt den grupp de tillhör; postrevolutionens Shanghaimmiggranter, ännu med egna dialekter,matvanor och radiovanor.  Wong Kar-Wai vill inte i första hand beskriva kärleksaffärer, utan historiska attityder. Som besattheten av utgångsdatum i Chungking Express då man inväntade Hongkongs övergång från brittisk kronkoloni till en del av Kina. Men hans musikval har också rent konkreta motiv: 1962, då In the mood for love utspelar sig, kom dansmusiken från Filippinerna och var i hög grad latinamerikansk. Och schlagersångerskan Rebecca Pang, som spelar mahjongbesatt hyresvärdinna i filmen, var på allas läppar med sin ”Bengawan solo” med en typisk musikalisk blandning av öst och väst. Wong Kar-Wai själv liknar situationen vid hur det måste varit för de ryska emigranterna efter revolutionen 1917.

Scenografi
Lika svårt att tänka bort Christopher Doyle vore det med William Chang, Wong Kar-Wais scenograf och klippare ända från debuten - faktiskt den första i kinesisk film som kunde bära heltäckningstiteln ”art director”. Eller några av de skådespelare, som följt med från början. Till Cannefestivalen 1997 blev Happy together klar i sista sekunden och fick regipriset - efter en inspelning som blev extra utsträckt av att storstjärnan Leslie Cheung tvingades pendla till andra roller. In the mood for love tog femton månader att spela in. Deltagandet i Cannes 2000, där Tony Leung fick Guldpalmen som bästa skådespelare, blev en nödvändig deadline. Wong Kar-Wai minns sitt första samarbete med William Chang, den kontroversiella, märkliga och vackra svärdsfäktar-variationen Ashes of time, inspelad i Yuliöknen på det kinesiska fastlandet. Då kom alla skådespelare från TV-dramat. De kunde hantera ansiktet men glömde kroppen.  Första gången bad Wong Kar-Wai Tony Leung Kar Fai äta ett päron och sen kasta skrottet ut genom fönstret, ner på gatan.  De gjorde ungefär 77 tagningar. Alla sa till honom ”spela inte!”.  På kvällen ringde han sin flickvän, var extremt upprörd och undrade vad det var för fel på honom som behövde så många tagningar för att äta ett sketet päron. Wong Kar-Wai förklarade att hans koncentration samlades till ansiktet men att han inte brydde sig om resten. Om du vill bli någon, sa han, så bör du nalkas rollens kropp och veta att en författare och en fotbollsspelare rör sig olika. Olika skådespelare kräver olika metoder. Maggie Cheung behöver mycket dialog för sitt självförtroende. Chow Yun-Fat är så säker på vilket leende och vilken vinkel som är effektiv, att Wong Kar-Wais enda regiutrymme uppstod genom att först trötta ut honom och sen ta honom med överraskning. Leslie Cheung är en mycket erfaren och precis skådespelare; man säger vänd dig om och titta i kameran och han gör det, exakt 35 grader. Varje omtagning lika exakta 35 grader - och om man inte gillar det måste överraskning till: vänd dig inte om! Allt är mycket tidskrävande.

2046 blev en ”operartad science-fiction” som tar sin utgångspunkt i Deng Xiao Pings löften om att Hongkongs villkor skall förbli oförändrade i femtio år efter återföreningen med Kina. Om In the mood for love handlade om hemligheter, kan man säga att 2046  kom att handla om löften. Om hur ”Yut doi jung si” eller The Grandmaster – den första utan Christopher Doyle – till sist kommer att se ut vet man ännu mycket lite. En martial arts- film ska det bli, inspelad på fastlandet som Ashes of time. Med William Wang vid sin sida har Wong Kar-Wai utlovat premiär 2012. Det får ta den tid de behöver. För att åter tala med Christopher Doyle:
’Vad kallar vi bilderna som kännetecknar oss?  På kinesiska heter de kongjing.  De är inte konventionella etablerande bilder, eftersom de handlar om atmosfär och metafor, inte om rum.  Det enda de etablerar är en sinnesstämning eller en fullständigt subjektiv synvinkel.  De är ledtrådar till en omgivande värld vi vill antyda men inte förklara’. En god förklaring om någon till att man kan se alla Wong Kar-Wais filmer gång på gång. De rör sig på detaljrikt och vackert över den materiella ytan samtidigt som de borrar sig in de djupaste själsliga och sensuella gömslena. Man blir aldrig färdig med alla deras hemligheter.