2015-03-19

Wim Wenders - Musik är min största inspiration

Den amerikanske vännen, Himmel över Berlin, Paris Texas … under sjuttio- och åttiotalet spottade Wim Wenders ur sig vackra allvarsamheter i en strid ström. Sedan har det varit lite glesare mellan formtopparna, men med aktuella hyllningen till vännen Pina Bausch har han bevisat att gammal är äldst. Vi pratade med honom 2009 i samband med en omfattande återutgivning av hans äldre filmer på DVD.

Så var det då äntligen dags för Wim Wenders filmer från storhetstiden att få svensk DVD-premiär. Några har visserligen funnits ute tidigare men för de flesta är nu första gången de går att avnjuta på DVD. Vi passade på att ringa upp regissören för att prata Nick Cave, filmhistoria och hur det känns att se sin karriär i backspegeln .

- Well, det är bättre att de släpps nu än aldrig säger han och med ett torrt skratt. Ska jag vara ärlig så skämdes jag faktiskt lite när filmerna fanns på VHS. Att människor tvingades betala för skräpkvalitet. När DVD kom så ansträngde jag mig och lade ned mycket tid på de digitala versionerna. Vi gick tillbaka till originalnegativen och restaurerade bilderna från grunden, samtidigt mixade vi om ljudet till surround. Så om någon nu ser mina filmer för första gången så ska de veta att det i alla fall är i bästa möjliga kvalitet.

Är det någon av filmerna som ligger dig närmare hjärtat än de andra?

- Jo, självklart finns det några som jag tycker är mer lyckade än andra. Några har blivit klassiker, men de står ju på egna ben så att säga och behöver inte mig för att försvaras. Precis som föräldrar, så bryr sig ju filmskapare gärna lite mer om problembarnen. Himmel över Berlin tillhör de starka, medan uppföljaren, eller snarare fortsättningen, Fjärran så nära har haft det lite svårare att hitta sin plats i världen. Min mest ambitiösa film Till världens ände, är en annan som jag är mycket stolt över. Men den korta versionen som släpptes kunde inte göra den rättvisa på samma sätt som den directors cut (5 timmar lång!) som släpptes tio år senare. Million Dollar Hotel och Land of Plenty tycker jag också har blivit lite missförstådda.

Tillsammans med fotografen Robby Müller, som senare rönt stora framgångar med bland andra Jim Jarmusch och Lars von Trier, inledde Wenders sin karriär i början av 70-talet och de blev snabbt en del av det som kom att kallas ”den nya tyska vågen”.

- Robby var ovärderlig för mig. Vi jobbade nästan tio år i sträck med varandra och gjorde en film om året. Att få den kontinuiteten i arbetet var fantastiskt. För en ung filmskapare i dag är det nästan omöjligt. Nu kan en debutant tvingas vänta flera år innan nästa film. Vi lärde oss hantverket tillsammans genom både misstag och succéer. Jag hade inte varit den jag är i dag utan Robby och vice versa.

Förutom möjlighet till kontinuitet, vilken är den största skillnaden med att göra film i dag jämfört med när du började?

- Rent generellt är det mycket hårdare konkurrens i dag. Filmer kommer snabbt och försvinner snabbt. Det är svårt att etablera sig. Men å andra sidan, tack vare den digitala utvecklingen kan unga filmskapare få saker gjorda för budgetar som vi inte kunde drömma om förr.
- För mig personligen, så är jag ju så klart samma person, men arbetar i en annan tid av filmskapande. Jag försöker fortfarande se filmer som en form av uttryck snarare än en produkt. Jag tycker fortfarande att film är det mest helgjutna och samtida sätt att se på vårt samhälle och försöka förstå varför vi finns till. Jag försöker undvika att upprepa mig och vill göra filmer som är expeditioner på okända områden.

Tycker du lika mycket om att göra film nu som när du började?

- Ja, jag är väldigt priviligierad som får göra det jag gör. Faktiskt, om jag var tvungen att jobba nätter för att kunna göra film på dagarna så skulle jag gladeligen göra det. När jag var ung ville jag bli målare eller musiker. Ända tills den dag då jag pantsatte min saxofon och köpte en 16 mm Bolex. Det var vändpunkten i mitt liv och jag har aldrig ångrat mig. Allt jag vill göra finns där; skriva, resa, fotografera, arbeta med skådespelare, musiker, arkitekter, poeter, författare och konstnärer.

Musiken går som en röd tråd genom Wim Wenders filmer. Det tydligaste exemplet på hans förmåga att infoga rockestetik i handlingen är förmodligen Himmel över Berlin, där Nick Cave inte bara bidrar med flera låtar till soundtracket utan också uppträder i en nyckelscen.

- Redan min första långfilm, Summer in the City, var tillägnad The Kinks. Jag har gjort många filmer om musik som till exempel Lisbon Story, Buena Vista Social Club och Soul of Man. Bono skrev Million Dollar Hotel … så, ja, musik har alltid spelat en stor roll i mina filmer och mitt liv. Det är fortfarande min största inspiration.
- När det gäller Nick, så var han en stor undergroundhjälte i Berlin på den tiden. Han bodde där, gjorde legendariska konserter och det gick helt enkelt inte att utesluta honom från en film om den specifika eran i Berlin. Det andra bandet som uppstod i askan ur The Birthday Party, Crime and the City Solution är också med. Det fanns inget manus till den filmen utan den gjordes på ett slags dag-för-dag-basis. Det påminde mer om hur man skriver poesi, så jag kan inte låtsas att jag skrev in Nick och hans sånger i manus. Men jag vet att jag redan från allra första början ville ha dem med.

Wenders kärlek till filmmediet har tagit sig flera uttryck genom åren och han tillhör initiativtagarna till World Cinema Foundation, en stiftelse som har till uppgift att finansiera restaurering av gamla filmer innan de vittrar bort och försvinner helt.

- Vi har kommit till en punkt där det mesta av filmhistorien håller på att glömmas bort. Biografer som visar äldre filmer eller retrospektiv existerar knappt längre. Man är hänvisad till ett fåtal cinematek och till de personliga bibliotek som folk bygger hemma. Så tack gud för DVD-formatet, så att vi fortfarande kan se Ozu, Truffaut, Tarkovsky, Bergman, Lang, Ford, Hitchcock, Ray. Fuller, Dreyer … Jag kan hålla på hur länge som helst (skratt).

Du sa tidigare att film låter dig ta reda på saker, vad är det som intresserar dig nu för tiden?

- Saker som att människor inte har tid. För något. Inte sina egna behov, eller för varandra. Vi har avancerade verktyg för kommunikation, men vi kommunicerar sämre än någonsin. Och se hur vi behandlar vår planet, utan respekt och nästan med förakt. Så jag är glad över att dagens filmskapare verkar ha återupptäckt sitt ansvar. Verklighetsbaserade filmer är på väg tillbaka med kraft. Dokumentären verkade nästan bortglömd, men nu är den på tapeten igen. På biograferna också. För mig är det den mest uppfriskande aspekten av samtida filmskapande. Allt tack vare den digitala tekniken. Samma teknik som tillät specialeffekterna och förlusten av realism har nu gett oss verkligheten tillbaka. Det är fantastiskt.

(Intervjun är tidigare publicerad i VideoMonitor)