2015-03-31

Tom Tykwer på hemmaplan

Det har gått snart tretton år sedan Tom Tykwer slog igenom med energikicken Spring Lola. Sedan dess har bjudit på både tyskt tungsinne och stiliserade Hollywood-thrillers. Med Tre återvänder han till hemlandet och han gör det med lätta steg.

Tre föddes ur en idé som Tykwer fick för många år sedan om att göra en film om två människor som har levt med varandra länge, som fortfarande tycker om varandra men där nyfikenheten inte längre är så stor.

- Jag tycker om att filmen observerar de här människorna på ett nästan pusselliknande, fragmenterat sätt, konstaterar Tom Tykwer som är på blixtvisit i Stockholm. Men jag behövde en tredje figur som gav form. Jag erkänner att det kanske inte är en helt revolutionerande idé i sig. Men det som skiljer Tre från de flesta andra filmer är att den tredje personen blir föremål för bådas känslor.

När Tre premiärvisades i Tyskland höjdes en del konservativa röster som var upprörda över filmens syn på kärnfamiljen. Tom Tykwer himlar med ögonen, suckar men säger att han inte blev särskilt förvånad över kritiken.

- Samhället drivs ju av en idé om tvåsamhet. Hela systemet är beroende av att vi följer den här tanken om att vi ska bilda en familj som är mamma, pappa, barn. Lägenheterna är byggda så, skattesystemet är uppbyggt efter det, du blir belönad när du gifter dig, får barn och bla, bla, bla. Allt det här gör ju att det blir norm och känns naturligt. Och jag antar att det kanske är naturligt om det bara handlar om att vi ska fortplanta oss. Så självklart finns det några som ser det som något viktigt att slå vakt om. Men samtidigt måste vi ju erkänna att vi har olika känslor och drifter inom oss som inte täcks av systemet. Det borde inte vara så svårt att förstå.
 
Tre är Tykwers första långfilm i hemlandet sedan Prinsessan och krigaren från 2000. Men han ser det inte som den ”återkomst” som många journalister, inklusive jag, valt att kalla det.

- Låt mig säga så här, det måste finnas en speciell orsak för mig att inte göra film på tyska. Ofta handlar det om budget, eller för att upplägget inte kan göras i Tyskland. Det finns en orsak att till exempel The International heter vad den heter. Den utspelar sig bland stora multinationella bolag, stora globala affärer och i den internationella bankvärlden. Det hade blivit ganska konstigt att göra den på något annat sätt. Dessutom krävdes det ganska mycket effekter och stora byggen som du helt enkelt inte kan finansiera i Tyskland. Samma sak med Parfymen. Skulle man valt något annat språk än engelska hade det varit franska eftersom den utspelar sig där. Jag skulle kunna tänka mig att göra en mer rättfram genrefilm på tyska också, men det blir ändå annorlunda. Ska man följa genren så krävs det en större budget och då måste man göra en internationell satsning. Vilket i sin tur oftast innebär att språket blir engelska. Tyvärr, men det är så det är.
 
I Tre möter vi Hanna och Simon, ett par som rör sig i Berlins kulturkretsar. De har varit tillsammans länge men har inga barn. När Hanna träffar Adam blir hon snabbt förtjust och de inleder ett förhållande, samtidigt träffar Simon en man när han är och simmar – Adam.


- Det tog mig några år att hitta de här speciella, enstaka stunderna som reflekterar mina åsikter kring hur relationer fungerar och vart de är på väg idag. Jag säger inte att den här relationen är representativ, men det är en ganska typisk modern, västerländsk … Du vet, kulturella människor som lever i en kulturell sfär där kommunikationen handlar om att se filmer, gå på teatern, läsa böcker. Lyssna på musik. Vi identifierar oss genom vår kulturella smak. Ta vilken websajt eller facebook-sida som helst, när personen ska beskriva sig själv så gör de det genom att rabbla sin favoritmusik, sina favoritböcker och så vidare. Kulturen definierar oss mer i dag än någonsin. Tre speglar det genom att låta människorna leva i den världen.

Tykwer visste tidigt vem han ville se i rollen som Hanna.

- Sophie Rois tillhör mina absoluta favoriter. Hon är väldigt underutnyttjad som protagonist på film. Kanske för att hon är en väldigt speciell typ. Men jag tycker hon är vacker, smart, energisk och intensiv på ett fantastiskt sätt. Hon är som en blandning av Ava Gardner och Bette Davis under deras tidiga år .

Vem som skulle bli Simon satt betydligt längre in.

- Jag sa visserligen till min rollbesättare redan från början att jag behövde någon som Sebastian Schipper. En vuxen man, med något pojkaktigt över sig och en sorts ung energi trots att han är över 40. Jag tycker det stämmer in på många män i dag. De känns lite yngre än vad de egentligen är. De har behållt en känsla av att de inte behöver representera en äldre person, eller så bryr de sig helt enkelt inte. Efter att jag hade prövat en rad skådespelare och sagt att de borde vara mer som Sebastian, så konstaterade rollbesättaren det uppenbara. Fråga Sebastian, han är skådespelare. Jag hade glömt det eftersom jag har arbetat så mycket med honom som regissör. Så det var lite lustigt, men jag tycker han är fantastisk. Han omfamnar de tysta bitarna i rollen perfekt. Och det är hans rollfigur som genomgår den största förändringen. Hans värld är den som krossas mest och han luras aldrig att spela över utan han håller hela tiden tillbaka på ett väldigt skickligt sätt. Det är skönt att arbeta med en skådespelare som också är regissör, för de vet hur svårt det är att vara på andra sidan (skratt).

Har du någonsin funderat på att pröva på skådespeleriet själv?

- Haha, nej, det är en förskräcklig idé. Jag hatar att vara framför kameran, till och med när det handlar om enkla intervjuer. Det är verkligen inte min favoritplats i världen.

Det räcker kanske med att du skriver musik, manus, producerar och regisserar. Vilken del av filmarbetet tycker du bäst om?

- Att jag inte behöver välja. Jag tänker som de flesta gör någon gång i sitt liv att borde jag inte göra något helt annat? Men jag brukar komma fram till att det finns så många olika delar i processen så det är svårt för mig att bli uttråkad av mitt jobb. Jag tror att de flesta har en sorts livsrytm där man, säg vart tionde år, tycker att tillvaron borde det handla om något annat. Även om man har ett spännande liv kan man få en känsla av att livet är för kort att bara göra en sak. Man lever på samma sätt och det är ganska svårt att byta. Där sitter jag i en bra position, när jag har haft mina kriser har jag kunnat byta till ett helt nytt område. Så var det när jag gjorde Parfymen, det var något jag aldrig hade hade prövat på förut. Det kändes som att börja om från början helt och hållet. Det är det fina med mitt yrke, jag kan alltid utforska nya områden.