2014-05-27

Tid och plats - Heimats två grundpelare

Mats Almegård har gett sig in i Edgar Reitz universum och ser ett livsverk med ambitionen att fånga själva tiden på film.

Allt berättande handlar til syvende og sidst om att strukturera och presentera tid: både övergripande och indelat i kortare sekvenser. Filmregissörer, dramatiker och romanförfattare – alla förhåller de sig till tid. Rent praktiskt måste de givetvis beakta den tid som själva filmen, dramat eller romanen tar att se eller läsa (och dessförinnan också hur lång tid det tog att skriva och filma), men det handlar också om den berättade tiden (som ofta är bra mycket längre än den tid den tar att berätta den).

Vissa filmregissörer gör tiden extra tydlig. Som Edgar Reitz och hans Heimat. Inte nog med att hans filmprojekt (inklusive nya biofilmen "Det andra Heimat") tar en dryg arbetsvecka att ta sig igenom med sina i runda slängar 59 timmar film, han tematiserar också tiden och gör den till en av de verkliga huvudaktörerna. Visserligen döper han sin serie till Heimat – hembygd – som givetvis klingar mer rumsligt än tidsligt. Men idag brukar man tolka begreppet Heimat även ur en tidslig aspekt.

Reitz lägger dessutom till ett ”en tysk krönika” (”Eine deutsche Chronik”) som namn till den första serien. Och krönika härstammar som bekant från grekiskans chronika´ bibli´a som betyder ”tideböcker” eller ”historieböcker”. I skrifter som Film und Zeit skriver han bland annat att filmkameran verkligen är det verktyg med vilket tiden går att avbilda.

På spaning efter den tid som flytt

I den tyska filmhistorien kan Rainer Werner Fassbinders omfångsrika filmatisering av "Berlin Alexanderplatz" från 1980 ses som en föregångare till "Heimat" – även det ett mastodontprojekt, en historia som kräver timmar och åter timmar för att få plats på film. Men frågan är om inte Reitz varit mer influerad av litteraturen. De tyska dagstidningarna talade i samband med premiären av "Det andra Heimat" om ett proustskt rus (”Proustscher Rausch”). Det är verkligen inte första gången Reitz projekt har jämförts med Marcel Prousts banbrytande romansvit "På spaning efter den tid som flytt". Senast i en intervju med Dagens Nyheter (25/4) bekräftade Reitz denna influens och förklarade varför Proust är och förblir hans stora litterära förebild. Detta eftersom han enligt Reitz upptäckt att ”vartenda ögonblick kunde bli början på en roman. Han förstod ögonblicket som både beskriver tidens gång och är dess början och fortsättning.”

Det proustska rus som de tyska tidningarna hänvisade till består i att en nostalgisk upplevelse (ja, vi pratar om den eviga madeleinekakan i Prousts roman) utlöser en serie reflektioner och en berättelseström så bred, stark och lång att den kräver flera volymer av tjocka romaner, eller nästan 60 timmar film för att få tillräckligt med utrymme. I Prousts fall aktiverades barndomsminnena av ett smakintryck. I "Det andra Heimat" talar mycket för att motsvarigheten hos Reitz är synintryck. I det extremt vackra svartvita fotot exploderar då och då en enstaka detalj i lysande färg, som en blårappad vägg eller en glödgad hästsko. Dessa element sticker ut från den svartvita fonden som fyrbåkar – och i fallet med hästskon bränns den in i den betraktandes blick (och bokstavligen i hästens hov).

Men egentligen är det inte epifanin, eller det plötsligt utlösta minnet hos Proust, som gör att man kan jämföra den franske författargiganten (som revolutionerade den moderna romanen) med den tyske filmaren. Snarare ligger det i ambitionen att fånga själva tiden. Att nagla fast den på papper, eller på celluloid. För precis som Proust – som sökte skildra hela sin uppväxt i de aristokratiska kretsarna i dåtidens Paris – har Reitz ända sedan första avsnittet av Heimat (1984) varit besatt av att konservera ett stycke tysk historia och därmed ett stycke tid. Första Heimat berättade den vindlande tyska historien från nederlaget i första världskriget 1919, via de nazistiska åren 1933–1945 och efterkrigstiden fram till 1982. I den andra säsongen som han döpte till "Die zweite Heimat - Chronik einer Jugend" (Krönika om en ungdom) återvände han till 1960-talet och tecknade en bild av den tyska avantgardekonsten och studentrörelsen som i Tyskland var mycket involverad i ett djupt och kritiskt ifrågasättande av föräldragenerationens delaktighet under nazitiden. Tredje sviten tar sin början 1989 – året då Berlinmuren föll och den tyska återföreningen började te sig som en tänkbarhet: ”Chronik einer Zeitenwende” (Krönika om en vändpunkt i tiden).

Allmängiltigt

Den nya filmen "Det andra Heimat" heter i tyskt original "Die andere Heimat – Chronik einer Sehnsucht" och fokuserar således fortfarande på tiden eftersom den kallas en krönika. Men rummet blir viktigare. I tv-serierna har det funnits ett Heimat, en hembygd. Nu introducerar Reitz ytterligare en plats: den andra hembygden – som man längtar till. Därför har filmen fått undertiteln ”en krönika om längtan” (att Reitz huvudpersoner längtar bort är dock inget nytt – det är ett genomgående tema och förenar första säsongens amerikaemigrant Paul Simon, andra säsongens musikstuderande Hermann Simon med Det andra Heimats Jakob Simon som drömmer om att emigrera till Brasilien).

Konstaterade jag inledningsvis att allt historieberättande handlar om tid är det kanske dags att också fastslå att plats är en lika viktig faktor. Särskilt när det handlar om Edgar Reitz. Heimat/hembygd som begrepp har som sagt också något med tid att göra, man kan (som Gerhard Handschuh i Brauchtum – zwischen Veränderung und Tradition) också prata om kulturella och sociala aspekter av termen. Men i slutändan beskriver Heimat givetvis en geografisk ort. Även Proust – som spanade efter en tid som flytt – visste att platsen var viktig. Den första delen i Swanns värld som inleder hans romansvit är uppkallad efter en plats: Combray.

Precis som Proust (som gav sin barndoms Illiers ett nytt namn och en fiktiv prägel) och en annan litterär gigant, Gabriel Garcia Marquez (som med sin fiktiva lilla by Macondo speglade den stora världen i "Hundra år av ensamhet") skapar Edgar Reitz en by där historien både tar sin början och också till största delen utspelas. Han anlägger ett mikroperspektiv för att beskriva hela världen – makroperspektivet. Byn Schabbach är fiktiv men bär många drag som överensstämmer med Reitz egen hemby. Men genom att skapa en fiktiv by – i det högst reella området Hunsrück där Reitz också härstammar ifrån – introducerar regissören en viktig distans till sitt projekt. Det blir inte för biografiskt. Snarare blir det – som hos Marquez och Proust – allmängiltigt.

Ta tillbaka uttrycket

Att döpa en serie om sin (även om den fiktionaliserats) hembygd till Heimat var relativt modigt. Begreppet ”Heimat” var fortfarande tabu i början av åttiotalet. Precis som många – på ytan – neutrala begrepp var det ideologiskt nedsolkat och besudlat av sin användning under Hitlertiden. Den nazistiska hembygdskulten presenterade filmer med kitschiga hyllningar till en arisk hembygd.

I en intervju med Deutschlandradio Kultur berättade Reitz att han först inte tänkt döpa serien till just Heimat, men att det samtidigt speglade hans ambitioner och förklarar vad han vill med sitt projekt – nämligen att skildra den ursprungliga erfarenhet som varje människa gör i sin uppväxt: ”hembygden är källan för allt konstnärligt arbete” säger han själv. Därför var det viktigt att utmana det nazistiska arvet – och ta tillbaka terminologin.

Ser man till de olika delarna i Heimat-serien är kanske den senaste långfilmen, "Det andra Heimat", den som har flest beröringspunkter med en svensk erfarenhet. Visst har TV-seriernas tematik bäring även i vårt land, men ändå handlar det om väldigt tyska erfarenheter: nederlaget i första världskriget, Hitlertiden, nederlaget i andra världskriget, avnazifieringen under efterkrigstiden och studentrörelsens ifrågasättande av föräldragenerationens förehavanden under Hitlerregimen, samt den tysk-tyska återföreningen.

Längtan

"Det andra Heimat" utspelas förvisso i Preussen – och delar av handlingen refererar till typiskt preussiska erfarenheter, men denna film (som är en förhistoria till TV-serierna) är verkligen en kusin till Jan Troells "Utvandrarna". Den preussiska utvandringsvågen under 1840-talet går dock inte till Nord-, utan Sydamerika.

Rummet eller den geografiska platsen ger upphov till längtan. Heimatseriens allra första avsnitt heter inte ”Fernweh” av en slump, vilket kan översättas med ”Längtan bort”. Denna stämning präglar i princip varje filmruta som Edgar Reitz producerat i Heimat-tetralogin. Den är i högsta grad verksam i "Det andra Heimat". Huvudpersonen Jakob längtar och längtar. Men han kommer aldrig iväg. I andra delar av Heimatserien har personerna rest och återvänt – alltid en pendelrörelse mellan den gamla hembygden och den nya, som man väljer själv – eller inte. Det andra Heimat utspelas som sagt under 1840-tal, men har också mycket att säga om dagens flyktingströmmar, då den talar om avfärden och uppbrottet som något nödvändigt, något som inte är självvalt. Denna tematik är lika aktuell idag som den var då under mitten av 1800-talet.