2019-01-22

Svensk filmpolitik - del 2

Vi tror på filmåret 2019. De filmer vi väntar på och som vi vet är under produktion, både svenska och utländska, ser bra och spännande ut. Många intressanta projekt är i sina slutfaser och väntar på sina internationella premiärer. Men hur många av alla nya kvalitetsfilmer kommer att få svensk biopremiär?

Biografägarna har länge klagat på att antalet biopremiärer är för många. Konkurrensen om biograf-”slotarna” blir hårdare och svårare, och de som dominerar biomarknaden vill hellre satsa på färre titlar med många kopior/sättningar än fler filmer med färre sättningar. De mindre eller mellanstora arthouse-titlarna, som ofta kräver längre tid på repertoaren och mer tålamod, får det allt svårare att få plats hos dessa aktörer. Filmstaden (f.d. SF Bio) dominerar som alla vet den svenska marknaden. Tillsammans med Svenska Bio, som de äger en stor del av, så har de en total marknadsandel som motsvarar cirka 85%. De bestämmer vilka filmer som ska få plats, stå i fokus, ja till och med få visas i Sverige. Med tanke på att Stockholm dominerar filmsverige stort, så är biospelning i Sveriges huvudstad helt avgörande för distributörerna och för vilka filmer som ska utgöra det svenska filmklimatet. I Stockholm har dessa två biografbolag cirka 93% av marknaden. Om Filmstaden inte vill visa en film så är den i stort sett ekonomiskt död. Då får inte distributören de nödvändiga intäkter som krävs för att man ska kunna ta in och lansera filmen. I förlängningen kommer filmerna som Filmstaden väljer bort inte att distribueras i Sverige. Inte av kreativa eller artistiska skäl, utan av ekonomiska. Genom sin dominans styr Filmstaden och Svenska Bio den svenska filmmarknaden på ett för filmälskande människor bedrägligt vis. Tendensen är glasklar; filmer som de två dominerande biografägarna inte anser kommer att inbringa budgeterade intäkter, placerar man inte på sin repertoar. Och filmer som inte ger förväntade resultat efter första öppningshelgen vingklipper man direkt. Arthouse-filmer som behöver spelning över tiden, för att etablera sig och hitta sin publik, är chanslösa.
Filmklimatet kommer under ovanstående omständigheter att smalna av, mångfald och bredd kommer att försvinna, engelskspråkiga mainstream-filmer kommer att dominera ännu mer än tidigare. Svenska filmer kommer att tappa marknadsandelar, eftersom de inte kommer att få bra visningsförutsättningar, om ens några visningar alls. Och deras distributörer kommer inte att våga satsa på lansering i den grad de hade tänkt sig. Det förstnämnda är ett kulturpolitiskt problem och dilemma. Filmutbudet kommer att bli sämre, mer likriktat och enfaldigt. I grunden är detta ett yttrandefrihetsproblem, färre röster får komma till tals. Det sistnämnda är självklart ett filmpolitiskt jätteproblem; man producerar svenska filmer med statliga skattemedel varav en del inte får möjligheten att visas och möta en publik. Tillsammans med andra i filmbranschen försöker vi nu få till ett upprop, skapa indignation, medvetenhet och opinion om och kring detta problem. Något måste göras NU! Svenska Filminstitutet, Kulturdepartementet och den samlade filmbranschen måste börja agera! Och media? Hallå, börja gräva, skriva och förstå allvaret i hela situationen!
Vi kan inte luta oss mot den ”digitala revolutionen”, och tro att Video on Demand och andra digitala visningsformer kan ta över hela ansvaret. De digitala plattformerna är fortfarande alltför små och ska inte ersätta biofönstret i framtiden utan förhoppningsvis komplettera. Men då måste också de digitala visningsformerna bli en del av den svenska filmpolitiken.

TriArt Film kommer självklart fortsätta kämpa för den kvalitativa arthouse-filmen. Men även vi är tvungna att anpassa oss till sakernas tillstånd. Vi kommer att minska antalet distributionstitlar för att visas på bio, vi kommer att vara mer försiktiga och inte ta för stora risker. Vilket innebär att vi kommer att säga nej till många filmer som vi för tio år sedan med självklarhet hade distribuerat. Men vi kommer också, trots den långsamma utvecklingen inom digital distribution, att satsa stenhårt på Triart.se och lägga större vikt vid den än vad vi tidigare har gjort. Både genom att ge plattformen filmpremiärer och ge utrymme för filmer med kortare biofönster, men även genom fler klassiker-, event- och specialvisningar. TriArt.se ska och måste bli ett starkare komplement till biografen, framförallt då antalet biopremiärer för arthouse-filmer minskar. Under våren har vi glädjen att presentera ett antal underbara filmer som vi hoppas når en stor publik. Mia Engbergs fortsättning på Belleville Baby heter Lucky One och är med sina referenser till Derek Jarman och Marquerite Duras ett originellt, sant visuellt och konstnärligt storverk. Xavier Beauvois är med Beskyddarna (Les Gardiennes) tillbaka med ett vackert och gripande drama om kvinnorna som under första världskriget upprätthöll och garanterade hela samhällsstrukturen när männen drog ut i krig för att döda varandra. Leto är en helt galen och underbar film om punkens tillblivelse och liv i dåtidens Sovjetunionen. Kirill Serebrennikov, en central rysk kulturikon som sedan en tid sitter i husarrest, har regisserat. Olivier Assayas har gjort en kulturkomedi, Non-Fiction, om hur litteraturen och läsandet hotas i det moderna digitala samhället. Juliette Binoche spelar en av huvudrollerna, och den har många referenser till bland andra Rohmer och Truffaut. The Sisters Brothers, signerad en av arhousefilmens främsta regissörer - Jacques Audiard, har i sin nya film gjort en gripande och fascinerande western. John C Reilly, Joaquin Phoenix och Jake Gyllenhaal frontar denna dramakomedi om två bröder som söker hämnd i 1850-talets USA. Parning, en ny film av Lina Maria Mannheimer, låter två ungdomar undersöka och utforska sina relationer till sex och parrelationer. Ett smart och underhållande upplägg!

Vi brinner med andra ord för arthousefilmens fortsatta existens och överlevnad. Trots att oron över hur filmerna ska visas och nå sin publik finns kvar, så ger vi aldrig upp!
Mycket nöje!