2015-03-31

Spanska spöken

Vi backar några år till 2007. Skräckfilmsgenren tycks ha gått vilse i blodigt slashervåld och trötta uppföljare. Spanjoren Juan Antonio Bayonas Barnhemmet, en stram spökhistoria som bjuder på krypande spänning av klassiskt snitt, är ett välkommet undantag.

När Juan Antonio Bayona, Guillermo del Toro, Belén Rueda och Geraldine Chaplin samlas inför intervjun anar man att inspelningen varit ljusare än själva filmen. Det skrattas, kramas och Del Toro inleder med att mullra ut sin glädje över att ha fått vara med i projektet.

- Det har varit fantastiskt att jobba med den här lille mannen (pekar på Bayona). Han är helt suverän. Jag vet att jag låter lite som en hejaklacksledare, men det är ju vad jag är. Lite fetare, lite fulare, men ändå … en hejaklacksledare! Jag har stått vid sidan om och peppat.

Med filmer som The Devils Backbone, Pans Labyrint och Hellboy i bagaget är Guillermo mer känd som regissör, men det är varken första eller sista gången som han tagit på sig att axla producentrollen.

- Det är lättare att vara nöjd med andras filmer, konstaterar han kort. När jag kom till Cannes den här gången var det en betydligt skönare upplevelse än när jag har varit här med mina egna filmer. Jag ser så tydligt i Barnhemmet vad det är jag tycker om. Med mina egna filmer känner jag mest rädsla, otillräcklighet och skräck. Så det här är som att låta någon annan ha samlag medan jag får orgasmen (skratt)

Barnhemmet är Juan Antonio Bayonas långfilmsdebut, att det blev en rysare hade inget med själva genren att göra .

- Det som lockade var allt det som går utanför skräcken, berättar han. Inte handlingen, utan mer de inre känslorna hos de inblandade. Filmen är ju en tragedi, eller drama, och bästa sättet för mig att presentera den var på det här lite genremässiga sättet. Hade jag gjort den som ett rent drama hade det inte alls blivit lika intressant.

Guillermo del Toro beskriver hellre Barnhemmet som en sorts fantasyfilm.

- Jag anser att fantasygenren är 2000-talets sista tillflykt för andlighet. Vi lever i en pragmatisk, materialistisk värld där vi hellre tror på skitsnack om ras, geografi, månadslön och vikten av att kunna köpa en jäkla bil. Allt annat ser vi som dumheter. Den här typen av film är snart det enda vi har kvar av andlighet.

Huvudrollsinnehavaren Beléna Rueda nickar instämmande, men menar ändå att det nog är en skräckfilm trots allt.

- Mycket verkar galenskap, men det mesta har en logisk förklaring. Det är ovanligt i en skräckfilm, påpekar hon. Jag gillade det. Man är aldrig säker på om det som händer verkligen händer eller om det bara sker i hennes huvud.

Hur valde du att tro i din rolltolkning, verklighet eller galenskap?

- Hmm, en bra fråga. Det är så tunn linje mellan verklighet och galenskap. Som skådespelerska är det mer intressant om man tar sig an historien som att det som sker är verkligt. Men min rollfigur tvekar själv om hon är galen eller inte. Jag tror att de flesta av oss skulle reagera så när det händer saker som är väldigt svåra att förstå.

- Det som förvånade mig med Barnhemmet är allvaret, flikar Del Toro in. Skräck går ofta hand i hand med komedi eller action. Men här kommer spänningen från kameraarbetet och ytorna. Det är långa passager som hålls ihop enbart av spänning och foto, vilket gör den unik. Jag kan verkligen inte tänka mig den här historien berättas på något annat sätt än film.

- De sista tjugo minutrarna skulle kunna varit stumfilm, säger Bayona. Filmen skiljer sig ganska mycket från den rådande trenden med skräckfilmer som bygger på blod och fysiska scener. Jag använder också blod, men det blir mer effektivt när man inte dränks i det.

- Just nu är det alldeles för mycket tortyrporr i skräckgenren, konstaterar del Toro och suckar. Det kommer från samma extrema håll som Jack Ass-komedier. Media tror att ju mer man ska chocka, desto större verktyg måste man ta till. Men jag håller inte med. Elegansen i Barnhemmet är av klassiskt snitt. Man kan nästan kalla den akademisk, men med en mer modern sida. Det är en film som vågar vara sig själv utan någon postmodern ironi. Det är en väldigt ärlig film och det tycker jag mycket om.

Den påminner lite om Pans Labyrint i sin känsla av att vara en saga för vuxna …

- Exakt! Barnhemmet är för mig en vuxen variant av Peter Pan. Det är inte så många som har tagit upp det, men Juan har lite av både Zemeckis och Spielberg i sig. Scenen där fyrljuset lyser in genom fönstret är mer magi än skräck. För att inte säga poesi.

- Vi pratade faktiskt om det där så sent som i morse, säger Bayona . Det är intressant. I amerikanska filmer hyllar man alltid sin barndom medan vi européer ägnar all vår tid att försöka lösa vår (skratt).

- Jag tror att alla älskar otäcka sagor, konstaterar Geraldine Chaplin. Min far [Charlie Chaplin] var en mästare på att berätta dem. Jag minns speciellt en som han brukade berätta när vi skulle lägga oss. ”Jag har en vän” började han ”Herr Bunuel heter han. En dag gjorde Bunuel en film. Det var en vacker film och det låg en vacker kvinna där. En man kommer fram, öppnar hennes ögon, tar fram ett rakblad och snittar!” Vi skrek högt varje gång (skratt). Men han berättade snälla sagor också …

- Man måste komma ihåg att i hjärtat av varje saga ligger en tragedi, fortsätter Del Toro.  När folk säger saga verkar de tänka på något oskyldigt och snällt. Men vare sig de heter Lilla Sjöjungfrun, Peter Pan eller något annat så döljer sig där oftast mord, tragedier och en massa andra hemskheter.

I Barnhemmet återvänder Laura, spelad av Beléna Rueda, till det barnhem där hon växte upp för trettio år sedan. Med sig har hon sin sjuårige son Simon. Planen är att öppna barnhemmet och ta hand om handikappade barn. Men det dröjer inte länge förrän Simon börjar bete sig underligt och plötsligt försvinner han spårlöst …

- Hade jag hamnat i en liknande situation så tror jag att jag hade gått väldigt långt för att få ett svar på vad som egentligen hade hänt, berättar Beléna Rueda. Inför filmen pratade jag med flera familjer som hade försvunna släktingar. Jag märkte att nästan alla går igenom samma process. De letar desperat efter ett svar på vad som hänt och krävs det ett medium för att få det, då använder man det. Man håller fast vid de små skärvor av hopp som finns. Tron på ett liv efter detta är ett mänskligt sätt att hantera sin sorg.

Diskuterade ni den här typen av frågor under inspelningen?

- Ja, ganska ofta, säger Geraldine Chaplin och ler mot Bayona. Jag skulle så gärna vilja vara religiös. Det skulle lösa ganska många av mina problem. Men det är svårt. Mina föräldrar var ateister, men de skickade mig ändå till en katolsk skola. Jag gick i en klosterskola i tio år och älskade det. Enda problemet var just det där att jag inte kunde förmå mig att tro på gud. När jag kom dit visste jag ingenting om religion, jag var åtta och vi hade förmodligen aldrig pratat om gud hemma. Jag trodde jättelänge att gud var rektor på skolan (skratt). Jag vet att jag någon gång kom hem och sa: ”Wow, den där gud måste verkligen vara rik om han äger den där skolan”. Det finns ett bra uttryck: Om gud fanns hade han inte skapat religion …

- Sådana frågor är alltid intressanta och vi ägnade mycket tid åt att göra personerna i filmen trovärdiga, säger Bayona stillsamt. Vi träffade många människor som hade förlorat barn och lyssnade på deras historier. Det är först när du har trovärdiga rollfigurer som du kan börja leka Brian de Palma eller Sam Raimi med kameran.
Han tar en klunk isvatten, lutar sig tillbaka och fortsätter.
- Det har gjorts många filmer med personer i den här typen av situation, du vet, ett par anländer till ett gammalt hus för att skapa ett nytt liv och huset är besatt. Men för mig var första frågan: Varför kommer den här kvinnan tillbaka? Det var själva grunden till hela filmen. Sedan lät vi oss inspireras av andra filmer och Peter Pan, fast i en betydligt mörkare version då förstås.

Vilka andra filmer?

- Det finns två riktigt bra filmer om spökhus. The Haunting av Robert Wise och The Others av Alejandro Amenabar.

- Glöm inte The Shining!, utbrister Del Toro entusiastiskt.

- Jo, fast vi ville vara motsatsen till den, fortsätter Bayona. Vi var ute efter en mycket mindre film, en historia som berättas med tystnad. Barnhemmet började som en ganska enkel historia om ett spökhus, men den utvecklades i takt med att personerna i filmen blev allt mer komplexa.