2015-03-24

Ruben Östlund och lusten att bryta konventioner

Det har gått ett decennium sedan Ruben Östlunds satte myror i huvudet på en minst sagt oenig kritikerkår med sin egensinniga långfilmsdebut Gitarrmongot. Han har sedan fortsatt utforska det mänskliga beteendet med torr humor och en närmast klinisk precision i De ofrivilliga och Play. Hans senaste Turist är inget undantag.

Att nya filmen utspelar sig i Alperna är ingen slump. Innan Ruben Östlund blev ett begrepp i den svenska filmbranschen tillbringade han större delen av sin tid i skidbacken och filmade vänner medan de utförde halsbrytande stunts.
   – Jag var intresserad av skidåkning, av videokameran och tyckte det var väldigt roligt att filma skidåkning, berättar Ruben när vi träffar honom på ett kafé i Gamla stan i Stockholm.
   - Men efter ett tag upplevde jag det som begränsande och hade svårt att utveckla skidfilmerna längre. Det var några åkare i Sverige då som var fruktansvärt bra. De nådde peaken på sin karriär medan vi gjorde de där filmerna och åkarmaterialet som kom sedan var inte alls lika bra, så det hela dog ut lite grann. Jag insåg dessutom att jag tyckte det var roligare att filma än att åka skidor. Så egentligen kommer mitt filmintresse från tekniken, alltså den rörliga bilden snarare än från något cineasthåll.

Så sagt och gjort, Ruben sökte till den nystartade Filmhögskolan i Göteborg och på andra försöket gick det vägen. Under sista året bildade han produktionsbolaget Plattform tillsammans med klasskompisen Erik Hemmendorff och duon levererade sin första långfilm Gitarrmongot 2004.
   – Den uppstod nog mycket i att jag alltid har varit intresserad av att bryta mot konventioner. Speciellt inom det område där jag verkar. På den tiden var det dessutom väldigt konventionell film som visades på biograferna. Jag förstod att om jag gjorde filmen på det sättet och om den släpptes in i det konventionella rummet, så skulle jag vinna ett visst utrymme. Så det var lite spekulation inblandat också, jag hade en vilja att etablera mig. Men bilden av människan som visades på film under den perioden var så fruktansvärt putsad och välansat ofarlig. Man behövde inte engagera sig över huvud taget. Under flera lager filmsmink utspelade sig något som skulle föreställa ett drama. Men det var egentligen inte mer här och nu än vad det var på teatern och utan närvarokänslan som finns på scen. Så min tanke var: bryt konventionerna så kommer filmrecensenterna att få problem. Och det fick de (skratt).

Gitarrmongot var en udda gök på repertoaren det året. Mottagandet var, som man säger, "blandat". Några välkomnade Rubens stil med öppna armar, andra ansåg att den inte hade på biografer att göra över huvud taget.
   – Den första recensionen som jag läste var av Karolina Ramqvist som jag respekterade och tyckte var grym. Hon gav den en femma i Elle, så först var jag jätteglad. Sedan var det väldigt splittrat. Men det var roligt med Ronny Svensson. Jag visste att han inte gillade den så jag ringde och bad honom säga att det var årets sämsta film. Jag ville ha citatet på DVD-omslaget. Men tyvärr sa han bara att han tyckte det var en av de tre sämsta det året …

Trots både ris och ros uteblev den stora publiken, så när Ruben sökte finansiering för sin nästa film så stod han inte särskilt högt i kurs hos Filminstitutets långfilmskonsulent. Något som inte hindrade Ruben från att självsäkert utlova att filmen skulle få premiär i Cannes. Då fick han sina pengar. Och mot alla odds så premiärvisades De Ofrivilliga i Cannes.
Har du aldrig tvekat över att sätta ribban så högt offentligt? Det sätter ju en del press på att man verkligen levererar  …
   – Det är ju dubbelt. Men man ökar sin egen prestation om man menar allvar med målsättningen. Vi kan ju ta liknelsen med att vi tidigt sa att vi skulle skapa filmhistoriens mest spektakulära lavinscen. Alla som varit med och jobbat med scenen har förstått ribban. Det gör att scenen regisserar sig själv ganska mycket när det gäller det visuella och sådana saker. Samtidigt vet alla, att ska man vara med så måste man steppa upp några steg. Det är så många saker som ska ske och då måste man också planera för det ska kunna ske. Är man inte ärlig med satsningen och erkänner att det är ett misslyckande när man inte lyckas då har man inte heller siktat på det sätt man behöver sikta på. I 99 procent av fallen när folk har så uttalade mål, så vill man inte säga det offentligt för att slippa ta misslyckandet efteråt om man inte når fram. Jag tror att om man är beredd att ta misslyckandet, så är det väl ingen som har problem med att acceptera att man har siktat högt?

I De ofrivilliga slipade Ruben bort kanterna från debuten och levererade en rad avslöjande situationer fyllda av skev humor och plågsam igenkänning.
   – Delvis är det ju situationer som jag kommer ihåg väldigt starkt, som jag har fått berättat för mig eller som jag har varit med om själv. På ett sätt handlar ju Gitarrmongot lika mycket om gruppbeteende, men det är tydligare här. Det är ju människor som vågar att sticka ut, som vågar att agera, som blir uteslutna ur gruppen. När De ofrivilliga blev till, i alla fall är den efterkonstruerade motiveringen den, att den här gången fokuserar vi på människor som är väldigt rädda för att tappa ansiktet. För att visa att det var ett grundläggande mänskligt beteende så skulle den utspela sig i fem olika typer av grupper som skiljer sig åt när det gäller ålder, kön, klass och så. Jag och Erik åkte till akvarellmuseet i Skärhamn för att skilja ut vilka ideer som var intressanta och inte. Det var några episoder som stod ut. Som den i bussen med hon som hade sönder gardinstången. Det var en kompis till mig som var med om det när han åkte ner till Alperna. Han vågade inte heller tala sanning. Det var en full person längre bak i bussen som beskylldes och han mumlade något i stil med ”jag vet inte, men det var väl jag då”. Det är ju väldigt situationsbaserade historier, så man kan nästan byta ut de som varit med om det mot vem som helst. Vid rätt omständigheter så hade man agerat likadant …

Den här gången var recensentkåren betydligt mer överens och deras entusiasm spillde över på publiken som hittade fram till biograferna i ett betydligt större antal än vid debuten.
   - Det var ju helt avgörande att vi var med i Cannes. De reaktioner jag fick innan det var klart att vi kom med i Cannes, visserligen hade inte alla sett den sista versionen, men de var inte på något sätt bättre än de vi fick för Gitarrmongot. Fast samtidigt håller jag med om att De ofrivilliga på många sätt är en bättre film. När vi fick bekräftelsen att vi skulle vara med i Cannes första gången, det är fortfarande en oslagbar känsla i min karriär.

Framgångarna kombinerat med den internationella uppmärksamheten gjorde att Ruben Östlund plötsligt var ett etablerat namn och nästa projekt skulle bli än mer kontroversiellt.
   - Erik (Hemmendorff) visade en tidningsartikel som handlade om de här fem svarta pojkarna som hade rånat tre vita pojkar. Det var ett specifikt fall, så det var inte så varenda gång. Han visade artikeln och berättade om brorsan-tricket och då kände jag att, shit vad är det i den här situationen som är så intressant? Och vad är det som gör att det är så svårt att prata om? Jag fick verkligen en sådan vittringskänsla. Här har vi en idé som måste ut, som vidrör så många saker som vi aldrig vågar vidröra. Den skulle tvinga folk att  verbalisera sig kring sådana frågor. Det var en stor del av grunden till filmen.
Var du beredd på responsen?
   - Jo, det var jag. Det märktes tidigt. När jag berättade om idén och sa att det var fem svarta som rånade tre vita så såg man direkt hur folk på andra sidan reagerade besvärat. Men när jag la fram argumenten så var det ingen som inte förstod varför jag ville göra den. Då förstod man också mina belägg för varför den måste göras. Sedan var det ju tur att det fanns de som vågade gå in i debatten som Jonas Hassen Khemiri, nästan alla som gick in i debatten fick ju själva stötar. Så som det säkert är i de flesta debatter, men jag själv hade så dålig koll på det där så jag upplevde det lite mer dramatiskt.
Var du besviken över att den inte fick fler besökare?
   - Nej, men jag blir lite besviken på att om man jämför Play och Turist så är det uppenbart vilka ämnen vi orkar engagera oss i. Vi vill gärna vara på lyxhotell i solsken och snö med övre medelklass, vi vill inte få problem presenterat för oss på det sättet som det gjordes i Play. Jag menar det är ganska tydligt vilka ämnen som filmdistributörerna runtom i världen har gillat. Turist har sålt betydligt bättre. Sedan tycker jag att i Sverige kunde man ha släppt Play på video-on-demand när debatten var som hårdast. De som ville orientera sig i debatten var ju de som hade kunnat tänka sig att ta till sig filmen. Hade de bara varit några klick därifrån så hade det nog varit mycket intressantare. Men SF var lite för konservativa och var nog lite rädda för filmen eller brydde sig inte. Men med allt detta sagt så måste jag också säga att det alltid har varit jätteviktigt för mig att inte motivera vår verksamhet med antalet tittare.

I senaste filmen - Turist - tar sig Ruben Östlund an kärnfamiljen i allmänhet och mansrollen i synnerhet. Han har dragit ned på de dokumentära dragen som funnits i de tidigare filmerna, något som ironiskt nog stärker autenciteten. En känsla som nog också beror till stor del på skådespelarinsatser som är utöver det vanliga.
   - Det var en ny utmaning för mig med skådespelarnas prestationer. Jag har inte så mycket erfarenhet av när saker ska utspela sig i ansiktet. Det är svårt att ge regi åt en skådespelare som ska uttrycka en viss typ av känsloläge. Det ska ju hända inuti. I de tidigare filmerna har det varit mer konkret regi. Gå dit och när det händer gör du så. Det har varit enklare känslolägen som ska utstrålas.
Visste du det när du började att det skulle bli svårt?
   - Njae, jag tror inte jag förstod riktigt hur svårt. Jag har en känsla av att jag har undvikit ansiktsbilder förut. Det är väl för att jag har inte har trott att det ska hända något speciellt. Även om jag hade lagt tid på det. Men så spelade vi in en av middagsscenerna, en av de första där det verkligen skulle ske dramatiska saker i ansiktet på Ebba-karaktären. Det var en av de första scenerna vi spelade in med den typen av bilder. Första dagen lossnade det inte över huvud taget. Andra dagen blev det lite bättre, sedan växte det successivt. Till sist, när de andra personerna hade gjort sina tagningar, så ville Lisa göra om sin tagning och då det lossnade det helt och hållet. Då gick vi ett varv till och det var som att alla hittade något att bearbeta och plötsligt var det något som gjorde att vi lyfte. Det var en sådan grej, ett steg framåt i min regissörerfarenhet.
   – Men från början oroade jag mig mer för saker som att jag inte skulle få den där dimman som jag ville ha. Jag har aldrig riktigt sett den skildrad på film förut. Det totala ickerummet som blir av dimma. Du vet tystnaden och små, små ljud som spelar stor roll. Jag är jätteglad över att den blev som den blev. Hade den stått själv hade man kunnat göra den väldigt lång och väldigt hypnotisk. Men i slutversionen var jag tvungen att klippa ned den för att filmen skulle fungera så bra som möjligt.
Var det stor skillnad mellan manus och den färdiga filmen?
   – Det är ganska många scener från fjärde skiddagen som är bortklippta. Många scener mellan Mats och Tomas, Ebba och Fanny som kommer under den skiddagen. Sedan skulle jag säga att alla rollerna har utvecklats karaktärsmässigt i olika riktningar beroende på vem som har spelat dem. Jag ska ge ut manuset i bokform senare i år, så jag gick igenom det igen under sommaren och överraskades faktiskt av hur mycket det är som är samma som filmen.

Men från allra första början var det tänkt att filmen skulle se helt annorlunda ut.
   - Jag ville använda mina erfarenheter från Alperna. Jag har ju kunskap om den miljön. Från början var Turist tänkt att bestå av tre olika turistsituationer där välbeställda människor på något sätt hamnar i någon sorts undantagstillstånd. Det kändes som att jag hade haft väldigt många sådana erfarenheter själv. Det kan vara att stå i en bilkö vid en färja och inse att man kanske måste stå där över natten. Man har glömt boka biljett och det finns bara en standbykö. Det slog mig hur snabbt den typen av undantagstillstånd uppstår. Jag ville låta filmens personer komma i kontakt med mekanismer som man oftast tillskriver flyktingsituationer eller en överlevnadsinstinkt som vi är ovana att konfronteras med. Bussdelen, som på ett sätt är utnyttjad i filmen, fyra tjejer som är på en färja på väg tillbaka från en helg i Berlin och så den här skidresan då. De tre berättelserna var grundförutsättningen. Från början var det ju inte tänkt att pappan skulle springa i väg i lavinsituationen, utan att alla skulle bli lika rädda. Men när jag berättade om det för en kompis, som är skådespelare och har ganska mycket skuld i kroppen, man ser på honom att han har gjort grejor som han skäms för (skratt). Han kom tillbaka efter att jag berättat om idén och sa "fan, tänk om farsan drar och blir tvungen att komma tillbaka till sin familj". Det var där och då jag insåg att, shit, där har vi hela filmen.
Turist hade Sverigepremiär 15 augusti och det dröjde inte länge förrän det var klart att Ruben stod inför en succé.
Har du börjat fundera på vad som blir ditt nästa projekt än?
   – Jag har en ide, men den har inte kommit till lösningspunkten ännu. Det handlar om skam, om människan extrema skamkänslor över vissa drifter och det här med att vi är så intresserade av att titta på apor. Apor känner ingen skam. Nästan alla människor tycker det är roligt att kolla på apor, vi speglar oss själva i dem och de skäms inte för sig. De klär liksom av den kultur vi befinner oss i. Man kan jämföra med frågan om det är bra att vi känner sådan extrem skamkänsla över vår sexualitet? Det är intressant att ta upp de här fallen med de unga tjejerna som har tagit bilder av sig själva och sedan har någon annan lagt upp bilderna på nätet. Det fanns en mening i en artikel där det stod att mammor och pappor vakade över tjejerna så att de inte skulle dö av skam, att de inte skulle ta livet av sig. I dag lär man unga människor att inte ta bilder med sexuell karaktär av sig själva istället för att ifrågasätta hur det kommer sig att man känner den typen av skamkänsla? Hur kommer det sig att man inte lär människor att inte lägga upp bilder på någon som inte vill det. Varför laddar vi inte det med skam? Istället för att fortsätta ladda sexualiteten med skam?
   – Jag tänker att man skulle låta 12 skådespelare spela apor nakna, då skulle den mänskliga kroppen väldigt snabbt bli  avsexualiserad. Vi skulle titta på den på ett helt annorlunda sätt och det skulle gå fort. Aspekten med nakenhet i sig är något vi borde betrakta och bearbeta. Också möjligheten att ta bilder av den, eftersom då blir nakenheten så jäkla laddad. Det finns massor av intressanta frågor att ställa kring nakenhet. Men jag vet inte när det kan bli klart. Lavinsituationen i den filmen har inte kommit ännu …