2015-03-24

Roy Andersson i backspegeln

I väntan på den svenska premiären av En duva satt på en gren och funderade på tillvaron roar vi oss med en liten tidsresa. 2003 hade En kärlekshistoria nypremiär på bio och skulle för första gången släppas på DVD.

(Intervjun är tidigare publicerad i VideoMonitor, 7 augusti 2003)

Milos Formans arbetarklassdrama En blondins kärleksaffär och en liten annons för stickning är två viktiga influenser för en av de mer lyckade debuterna i svensk filmhistoria – En kärlekshistoria. Efter att ha legat i rättighetslimbo under många år har den nu restaurerats, fått nypremiär på bio och är redo för en efterlängtad DVD-premiär. Trettiotre år efter premiären är Roy Andersson fortfarande påtagligt nöjd med sitt debutverk.

Bara 26 år gammal och ännu inte färdigutbildad på filmskolan lyckades Roy Andersson med konststycket att få stöd till att regissera sin första långfilm. I slutet av 1960-talet hade filmbolaget Europafilm legat lågt med nya produktioner, vilket bland annat ledde till att man 1969 fick tidningen Chaplins ”Citronpris”. Kritiken tog skruv och Europafilm gav svar på tal genom att meddela att man minsann fortfarande hade mod och fingertoppskänsla kvar för att våga satsa på ett oprövat kort.  

- Före En kärlekshistoria hade en reklambyrå frågat Europafilm om de kunde rekommendera en regissör till ett hopplöst manus för en deodorant. Kommer du ihåg Mum 21? Någon hade sett mina elevarbeten och föreslog mig, minns Roy Andersson. Det blev succé och jag vann faktiskt Guldlejonet i Cannes för filmen. Det tillsammans med mina andra arbeten gjorde att de bestämde sig för att våga lita på mig.

Anade du att ”En kärlekshistoria ” skulle bli en sådan succé som det blev? 

- Ja, ibland kan man känna sådant. Jag tyckte jag hade en viss känsla för situationskomik, så jag kände mig faktiskt ganska säker. Det var någon under inspelningen som frågade hur jag trodde det skulle gå och jag minns att jag svarade ”Det blir minst brons”. Men det blev ju faktiskt guld (som i Guldbagge för bästa film) tillsammans med Lars Lennart Forsbergs Misshandlingen.

Tre terminer in på den fyra terminer långa filmutbildningen hoppade Roy av för att göra sin långfilmsdebut.

- Det var lite problematiskt. Vi var indelade i team med ljudelever, fotoelever och så vidare. I och med att jag missade den fjärde terminen så ställde jag till det för de andra i mitt team. Jag vet att det kom lite surt efteråt och jag höll nästan på att inte få något betyg. Men jag tog givetvis allt det där för att få göra min film.

Vad var det som inspirerade till filmen? 

- Alltså, från början ville jag bli författare. Men på 60-talet inleddes en fantastisk period i filmhistorien. Ryska vågen, franska vågen och lite senare tjeckiska vågen, diskbänksrealismen och allt det där. Det var då jag insåg att det var film som jag ville hålla på med. Jag kände att jag hade något att berätta om livet. Det lilla livet. Att jag kunde hitta stor dramatik och komik där. Jag inspirerades av tjeckerna. Milos Forman, Jiri Menzel och framför allt En blondins kärleksaffär. Det kan man nog se, det finns vissa likheter här och var i En kärlekshistoria. Jag ville inte främst berätta en kärlekshistoria, utan egentligen handlar det ju om samhället.

Och själva historien, var kom den ifrån? 

- När jag arbetade som regiassistent åt Bo Widerberg (på Ådalen 31) så såg jag en liten annons för stickning i en damtidning. Det var en flicka i 13-14-årsåldern, precis mellan flicka och kvinna. Den annonsen var faktiskt direkt utlösande. Jag skulle göra en kärlekshistoria om just den åldern.

Han fick i stort sett fria händer, men Europafilm såg gärna att han gav sångerskan Anita Lindblom en roll. Med tanke på att hon dittills enbart hade synts i klämmiga lustspel så var det inte på något sätt självklart att hon skulle vara så bra i en dramatisk roll som hon visade sig vara.

När insåg du att Anita Lindblom var rätt val för rollen?

- När jag träffade henne. Hon hade sett och gillat mina elevfilmer och jag gillade henne när vi sågs. Jag kände på mig att hon var bra. Det var inget krav från bolaget att hon skulle vara med, men de blev glada och det underlättade ju lite. Hon var deras stora stjärna just då och jag tänkte att varför inte?

För att vara en regidebut gick inspelningen tämligen smärtfritt, förutom några små missöden.

- Av någon anledning blev det fel när vi skulle spela in kräftkalaset i slutet av filmen. Vi skulle just börja filma när vi upptäckte att de hade levererat havskräftor. Det var tidig augusti så jag beslutade att skicka en taxi som fick hämta kräftor från Operakällaren (skratt). Europafilms ledning blev jättesura när de fick reda på att det hade köpts kräftor för restaurangpris, men om man jämför med vad det kostar att låta ett helt filmteam vänta så tyckte jag inte att kräftor för någon tusenlapp eller två var så mycket …

Ledningen må ha surat när de läste notan, men humöret blev förmodligen bättre efter att filmen hade haft premiär. Den blev en omedelbar succé hos så väl kritiker som publik. Med över 700 000 biobesökare i Sverige, flerfaldigt prisbelönad och hyllad som ett filmiskt underbarn kan man tro att Roy Andersson skulle vara nöjd. Men framgången hade en baksida.

- Det var då den stora överraskningen kom. Att det inte var så roligt. Jag fick ångest, framgångsångest. Jag tyckte det var jättejobbigt. Varför var jag inte glad? Så det där med att få mycket beröm, speciellt i den åldern, är inte bara av godo. Jag försökte göra en film till direkt. Producenter och andra hörde av sig och ville ha En kärlekshistoria 2, men jag kände att det inte skulle gå. Jag tyckte inte att jag behärskade bildspråket och ville gå vidare med det. En kärlekshistoria är ju filmad utan någon medvetenhet om bildspråket, allt är intuitivt. Det kan ju i och för sig bli fint. Efter trettio år tittar jag på Sånger från andra våningen med 46 bilder och jämför med En kärlekshistoria och undrar om det verkligen är bättre (skratt). Men jag ville absolut inte göra film på det sättet som En kärlekshistoria är gjord. Det ville jag inte då och det ville jag inte under en lång tid. Det är först nu som jag ibland tänker att jag kanske borde bryta min fålla.

1997 kom Roy Andersson ut med Vår tids rädsla för allvar, en protesttext mot ytligheten. En titel som ofta citeras av de som efterlyser lite högre pretentioner i samhället.

- Det har ju varit en trend, framför allt under det sena 90-talet. Det har funnits en sorts skräck, nästan aggression mot allvaret. Begreppet ”pretto” utvecklades och alla är rädda för att vara ”pretto”. Men det blir väldigt tråkigt om ingen vågar utan alla garderar sig genom ironi och sånt.

Har du varit rädd för det själv?

- Jo, det är klart att man är känslig för det. Det finns ju en del som tycker att Sånger från andra våningen är pretentiös, men det håller jag inte med om. OK, den är anspråksfull men absolut inte ”pretto”. Giliap kan med lite mer fog kallas ”pretto”. Det finns vissa partier där som inte lyckades. Och lyckas man inte med det pretentiösa, så blir det just bara ”pretto”. Sedan har den partier som jag tycker är jättebra, men jag är inte helt nöjd med helheten. Jag hade velat göra om slutet en aning. Då hade det blivit perfekt!

Finns det något i En kärlekshistoria som du skulle velat ha gjort annorlunda?

- Nej, inte mycket och inget i Sånger från andra våningen.

Anser du att film bör vara politisk för att vara bra?

- Ja, jag är nog beredd att svara ja på det. Det här med tillvaron och livet, kalla det värden, värderingar och förväntningar som människan har. Att bygga samhällen och leva ihop. Alla de frågorna har ju politiska förtecken, berättar man om livet så måste de finnas med. Jag tycker också att film måste strida för något, ha en humanistisk ambition. Konstens berättigande ligger i att den är humanistisk. Den vill försvara rättvisa, solidaritet och medmänsklighet. Så ska det vara. Och de filmer som inte gör det, de tycker jag är rena exploatörer som bara vill göra pengar. Då kan man lika gärna syssla med enarmade banditer.

Efter en ganska sparsam produktion, i alla fall när det gäller långfilmer, så har Roy Andersson ett rykte om sig att vara fullblodsperfektionist och inte så lite envis när det gäller att driva igenom sina visioner. 

- Ja, jag lider verkligen om det inte blir som jag har sett det framför mig. Jag hatar att kompromissa bort något bara för att det är svårt. Kostar det för mycket får man skaffa fram mer pengar hellre än att göra avkall. Jag känner så, inte bara med film utan även med när det gäller vilket arbete som helst. Gör man inte ett bra arbete så är det inte roligt att arbeta alls. Jag har nog fått det från min familj. Många av mina släktingar var hantverkare och väldigt måna om att göra ett bra jobb. Min pappa var också sån. Det skulle vara välgjort.

Just nu arbetar Roy med en ny film som går under arbetsnamnet Du levande.

- Det handlar om, återigen, tillvaron och vad man gör av livet. Livet är ju både tragiskt och komiskt. Och intressant (skratt). Men jag tänker skruva upp det absurda ännu mer. Det är ingen relationskomedi som så många andra svenska filmer även om huvudpersonerna är ett kärlekspar. Den är lite mer existensiell.

Förhoppningsvis dröjer det inte lika länge som förra gången innan vi får se slutresultatet. Men till dess får vi nöja oss med en riktig pärla till debut på DVD