2015-03-24

Pirjo Honkasalo - Filmar bara det som behövs

Hon förväntades bli ingenjör, istället blev hon Finlands första kvinnliga filmfotograf och en av landets mest hyllade regissörer. Efter 15 år av dokumentärer återvänder Pirjo Honkasalo till spelfilmen med en drömsk version av Pirkko Saisios roman ”Betongnatt”. – Jag hade fria händer att göra vad jag ville med historien och tyckte att jag ändrade på massor av saker. Men när jag såg den färdiga filmen blev jag faktiskt förvånad över att den är så trogen boken, konstaterar Pirjo Honkasalo när TriArt.se träffar henne i samband med den svenska biopremiären.

Betongnatt handlar om 14-årige Simo. Han bor med sin alkoholiserade mamma och sin äldre bror Ilkka som är hemma ett sista dygn innan han ska åka till fängelset. Simo ser upp till sin bror, men är inte lika hårdhudad och kan inte skärma sig från de mer skuggiga sidorna av Helsingfors regnblöta nätter. Pirjo fick manuset av sin partner Pirkko Saiso redan för tio år sedan men då kom det annat emellan.
– Jag kom så långt att jag hade valt skådespelare, men så fick jag några väldigt lockande erbjudande om internationella dokumentärfilmer i Kaukasus, Indien och Japan. Men nu, efter 15 år av dokumentärer, så var tiden mogen för något annat och jag tog fram projektet igen.
Fick du någon input av Pirkko?
– Nej, Pirkko och jag har en överenskommelse. Hon blandar sig inte i mina filmer och jag blandar mig inte i hennes skrivande. Vår överenskommelse innebär dessutom att all dialog framförs som den är skriven. Jag tillåter ingen att improvisera dialog.
Bara i den här filmen, eller gäller det alltid?
– Saker ändras naturligtvis alltid under inspelning. Jag får improvisera, men ingen annan (skratt). Jag tycker om det så, min stil är att filma väldigt lite. Jag tror det är mindre än tio bilder som inte använts den här gången. Vi hade bara 21 inspelningsdagar och spelade enbart in sådant som vi använde. Jag tror det är viktigt att se filmen tydligt inom sig. Jag har inget behov av att ta en massa olika versioner av en scen. Jag filmar bara det som jag känner verkligen behövs. Ett exempel är mordscenen som är sex minuter. Jag diskuterade med teamet om det gick att ta den i enda tagning. Gaffern sa då, ”jag antar att vi tar några närbilder som vi kan använda vid klippningen”, han ville ha dem som försäkring om något skulle gå snett. Men då förutsätter vi ju att vi inte ska lyckas. Det slutade med att vi tog scenen i en tagning och skippade närbilderna. Att inte ha så många val höjer energin hos teamet. Alla tvingas vara fokuserade på ett helt annat sätt än annars.
Vad är största skillnaden på manuset som du fick för 10 år sedan och dagens version?
– För 10 år sedan hade nog filmen blivit mer realistisk. Boken kom ut 1981, men jag ville inte att den skulle utspela sig på 80-talet. Det finns ingen mening med det. Det hade bara inneburit att vi hade spenderat en massa pengar på scenografi. Istället har filmen utvecklats i riktningen att den porträtterar vad som händer inom huvudpersonen. Egentligen är det ju en väldigt enkel historia, vilket ger utrymme för en film om du förstår hur jag menar. Ofta väljer regissörer att göra film av stora romaner med så många klimax att det inte blir någon film. Jag tycker att långfilm påminner mer om en novell än en roman.
Arbetet har resulterat i en bistert drömsk undergångshistoria med ett svindlande vackert foto.
– Att välja svartvitt var självklart. För det första så tillhör jag en generation som vet hur man filmar i svartvitt. När jag började var de flesta filmer i svartvitt. Dessutom är jag utbildad fotograf och vet hur man hanterar ljus. Den andra orsaken var att jag ville tvätta bort känslan av tid och plats en aning. Man förenklar bilden i svartvitt, även om det finns oändligt många nyanser av grått. Man är mer ”inuti” personen och inte så exakt placerad i Helsingfors. Det är faktiskt ganska många som har kommit fram och sagt att det är otroligt hur annorlunda deras stad ser ut i svartvitt.

Även om Betongnatt försöker undvika att spegla en speciell plats, så är det svårt att komma undan att den är väldigt finsk. I alla fall om man anammar fördomarna om Finland. Det är kargt, fåordigt och spriten flödar.
– Jag tycker mycket om kontrasten, det är mörkt, men hela tiden finns det en potential till något vackert. När Pirkko såg den sa hon till mig att det var ett mästerverk! Men med max fem personer i publiken. (skratt) Jag vet ju att det inte är en stor mainstream-rulle. På så sätt är jag realistisk och jag visste vad det var för film jag gjorde. Jag är nöjd om den hittar sin publik, en publik som är rätt för filmen. Jag behöver inte den stora mainstreampubliken. Jag arbetar hellre i marginalen, där det finns mer frihet. Ju mer pengar som är inblandat, ju mer blir det de som bestämmer.
Du har ju ett rykte om dig att inte kompromissa med dina filmer ...
– Haha, ja, det stämmer bra. En enda gång har jag känt att djävulen knackade mig på axeln. Jag blev erbjuden en stor summa pengar för TV-rättigheterna till en av mina filmer. Under en natt var jag väldigt lockad. Men sedan på morgonen, jag visste att de ville klippa i filmen, så sa jag nej och förklarade jag att det inte är timmer där man kan beställa en eller två meter som jag säljer ...

Pirjo Honkasalo tog examen från filmskolan 1969, debuterade som Finlands första kvinnliga filmfotograf med Pilviinna 1970 och nio år senare regisserade hon sin första långfilm Kainuu 39. Men att hon skulle välja en karriär inom filmen var inte självklart. Med en familj fylld med ingenjörer och goda betyg i matematik så förväntade sig de flesta i omgivningen att Pirjo också skulle göra karriär inom ingenjörsyrket. Men Pirjo ville annorlunda och sökte filmskolan utan att berätta det för någon.
– Jag visste ingenting om film. Jag gillade så klart att se på film, men jag hade ingen aning om vad det innebar att regissera eller att filma. Jag antar att jag valde att utbilda mig till fotograf eftersom jag var den ende i min klass som inte ville bli regissör och inte var rädd för tekniken. Det var nästan omöjligt för kvinnor att få göra seriöst kameraarbete på den tiden. Jag var 21 när jag gjorde min första film och tänkte att nu när jag har brutit isen så kommer en våg av kvinnliga filmfotografer att gå i mina fotspår. Det tog 23 år innan nästa dök upp (skratt).
Det är fortfarande inte så många, speciellt inte om man räknar de som har en lång karriär
- När den finska filmen firade 100 år för några år sedan så var det fem kvinnliga regissörer under alla år. Och förutom mig så var det ingen annan som hade gjort fler än två filmer. Det är ju ingenting, det är helt otroligt! Även nu, så ligger siffran någonstans mellan 10-17 procent.
- I Sverige har ni väl satt upp ett 50/50-mål? Jag vet inte om jag tycker det är rätt väg. Det är en viktig fråga, men jag tror att det måste lösas på andra sätt än kvotering. Vi behöver en djupstudie i var kvinnorna försvinner. Min invändning mot 50/50 är att vad vi inte behöver är dåliga filmer regisserade av kvinnor. Det viktigaste måste vara att stödja bra projekt oavsett vem som regisserar. Däremot tror jag på att lägga kraft på att stötta kvinnor så att de vågar komma fram med bra projekt och känner att det är meningsfullt att visa upp dem.
Har du upplevt detta som ett hinder för dig?
- När jag gjorde min första film och skulle få service på min kamera så tog de inte emot den från en kvinna. Jag var tvungen att skicka min manlige kameraassistent för att få den fixad. Men det var då, attityderna har förändrats. På det sättet har den digitala förändringen betytt mycket. Alla har en digital kamera så kvinnor har haft möjligheten att öva i hemlighet. Sedan så mystifierar män ofta filmteknik, tro mig, det är inte så avancerat som man vill få det att låta.
Vilka förebilder har du haft i ditt filmskapande?
– Jag vet inte, det är svårt det där med förebilder. Det är som med litteratur, vissa böcker var verkligen inspirerande när man var ung, men är ganska tråkiga nu. Så det skiftar. När jag var yngre läste jag romaner som var svårare än de filmer jag såg. Jag trodde inte att man kunde kräva samma djup av en film. Den som fick mig att förstå att film kan vara så mycket mer var Visconti. Han öppnade dörren för en helt ny värld av stora regissörer för mig.
Det är intressant det där med att en del fortfarande ser film som enbart underhållning.
- Ja, Betongnatt vann sex Jussi, vår motsvarighet till er Guldbagge, bland annat för bästa regi och bästa film. Vi hade kritikerna med oss och vi fick jättefina recensioner, men kvällstidningarna var väldigt fientliga. I Finland verkar de nästan hata film som konst. Efter galan så blev inte en enda av skådespelarna intervjuade. I en av kvällstidningarna så skrev man visserligen att Betongnatt vunnit en massa priser, men mitt namn nämndes aldrig. De har sin värld av glamour som vi inte tillhör och de vill inte ha oss där. Det var tydligt.
Vad Pirjo Honkasalo kommer att göra härnäst är fortfarande oklart. Det finns planer på både en ny dokumentär och en spelfilm, men inget beslut är taget.
- Jag gör vanligtvis inte två filmer samtidigt. Egentligen ska man ju ha sitt nästa projekt halvfinansierat medan man filmar. Men jag oroar mig alltid för att hamna i en sits där jag har pengar till nästa projekt men inte vill göra det. För om allting går bra, så förändras man av en film. Det är inte förrän man har avslutat en film som man vet var man står inför nästa. Jag vet att det är ekonomiskt självmord att tänka så, eftersom produktionssystemet ser ut som det gör. Speciellt nu, när nästan alla filmer, i alla fall i Finland, är internationella samarbeten.
Fast du har ju överlevt så här långt …
- Jo, och att finansiera Betongnatt gick snabbt, men jag inser att yngre filmskapare har det svårare. Såvida du inte har gjort en film med stor kommersiell framgång. Fast, det är klart, min första stora film tog åtta år att finansiera. Jag gjorde andra, mindre projekt under tiden och jobbade för andra regissörer. Jag känner sympati för de yngre regissörerna, men det var inte så lätt på min tid heller …