2015-03-24

Oberoende framtid

Kids, Happiness, American Splendor, Boys Don’t Cry, Far From Heaven, Ice Storm, 21 grams … listan är lång och det är svårt att föreställa sig var oberoende amerikansk film hade varit i dag utan producenterna Christine Vachon och Ted Hope. Vi träffade dem 2010 och passade då på att fråga om vad de tror om den oberoende filmens framtid.

Christine Vachon och Ted Hope inledde sina karriärer på 80-talet. En ny våg av regissörer med Jim Jarmusch i spetsen hade hittat vägen till en publik utanför mainstreamfåran, en publik som var öppen för både oberoende och personliga filmer.

Ted Hope: Det fanns tydliga målgrupper som inte någon producerade för. Målgrupper som inte var baserade på ålder och kön. Istället handlade det om till exempel sexuell läggning, etnisk tillhörighet eller, till viss del, religion. I dag tror jag man hittar motsvarande grupper om man ser till vilka ämnen som engagerar människor. Hitta ett engagemang som tillåter dig att nå publiken och involvera dem tidigt i produktionen. Det är ett kreativt möte som jag tycker att publiken, och faktiskt också filmskaparna, har varit berövade de senaste 20 åren. Men det håller på att ändras.
Under 90-talet och det tidiga 00-talet skördade den amerikanska independentfilmen stora kommersiella framgångar. De senaste åren har dock förutsättningarna förändrats en aning. Delvis beroende på nya distributionskanaler, men också på grund av nya värderingar där de gamla ekonomiska systemen inte riktigt går att tillämpa.
Christine Vachon: Det är en väldigt spännande period just nu. Det tar tid för ett system att förändras, speciellt för ett så gigantiskt system som filmindustrin. Vi befinner oss just nu i ett läge där vi ser att filmer med skådespelare som förut varit värda en viss summa inte längre fungerar. Men ingen vet riktigt vad man ska göra med den kunskapen. Betyder det att skådespelaren inte är värd något? Eller betyder det att filmen kanske borde komma tillbaka på marknaden lite senare? Vi har inte hittat något att ersätta de gamla sätten att finansiera film med, så vi håller fast vid det vi har även om vi inte vet vad som fungerar längre.

Innebär det ett bättre eller sämre klimat för alternativa filmer?

Ted Hope: Det är sämre för själva industrin, men rent kreativt är det strålande tider. Jag tror att vi är på väg in i en ny gyllene era för oberoende film. Vi kommer att se en förändring i innehåll, hur historier berättas och hur de presenteras.

Som till exempel ..?

Ted Hope: Jag tror att man äntligen kommer att ge upp fetischeringen av långfilm, det vill säga att allt måste göras för att visas på bio och sedan släppas enligt gällande schema. Förmodligen kommer vi att se mer filmer som går upp två-tre dagar på bio, tas bort och sedan går upp på repertoaren igen. Fler filmskapare omfamnar TV eller använder sig av flera plattformar för att berätta sin historia. Man kommer att experimentera mer och hitta publiken på ett liknande sätt som Christine och jag gjorde när vi började.
Christine Vachon: Det ligger i tiden. Ta Todd Haynes miniserie för HBO med Kate Winslet i huvudrollen. För bara några få år sedan hade ingen ens vågat tänka tanken på att hon skulle göra en HBO-film, ännu mindre en TV-serie. Inte Todd heller för den delen. Jag vet att det är lite annorlunda i Europa, här arbetar regissörer med både TV och film. I USA gör man inte det, inte förrän nu i alla fall. Tidigare var det verkligen antingen eller. När långfilmsregissörer pratar om TV så är det ofta med ett visst förakt. Men TV har just gått igenom en verklig guldålder. Många av de unga regissörerna har sett det. De har växt upp med fantastiska serier som The Wire och Sopranos. Unga regissörer ser att det är där som det faktiskt tas risker, inte i de ”middle of the road-filmer” som serveras och marknadsförs som om de vore vågade eller oberoende. Det är på TV som det verkligen brinner till i dag.
Ted Hope: Filmindustrin siktar allt mer in sig på affärssidan. Så de skådespelare och agenter som vill göra ett bra jobb, som började med det här för att de faktiskt älskar film har gjort sig mer tillgängliga och är mer flexibla att göra den typen av film som Christine och jag inspireras av att göra.
Christine Vachon: Förr brukade regissörer och skådespelare komma in till oss och säga att de ville vara med i en Killer-film (Christine Vachons produktionsbolag heter Killer). Nu behöver det inte längre handla om film. Det räcker med att det är ett coolt projekt. Det är en utveckling som gör mitt jobb intressantare på väldigt många plan.
Ted Hope: Jag gjorde nyligen en film som heter Super och en av sakerna som gjorde att finansieringen gick igenom är att Rainn Wilson, som har en av huvudrollerna, också råkar vara en av de femtio största på Twitter. Han har över två miljoner människor som följer honom. Säljagenten såg engagemanget och valde att se det som en tillgång. Och det finns ett värde där. Han kunde få fans att engagera sig i filmen. De märkte också att James Gunn, regissören, hade över tio miljoner träffar på sin webserie PG Porns, en komediserie som har allt det du älskar med porrfilmer utom sexet. Det är en kul show. Han hade över en miljon träffar på ett blogginlägg om vilken superhjälte du helst skulle vilja ha sex med. Det faktum att man har en sådan engagerad publik, det har ett verkligt ekonomiskt värde. Vi vet inte exakt vilken siffra. Men vi gillar det och det kommer att ändra på den gamla ekvationen på många sätt.

Det är inte bara affärsidéer och attityd som har förändrats de senaste tjugo åren. Producentens roll skiljer sig också en hel del.

Ted Hope: När vi började fanns det två typer av producenter. De som letade upp filmer att göra och de som gjorde filmer. Men med tiden blev de en. Först förväntades du hitta bra material och se till att få det gjort. Sedan började det dessutom förväntas av dig att du skulle paketera det. Det blev din uppgift att rollbesätta och välja regissör. Sedan blev man plötsligt den som skulle få in pengarna också. De första filmerna vi producerade, då fanns det andra som såg till att finansieringen fanns på plats. Förutom att hitta materialet, se till att få det gjort, paketera och hitta finansiärer har vi nu nått en punkt där vi förväntas dra en del av publiken till filmen, engagera dem tidigt och dessutom ta del av marknadsföringen och ordna med distributionen. Till det faktum att vår arbetsbeskrivning har ökat sjudubbelt så har lönen sjunkit med cirka 30 procent mot vad den brukade vara. Och marknaden är mycket mer konkurrensutsatt. När vi gör en film i dag, så konkurrerar vi inte bara med de aktuella filmerna utan med hela filmhistorien. I dag kan du se varenda film, överallt, när som helst och jag måste få dig att se min film istället för till exempel Truffaut, Kurosawa, Godard, Bergman. Tyvärr måste jag nog erkänna att de gjorde bättre filmer än vad jag gör. Och då har jag inte ens nämnt konkurrensen med TV-spelen …
Christine Vachon: Och folk som tar av sig byxorna på YouTube.

Så vad får er att fortsätta?

Christine Vachon: För att bortsett från allt det där så tycker jag ärligt att jag har det bästa jobbet i världen.
Ted Hope: Jag håller inte riktigt med, det är ett uselt jobb men ett väldigt bra liv.
Christine Vachon: Jag får resa över hela världen, jag får träffa fantastiska, kreativa människor, jag får bidra till att ge liv åt deras drömmar och visioner. Plus att jag några gånger varje månad blir igenkänd på gatan och folk kommer fram och säger att jag har gjort deras favoritfilm. Och det är aldrig samma film. Ibland är det Hedwig, ibland är det Velvet Goldmine, ibland är det Safe och ibland är det till och med The Greyzone, en film som nog är den mest deprimerande filmen som någonsin gjorts. Men om man kan göra en film som får någon att säga, inte bara jag gillar den, utan det är min favorit. Det är rätt fantastiskt.

Hur ser ett intressant manus ut i era ögon?

Christine Vachon: För mig handlar det om något som jag känner igen när jag ser det. Jag är väldigt regissörsdriven, så vem som ska göra filmen är en stor del av varför jag läser manuset från början. Men jag måste känna att det är något originellt samtidigt som jag känner att det är något jag kan finansiera, vilket inte alltid är så uppenbart. Det kan handla om att det måste finns en potential att attrahera rätt skådespelare eller något annat som gör att folk är villiga att betala för det.
Ted Hope: Det handlar också om att hitta teman som är intressanta. Originalitet är spännande. Ett nytt sätt att se på en historia, en karaktär eller en genre är en stor del. Men också sådant som hjälper mig att förstå någon som är helt annorlunda än vad jag är. Det behöver inte vara en sympatisk karaktär, det räcker med att det är någon som känns mänsklig, eller verklig. Den typen av historia som på något vis hjälper mig att förstå något som normalt sett inte finns i min värld. Det är en av de sakerna som film gör bättre än andra konstformer. Och ett tips, jag föredrar manus med färre sidor. Jag förundras över hur folk tänker. Har jag en bra dag tar det mig cirka två timmar att läsa ett manus. Och vi får in tusentals. Vi är bara fem stycken. Det förvånar mig faktiskt hur många författare, regissörer och agenter som inte har vett nog att åtminstone se till att manuset är färdigt. Jag menar, hur ska jag kunna bry mig om ditt arbete om du visar så tydligt att du inte bryr dig om mitt. Märker man att någon har lagt ner arbete och är förberedd, så är det ett bra sätt att få mig intresserad.