2014-01-30

Michael Winterbottom - Trivs bäst under inspelning

Det man slås av med Michael Winterbottom är att han pratar lika snabbt som han levererar filmer. Sedan den hyllade debuten Fjärilskyssar från 1995 har han gjort minst en film om året och lägstanivån är imponerande hög. När jag ringer upp honom för att prata om Sverige-aktuellaThe Look of Love från 2013 har han redan hunnit med att spela in en ny säsong av The Trip och sätta sig i klipprummet för att färdigställa Face of an Angel.

Det var Steve Coogan som presenterade idén till The Look of Love för Winterbottom och undrade om inte det vore ett passande projekt för dem båda. Men det var inte själva historien utan Coogans entusiasm och vilja att spela rollen som övertygade regissören.
– Steve övertalade mig att han skulle passa väldigt bra att spela Paul Raymond, och det hade han ju rätt i, konstaterar Michael Winterbottom och fortsätter. Mycket av Paul Raymonds bakgrund, hans utbildning, religion, var han kommer ifrån, det påminner mycket om Steve Coogans egen bakgrund. Så jag tror Steve kände att han kunde identifiera sig en hel del med Paul. Det var nog det som lockade mig mest med att göra filmen. Jag såg att det var en roll som var tillräckligt nära Steve för att han skulle kunna spela den fullt ut. Att göra Paul Raymond mänsklig med allt vad det innebär.

I The Look of Love berättas historien om Paul Raymond, Storbritanniens stora sexmagnat som i början av 90-talet var landets rikaste man. 

- Jag kände till den kommersiella sidan av hans liv. Du vet, tidningarna, att han ägde delar av Soho och allt det där. Men den personliga sidan hade jag dålig koll på. Det som slog mig när jag började läsa på var hans märkliga relation till sina barn. Inte bara till dottern, även om det är den som är mest central i filmen, utan också till den äldsta sonen som han i princip aldrig träffade. Jag tänkte mycket på hur man skulle kunna hantera den ganska komplexa familjesituationen i filmen. Hur skulle man binda samman detta med bilden av en kraftfull entreprenör som under fyra decennier tjänade en förmögenhet.

Kände du att du hade ett ansvar gentemot Paul Raymonds efterlevande?

- Ja, kanske felaktigt, men det är svårt när man gör en film om verkliga personer. Jag tror att när man gör en fiktion av en verklig person så måste man vara medveten om att det är en version av sanningen. Allt behöver naturligtvis inte vara fakta, men det är meningslöst att göra en film om Paul Raymond och sedan uppfinna en person som inte har något med honom att göra. Så ja, jag kände ett visst ansvar. Hans dotterdotter var väldigt hjälpsam och samarbetade med oss under hela processen. Jag försökte vara så ärlig och rättvis som möjligt, vilket inte nödvändigtvis innebär att framställa honom som en alltigenom bra person, för det var han inte.

Hans syn på kvinnor är ju lite problematisk …

– Jo, han tjänade ju sin förmögenhet i en värld som objektifierar kvinnor och det är den världen vi skildrar i filmen. Det hade stört mig om filmen också porträtterade kvinnor som objekt, men det tycker jag inte att den gör.

Filmen är Michael Winterbottoms fjärde samarbete med Steve Coogan. Det första var 24 Hour Party People.

- Jag hade haft kontakt med honom tidigare, men jag kände honom inte. Jag erbjöd honom rollen som Tony Wilson innan vi ens hade något manus. Jag kände på mig att han var rätt för rollen. Det var lite samma känsla som inför Paul Raymond. De hade liknande bakgrund, kom från samma område, hade gått katolsk skola och sådant.

Steve Coogan har i flera intervjuer sagt att du är den regissör som tar fram det bästa i honom.

- Jo, jag har läst det men jag har svårt att tro att han menar det. (skratt) Men visst, det finns en kemi. Han är begåvad och är suverän på att bygga sin rollfigurer med eget material under inspelningen. Det passar mitt sätt att arbeta. Jag tycker om att improvisera och han är inte rädd för att pröva nya saker. Så, jo, han är väldigt rolig att arbeta med.

De två har redan hunnit avsluta ännu ett gemensamt projekt efter The Look of Love. I den nya The Trip-serien beger sig Steve Coogan och Rob Brydon ut på ett nytt kulinariskt äventyr. Den här gången till Italien. Som av en händelse är det också där som Winterbottom har spelat in sin senaste film Face of an Angel. Den höga produktionstakten är imponerande, men Winterbottom själv menar att det mest handlar om självbevarelsedrift.

- Jag tycker det är roligare att göra film, att arbeta med skådespelare, författare, klippare och de andra i teamet än att leta finansiering och sådant. Är man filmskapare så väntar du antingen på att göra nästa film och försöker få den att lyfta eller så gör du den. Så eftersom jag trivs bättre med att göra film så försöker jag befinna mig på inspelningsplatsen så ofta som möjligt.

Är det lättare att göra film nu än när du började?

- En bra fråga … det är annorlunda. När jag gjorde min första film, så var det väldigt få filmer av den typen som gjordes i det här landet och i princip inga av dem gjordes av förstagångsregissörer. Nu är det vanligare, så det är kanske lättare på ett sätt. Men på independent-nivån så blir budgetarna allt mindre, så att underhålla sin karriär och fortsätta göra filmer under lång tid är svårt. Det har blivit svårare att hitta utrymme så att filmen får tillräckligt med uppmärksamhet.

Har det påverkat din lust att göra film?

- Nej, det varierar så klart från film till film. Men, de första dagarna av en inspelning, innan man känner folk och de inte känner dig, när allt är nytt, det tycker jag kan vara lite stressande. Men nu har jag mer erfarenhet och väljer mer vilka jag jobbar med. De bitarna är inte lika jobbiga längre. Så jag måste nog säga att själva arbetet är roligare nu faktiskt. Mer avslappnat.

Ser man tillbaka på Michael Winterbottoms CV så är det en minst sagt spretig historia. Både visuellt och tematiskt. Här finns allt från tunga dramer (Fjärilskyssar, Jude) till snärtiga komedier (24 Hour Party People, Tristram Shandy) blandat med mer experimentella titlar (Code 46, 9 songs) och doku-draman (In this World, The Road to Guantanamo) däremellan. Någon röd tråd är inte helt lätt att hitta.

– Jag gör ju ungefär en film om året och då handlar det oftast om idéer som fortfarande känns intressanta flera år efter att jag först började bearbeta dem. När man börjar med en vag ide så vet man inte riktigt vad det ska bli, man har bara en känsla av att det finns något där. Sedan tar det några år innan jag vet säkert att det är en historia som jag vill berätta och då kan det vara vad som helst. En western, musikal, drama, thriller eller ja … det måste finnas något intressant där som är värt att utforska.

Inspireras du av andra filmare eller filmer?

- Både ja och nej, det första jobbet jag hade var på en dokumentär om Ingmar Bergman. Jag fick träffa delar av hans team och höra hur de jobbade. Bergman gjorde över 50 filmer och då krävs det en jäkla vilja och drivkraft. Den känslan av entusiasm hos en filmskapare är imponerande. Samma sak med Stephen Soderbergh, jag träffade honom för några år sedan och då hade han tre stora filmer och tre mindre produktioner inplanerade under de tre kommande åren. Jag inspireras av den typen av energi. Har du saker som du vill göra, så varför inte göra dem? Om du förstår hur jag menar. Ägna inte fem år åt att prata om vad du ska göra. Gör det!

Just nu håller Michael Winterbottom på att klippa färdigt Face of an Angel med Kate Beckinsale och Daniel Brühl i de ledande rollerna. Planen är att filmen ska vara klar till sommaren.

- Det har varit hårt arbete. Det är en ganska komplicerad historia. Det handlar om en regissör som blir galen i Italien. Lite av handlingen spillde nog över på inspelningen (skratt).

Men innan dess ska The Look of Love ha premiär i Sverige. Först online och sedan på biograferna. Det är en ovanlig ordning på premiärplattformarna, men tanken är att testa hur, eller kanske snarare om, en onlinepremiär påverkar biopubliken. Regissören själv undviker att ha någon gissning kring utfallet.

- Det har ju skett en förändring. I USA är det ganska vanligt att man släpper vod och bio samtidigt. För mig personligen så handlar det om två olika upplevelser. Vod och tv kan inte erbjuda samma upplevelse som bio. Men samtidigt så är jag medveten om att bio inte alltid ett alternativ och då är det ju som det är. Det viktigaste för mig är att filmen når ut till så många som möjligt.