2015-03-24

Me and You and Everyone We Know - en kontaktskapande debut

Det har gått några år sedan konstnären Miranda July debuterade som långfilmsregissör. Me and You and Everyone We Know beskrevs då bland annat som en Todd Solondz-film med hjärta, en Robert Altman-light eller en mörkare version av Harry mötte Sally. Men sanningen är att filmen står stadigt på egna ben och är lika udda, charmig och smart som regissören själv.

Vi träffade Miranda July på Cannes-festivalen 2005, strax efter att Me and You and Everyone We Know hade premiärvisats för en entusiastisk publik. Miranda spelar själv huvudrollen, som av en händelse också råkar vara konstnär.

- Mmm, det finns mycket av mig där, konstaterar hon med ett skratt. Inte bara i Christine (hennes roll i filmen). Flera av mina vänner har sagt att ja, Christine är väl söt, men vi ser dig i den perverse killen och Robbie, den lille killen, också …

Vilken rollfigur känner du dig närmast?

- Oj, det är svårt att säga. Det handlar om så olika sidor. Men det finns scener med Richard där jag identifierar mig mer med honom än med Christine. Till exempel när han sparkar ut mig från bilen. Det är nog något som jag själv skulle ha gjort. Jag skulle också ha flirtat som de gör i början, men sedan, du vet, känslan av att ha öppnat sig lite för mycket, gått lite för långt, lite för snabbt så att man måste backa. Det kan jag förstå.

Filmmanuset kom till som ett hobbyprojekt. Miranda var på turné och skrev när hon hade tid över.

- När jag började skriva kändes det inte som någon stor skillnad mot vad jag redan höll på med. Jag skriver ju dialog till mina uppträdanden, så känslan av att jag jobbade med en film kom inte förrän manuset var klart och Sundance-festivalen kom in i bilden.
- Från början fanns det ingen struktur alls i det jag skrev. Det var mer som ett sorts rum eller hur jag nu ska uttrycka det. Jag hade några få nyckelroller som jag ville ha med, sedan skrev jag scener som jag tyckte om. Det mesta är baserat på saker som jag känt, har avlyssnat på stan och sånt där. Vissa dagar dök det upp nya rollfigurer och du vet: OK! Här har vi en scen med två tonårsflickor, undrar hur den ska passa in? Sedan dök det upp ställen där figurerna passade in, men då var scenen som jag ursprungligen skrev för dem redan borta … så man kan säga att det var ett ganska flytande arbete.

Me and You and Everyone We Know är en stillsam komedi med fokus på det som uppstår när människor möts. I centrum står Christine, en konstnär/chaufför som drömmer om att hitta den rätte. I en skoaffär träffar hon den nyskilde Richard. Han bor med sina två barn som just har upptäckt en ny värld på internet.

- Det är intressant det där med att ta kontakt, eller försöka ta kontakt med nya människor. Jag ser mig själv som en ganska utåtvänd person, men är samtidigt ganska blyg. Så ofta hamnar jag i ett läge där jag känner att det finns så mycket som jag vill säga, men jag vet inte riktigt hur man ska göra.
- Alla möten är ju egentligen rätt märkliga. Jag menar, här finns vi i världen och vet att det finns oändligt många människor som vi kan träffa. Ändå finns det en sådan mystik i det. Hela livet är ju sådant. Man är lite rädd att det kan vara vem som helst. Internet har ju blivit som en stiliserad symbol för det där. Där finns både rädslan och övermodet.

Av naturliga skäl (hon står trots allt för manus, regi och huvudroll) så genomsyras filmen av Miranda Julys egen personlighet. Något bollplank för idéer och feedback har hon inte haft under filmens tillkomst.

- Nej, tyvärr får jag bara feedback direkt från publiken. Jag visar sällan mitt arbete för någon förrän det är helt färdigt. Fast det vore faktiskt rätt smart att agera i någon annans film, just för att få lite direkt respons på vad jag gör och känna hur det känns. Det är ju inte mitt huvudmål, men det vore skoj. Speciellt om det är någon vars arbete jag beundrar.

Som till exempel ..?

- Haha, ja, vem skulle det vara? Du skriver inte för någon Cannes-tidning va? De är säkert här och det skulle bli lite bakvänt. Men en som jag beundrar, som faktiskt är här, är Agnes Varda. Inte för att jag tror att jag får jobba med henne, men det är någon jag ser upp till.
- Oftast handlar det om personer vars hela produktion imponerar på mig, eller deras sätt att leva, även om jag inte gillar allt de gjort. Todd Solondz namn dyker hela tiden upp kring den här filmen. Jag gillar inte allt han gör, vissa saker gillar jag inte alls, men jag tycker om det faktum att han gör rum för sig själv och inte bryr sig om vad industrin tycker. Det skapar rum åt sådana som mig också och är en bra påminnelse om att det faktiskt går utmärkt att göra den här typen av filmer.

Några år innan hon började arbeta med Me and You and Everyone We Know så startade Miranda July ett projekt för att stötta kvinnliga filmare och sprida deras verk. Det hela gick ut på att man skickade sin film till Miranda som sedan skickade tillbaka filmen tillsammans med nio andra filmer från andra filmare. Lite som ett kedjebrev.

-Det är kanske lite överdrivet att kalla det för distribution, men tjänsten existerar fortfarande och drivs av ett universitet. Jag gick ju inte på filmskola och har alltid känt mig lite isolerad. Projektet blev som en korrespondenskurs för mig och fungerar fortfarande som ett community.
- Det är märkligt att sitta här som regissör och inse att jag är en av så få kvinnor. Fast det var inte statistiken som fick mig att starta det där. Jag behövde helt enkelt få lite input. Men nu ser jag att det är något som är fel. Det är alldeles för få kvinnor som gör det här. Något måste förändras. Kanske sättet de berättar historier på i Hollywood? De måste kännas mer relevanta för kvinnor att berätta.

Som din film?

- Well, kanske. Jag är fortfarande väldigt fascinerad av att den verkar fungera och faktiskt når fram till folk. Före visningen i Sundance var jag jättenervös. Filmen är så specifik och så mycket jag. Jag var osäker på om andra skulle kunna ta den till sig. Särskilt humorn, det är omöjligt att veta i förväg om den fungerar.

Med din bakgrund, kände du någonsin press på dig att resultatet skulle vara ”arty”?

- Först kände jag nog att det skulle vara mer experimentellt, men det övergick ganska snabbt till att: Tusan! Jag måste få det här att fungera. Och det mest radikala jag kunde göra var ju att få ihop alla de här känslorna på ett trovärdigt sätt. Det kändes faktiskt modigare än att göra något visuellt slående. För mig var det den viktigaste utmaningen.

(Artikeln är tidigarepublicerad i VideoMonitor)