2013-10-02

Lisa Langseth och konsten att leka med identiteter

2009 var året då Lisa Langseth gick från att vara firad dramatiker på hemmaplan till att bli ett namn att räkna med i filmvärlden. Långfilmsdebuten Till det som är vackert vann beundrare från Paris till sydkoreanska Pusan. Samtidigt presenterade sig ett annat stjärnskott, Alicia Vikander, i rollen som den oprövade arbetarklasstjejen som lät sig förföras av Samuel Frölers belevade dirigent. Lite Mozart, lite Ekelöf och en klassresa som hette duga. Och så två präktiga genombrott.

I början av september i år hade Lisa Langseths andra film premiär vid filmfestivalen i Toronto. Hotell handlar om en grupp krisande individer som flyr tillvaron och ger sig ut på en slumpmässig hotellturné i Göteborgs nejder, från golfresort till anrika herrgårdar. Långt bort från vardagens bekymmer och plikter. I filmen förenas Sveriges två mest talangfulla skådespelare, Alicia Vikander (återigen) och David Dencik. Hon spelar Erika, en framgångsrik inredningsarkitekt som efter ett förlossningstrauma lämnar pojkvän (Simon J Berger) och barn i sticket till förmån för fyra udda själar från samtalsgruppen. Dencik spelar Rikard, en ömhetstörstande pedant med moderskomplex som identifierar sig med mayaindianerna. Tillsammans inleder Erika och Rikard ett förhållande som innefattar såväl S&M som stilla intimitet. Sömlöst växlar Lisa Langseth mellan skruvad samhällsdrift och ett genuint intresse för individen. Hon utforskar både stereotyper och avarter på djupet. I bara ett ögonblick kan det infantila övergå i dödligt allvar.

Efter uppväxten i arbetarklassens Hjorthagen började Lisa Langseth högstadiet på Ahlströmska, privatskolan på Östermalm någon kilometer söderut, ett omtumlande miljöombyte som satt sina spår i Langseths verk. Efter utbildningen på Dramatiska Institutet fick hon, 29 år gammal, sitt genombrott med debutpjäsen Den älskade, en monolog framförd av Noomi Rapace på Elverket på Dramaten. Pjäsen låg även till grund för den film som senare blev Till det som är vackert, uppmärksammad och belönad på flera prestigefulla filmfestivaler.
Från begynnelsen befolkas Langseths universum av förortsungdomar som får smak på finare världar, av manliga sexköpare och av självständiga kvinnor som inte alltid gör de mest korrekta valen.

Vad har du själv för relation till hotell?

- Privat tycker jag om känslan av anonymitet, men jag tyckte även att hotellet var användbar för den berättelse jag ville berätta. Samtidigt som ett hotell är en neutral plats så vittnar det också väldigt tydligt om ekonomiska förutsättningar. Gruppen i filmen är ju helt beroende av huvudpersonen Erikas ekonomiska övertag, annars hade de inte kunnat åka någonstans över huvud taget. Jag tror att alla människor kan längta efter att åka på någon slags semester från sig själva.

Både Hotell och Till det som är vackert, och även dina pjäser, handlar i hög grad om personer som byter eller leker med identiteter i någon form. Varför?

- Idén om en identitet rymmer flera olika typer av frågor på samma gång, varför man blir den man blir och i vilken utsträckning man kan påverka sitt jag. Detta väcker frågor om samhället, om klass och om personlig psykologi, men även frågor kring den delen av människan som vi inte helt kan kartlägga. När jag skriver om identitet får jag befinna mig i en slags vägkorsning mellan flera olika idéer. Jag är inte ute efter att ge några enkla svar på frågor som intresserar mig, jag tycker om det motsägelsefulla och komplexa.

Det handlar även om resor mellan samhällsskikten, som provisoriska eller varaktiga klassresor. Varför är klassfrågan så central?

- Jag är övertygad om att ens klasstillhörighet är av enorm betydelse för ens val i livet. Det präglar hur du ser på dig själv och hur omvärlden ser på dig.  Varje klass har sina egna normer och koder, sociala regler kommer ingen undan. Samtidigt så handlar ju inte alla människor från varje klass likadant. Mina karaktärer går ofta emot sin egen tillhörighet och bryter mönster. Ofta behövs det någon form av psyklogisk defekt för att människor ska klara av att gå emot strömmen.

Bör man betrakta karaktärernas omständigheter delvis mot bakgrund av sociala mediers framväxt, hotellvistelsen som ett försök att pröva en annan, mer intim ”verklighetsflykt”?

- Karaktärerna i filmen är nog inte vidare bra på sociala medier, de har antingen för stora emotionella problem eller är helt enkelt inte kompetenta på det sätt som sociala medier kräver. Just den här gruppens projekt kräver avskildhet, de hade fegat ur om deras aktivitet hade hamnat i offentligt ljus. Och generellt är det kanske lättare att bryta mönster och gå nya vägar i det dolda. Men gruppen lämnar ju mer än sociala medier, de lämnar ju hela sina liv.

Kan filmens experiment ses som en alternativ form av terapi?

- Absolut. Filmen förhåller sig dock inte till någon psykologisk skola och jag har ingen ambition att uttala mig för eller emot någon existerande terapiform. Men om man bara ser den här gruppen för de individer de är så skulle jag absolut vilja säga att de hittar sin egen form av hemmasnickrad terapi. Och de gör verkligen sitt bästa, de vill verkligen må bra. Sen kan man ju fråga sig hur hållbara deras metoder är i längden.

Filmen är svidande i sin kritik över dagens entreprenörmässiga föräldraskap, ”multitaskande” mammor som nöjt hanterar karriär och spädbarn på samma gång. Även Erika verkar kritisk till den förväntade mammarollen. Håller du med?

- Absolut. Erikas personlighet är ju till stor del en konsekvens av samhällets ideal och hennes sociala ställning, hon har väldigt höga personliga ideal vilket vänds emot henne när livet inte blir som hon tänkt sig. Erika har byggt sitt liv utifrån idén om perfektion och det är alltid farligt. Idén om perfektion i vilken form den än uppstår är ytterst obehaglig, för att inte säga människofientlig.

Samtidigt är det hårfin gräns mellan förlöjligande och allvar, till exempel i en av filmens starkaste scener, där Erika går in i ett rollspel som Rikards modersubstitut. Här tycks det vara mer bearbetning än drift. Håller du med?

- Ja. Erika får i gruppen möjlighet att testa sitt moderskap, hon får leka mamma, öva sig lite. Samtidigt som Rikard i den scenen får leka att han har en funktionell mor. Erika och Rikard utvecklar en asexuell kärleksrelation, en vänskap i det undermedvetnas frizon.

Förutom möjligheten att vädra sina problem, att travestera samtiden så ägnar karaktärerna sig även åt självförhärligande peptalk. Vad är det viktigaste i deras "metod"?

- För mig är det viktigt att detta är människor som är rätt oformulerade. Jag inspirerades mycket av hur barn leker när jag skrev de där scenerna. Där finns inget rätt eller fel utan bara en pågående känsla som hela tiden utvecklas genom själva leken. Det är den mentala friheten som den här gruppen försöker eftersträva, att bara få befinna sig i ett slags omedvetet inre flöde, bortom ideal och moraliska principer.

Har du haft några särskilda inspirationskällor?

- Jag har inte försökt göra något som direkt liknar något annat. Men medan jag skrev manuset lyssnade jag väldigt mycket på PJ Harvey, så hon är kanske den största direkta inspirationskällan. Och så älskar jag ju både Sofia Coppolas Lost in translation och Lars von Triers Idioterna, det kan jag ju inte sticka under stol med.