2014-12-18

Leos Carax - Excentrisk estet

Fullblodsexcentrikern Leos Carax är tillbaka! Under året släpps Holy Motors på biograferna och redan nu kan man friska upp minnet med nya DVD-utgåvor av hans tidigare alster. Vi låter filmskribenten Jon Asp guida dig genom ett av frankrikes mer udda regissörskap.

Den kulissartade förstabilden i Leos Carax Boy Meets Girl visar en barnkammare med upplysta stjärnor. Någon släcker en lampa och avlägsnar sig från rummet. I ett försök att låta gammal läser en ung pojke utanför bild ett ganska genomsnittligt citat ur en roman av Céline, Död på krita. Det handlar om att åldras, att vara ensam och nedstämd och snart befrias av döden. Samtidigt hör vi hur pojken målar citatet med tuschpenna. Bilden övergår tidigt i en panorering över Seine, spegelblank i mörkret och med nya och ändade relationer som kantar dess dimmiga kajer. Än mer knarrigt fortsätter pojken sin recitering.

Scenen skulle kunna betraktas i ljuset av prologen i Persona. Det distanserade anslaget med en pojkes illustra uppvaknande, hur han gnuggar sina ögon, oförmögen att förstå de bilder drömmen just bjudit. I Carax film kämpar barnet också med sammanhangets mening. Den unga människans paradoxalt glidande medvetandegörande; att stå på tröskeln mellan en sannare barndom som den ständigt försöker återupptäcka och en vuxenvärld som den redan vet att förkasta – allt inom filmmodernismens vidgade uttrycksspann.

Det är där huvudpersonen Alex tycks befinna sig. Han har precis förlorat sin flickvän till sin bäste vän, den senare som Alex knuffar över kajen. Det smärtsamma uppbrottet föregås av ett annat i filmens andra sekvens där en kvinna fått nog av sin man. Tillsammans med dottern färdas hon i bil på väg mot flodbanken för att blötlägga om väl inte mannen så hans dikter och teckningar. Från ett nedrullat förarfönster fladdrar den tumsugande dotterns lockar i vinden, ur en krossad framruta sticker skidor och stavar ut; kvinnan planerar sin flykt till bergen. Det är ett märkligt anslag, dråpligt och halsbrytande förstås men ännu mer vemodigt som det ligger inrättat där mot fonden av ett drömlikt Paris – inte bara de stora passionernas utan också missräkningarnas centralort. Från denna urbana smältdegel utgör berget en följdriktig fristad.

Alex säger sig däremot älska denna plats mellan vägen och floden. I retrospektivt ljus är det lätt att tolka honom bokstavligt. Sju år senare skulle samma karaktär återkomma bara några broar bort, som skadeskjuten clochard i De älskande på Pont-Neuf, efter att Ont blod utgjort den andra delen i Carax trilogi om amour fou i tableaux parisiens.

Ung debutant

I Boy Meets Girl äger hjälten visserligen sin fysiska hälsa, men själsligt är hans sår redan obotligt. Lite som änglarna i Himmel över Berlin vandrar han längs Seine och betraktar sakernas surrealistiska tillstånd i gränslandet mellan drift och flykt. Den stora skillnaden är människosynen, eller i alla fall konsten att upprätthålla en värdig sådan. Alex somnambula själasörjare är inte (längre) idealistisk, desto mer utagerande eller för egensyften bara passivt överhörande. Avgjort är han mer som en karaktär hämtad från Fassbinder än från Wenders.

Därutöver påstår sig Alex vara filmskapare. I stället för i dagbok noterar han känslomässiga upplevelser på en dold Pariskarta: första snatteriet, första kyssen, första mordförsöket, och så vidare. – Alex är besatt av primalupplevelser. En av få kända platser utmärkta är ”Chaillot”, tidigare adress för filmhuvudstadens cinematek.

Parissonen Leos Carax var bara 23 när han debuterade med Boy Meets Girl 1984, jämnårig med hans mimesis Denis Lavant som gör huvudpersonen Alex genom hela trilogin. Samma år kom Stranger than paradise, Jarmuschs debut som Boy Meets Girl delar både likheter och förtjänster med. Som filmdecennium betraktat är 80-talet annars märkbart anonymt, i USA och annorstädes. Mellan New Hollywood med klimax på 70-talet och independentfilmens stora genomslag på 90-talet befinner sig ett filmdecennium som få vill förbarma sig över – en övergångsperiod där biograffilmen fick ökad konkurrens av en rad bildmedier och inte minst hemmets videoapparat. Denna utveckling var betydelsebärande även för Carax, i fråga om hans faktiska konstnärskap men också hur rubrikkåta samtidsbedömare låtit pränta förenklingar i nära samarbete med det påstådda geniets ofta förledande biografiska legend.

Ny Godard

Carax spåddes tidigt att bli en ny Godard. Redan som tonåring hade han börjat som kritiker påCahiers du cinéma, allra först med att hylla Stallones regidebut Paradise Alley, enligt Carax ett mönstergillt exempel på Deleuzes Nietzsche-inspirerade teori om ”falskhetens krafter” (les puissances du faux). Kanske anlades grundsynen på Carax som filmskapare redan i denna tidiga kritikerlov. Drygt tio år senare kom cinéma du look att myntas som postmodern filmrörelse, en slags förytligad, avpersonifierad avart på auteurfilmen där stil ersatt innehåll, högt blandats med lågt, finkultur med popkultur – tänk operafestisch jämte utdragen suspense i Parismetron för att direkt referera till Beineix kitschklassiker Diva från 1981. Med sin debut Subway blev Luc Besson del av ”looken”, till vilken även Carax skrevs in.

Och för all del; Boy meets girl och Ont blod är både poesi och popkultur i en underordnad berättelse där nästan all naturalism ersatts med esteticism. I stället för att laborera med narrativa uttryck formerar Carax egensinniga infall och ögonblickskompositioner fångade i ett neoexpressionistiskt bildspråk som spänner från stumfilm till sena Fassbinder. Om Beineix och Bessons 80-talsfilmer är originella futiliteter inspirerade av New Hollywood och de nya mediernas bildspråk, tycks Carax stilövningar lite förmer, oftast i direkt förbindelse med innehållet och förankrat i ett gediget kulturarv. Hans manieristiska tendens och rikliga hänvisningar har emellertid delat filmvärlden i två läger, med flera anglosaxer i det mindre övertygade, ofta oförstående inför att fransmannens manér vetter mot ett barockt idégods och att filmreferenserna springer mer ur affekt än cinefil duktighet. I dessa ingivelser låter Carax sina karaktärer agera efter sina föreställningar om verkligheten snarare än efter verkligheten direkt. Intensiva eller bortkopplade, lika självuppfyllda som självförgörande, uppehåller de sig i ett vakuum – mellan liv och död, mellan allvar och lättsinne.

Bygger från klichéer

Debutens lån från Godards 60-tal är omisskännligt och ofta centralt. Till exempel plagierar Carax ogenerat den berömda Madison-dansen från En rövarhistoria (Bande à part). Anna Karina tycks ha lånat ut sina kläder till Mireille, den flicka som Alex fort kärar ner sig i och stalkar på en fest. Även Mireille har precis blivit dumpad. Ensam i sin lägenhet steppdansar hon vid ett fönster mot världen. I en senare scen sjunger hon, även här inspirerad av Karinas karaktär, en nouvelle vague-doftande chanson i Alex närvaro. Frågorna som infinner sig gäller för hela Carax universum, hans mikrokosmos: Hur kan jag bygga ett jag från alla dessa klichéer? Hur kan jag hitta tillbaka till barndomens uttryck? Följden blir att karaktärerna så ofta söker ett beteende bortom det konventionella, om så bara för att stå ut med tanken på sig själva.

Den av Tokstollen (Pierrot le fou) inspirerade festen, som Alex gatecrashar via Mireilles ex-pojkväns inbjudan, tecknar en provkarta på Carax persongalleri: en bedagad Miss Universum; en lyft värdinna med falskklingande amerikansk brytning; Mireille, den förfelade aktrisen; och så Alex, en av flera självutnämnda konstnärer. Alltså en hel värld av halvvärldar som söker nå varandra men saknar ett språk att uttrycka sig med – ytterst i relief genom en stum före detta stumfilmsarbetare kommunikativ som få. Utanför bild hörs på ren svenska en kvinna, som tidigare beklagat sig över hettan, yttra att hon fått nog: ”Jag förstår inte vad de här människorna säger”. Plötsligt är det som att befinna sig i Bergmans Tystnaden.

Influens

Om Carax är en balanskonstnär som citerar från alla håll så har han i sin tur inspirerat andra storheter. En minnesvärd scen ur Ont blod är när Alex haltar sig fram i en spasmiskt koreograferad dans till Bowies ”Modern Love” efter att ha trädit ut ur samma fönster som Mireille i Boy Meets Girl steppade vid. Bristen på avsikt maximerar frihetskänslan i hans uttryck; tyngd övergår, åtminstone tillfälligt, i lätthet. Utan den – Lavants fantastiska fysik till trots – är det svårt att föreställa sig en av 90-talets mest hänförande scener, slutbilderna i Claire Denis Beau travail, där samme Lavant som sadistiskt legionsbefäl opåkallat flippar ut i discodans till 90-talsplågan ”The rhytm  of the night” i en scen lika rik på katharsis. Denis manusförfattare Jean-Pol Fargeau var vid samma tid, 1999, delaktig i Carax Pola X, som med utgångspunkt i Herman Melvilles prosa innebar en övergång till ett mer naturalistiskt berättande. Häromåret påminde Carax själv om Bowie-dansen genom att låta Lavant spela en galen våldsverkare som snubblar sig fram på den japanska huvudstadens prydliga gator i episodfilmen Tokyo!.

Tretton år efter det senast begav sig är det i år dags för Carax femte långfilm, Holy Motors, med sannolik premiär i Cannes. Lavant, oumbärlig i Carax konstnärskap, spelar en mordängel som från stöt till stöt växlar mellan olika parallella liv där bland andra Michel Piccoli, Eva Mendes och Kylie Minogue dyker upp. Om regissören inte lyckats bevara sitt snille finns alltjämt hans 80-tal att hänföras över.