2015-07-02

Ken Loach – arbetarklassens fanbärare

Genom metodiska skildringar av människor i marginalen har de belgiska bröderna Dardenne skrivit in sig bland filmhistoriens hallstämplade. Vår egen Bo Widerberg kom till filmen som arbetarklassförfattare och fortsatte röra sig i samma samhällsklass, bland revolutionärer och till andra osaliga med smak på en finare tillvaro. Men om någon bland filmens bemärkta tronar på titeln som arbetarklassens fanbärare, så är det Ken Loach.

I mer än halvseklet har den brittiske regissören, i tv och på film, gått till botten med människors kamp för rätten till bröd och frihet. På hemmaplan såväl som i andra länder och på andra kontinenter. Han har skildrat gruvarbetare, hamnarbetare, soldater med arbetarideal, arbetarklassungar med förhinder, socialarbetare, daglönearbetare, hemlösa, och så vidare. Få, förmodligen ingen på samma nivå, har med sådan konsekvens och övertygelse varit de lägre och upproriska klasskikten dedikerad.

Av Canneshabituéer, med ”friplåt” till festivalens stora tävling, är Ken Loach en av de mest tillgängliga, helt klart den folkligaste. Inte mindre än sjutton gånger han blivit utvald, fem gånger har han premierats. Efter Guldpalmen med Frihetens pris 2006 har han återkommit ytterligare fem gånger. En halv miljon fransmän gick på bio för att se den senaste, Jimmy’s Hall, ett karakteristiskt Loach-drama om kampen för kultur och bildning på 1930-talets irländska landsbygd, nu med vederbörlig svensk premiär.

När den svenska arbetarrörelsen formerade sina filmtrupper, på allvar under 1940-talet, var det till stor del för att landsbygden led brist på spelfilmer i det längre formatet. I gränslandet mellan bildning och mer ogenerat uppbygglig folkhemsideologi var målet att skapa och sprida film inte främst avsedd för nöjeslystna storstadsbor. Mot bakgrund av en kost baserad på pilsnerfilm och allsköns borgerliga bagateller föddes tanken på att göra film om och för vanliga arbetare. Så hamnade sjömän, gruvarbetare, stenhuggare och statare plötsligt i kamerans brännvidd, med blandat resultat.

Med tiden sögs så även dessa mer eller mindre genuina folkrörelseproducenter in i den gängse mallen, i hög grad tvingade att anpassa sig efter statens hårda beskattning på den alltjämt nöjesstämplade filmen.

Man skulle kunna se Ken Loachs gärning i ljuset av den svenska folkrörelsefilmens ursprungliga ambition. Utan den organiserade rörelsen i ryggen har engelsmannen förkovrat filmvärlden med sin egen provkarta över proletariatets hjältar och antihjältar, tidigt påbörjad men accelererad under Thatchererans åtstramningar och stegrade klassklyftor.

För även när han gör tillfälliga utflykter till det mer dråpligt iögonfallande – en Eric Cantona eller några småkriminella whiskeyprofitörer – så är Loach sin samhällsklass trogen. Häromåret gjorde han The Spirit of 45, en drabbande sorgesång över ett nedmonterat brittiskt välfärdssamhälle, från sjukvård till järnväg. Tidigt 80-tal uppdrogs han av Channel 4 att göra en dokumentärserie om den brittiska fackföreningsrörelsen. Questions of leadership ansågs dock sprida förtal och visades aldrig. Det gjorde dock Land och frihet mer än tio år senare, bland annat med en 15 minuter debatt om vikten av att kollektivisera landet, alls inget ovanligt inslag hos regissören.

Emellertid är det svårt att tänka sig en mer loachsk film än det historiska dramat Jimmy’s Hall, om den frisinnade aktivisten Jimmy Gralton som återvänder till Irland efter 10 år i ofrivillig amerikansk exil. Redan prologen med journalbilder summerar dessa omständigheter: musik från en blåsorkester som ackompanjerar kroppsarbetare i New York, vars insatser förändrat stadens topografi bokstavligt och bildligt; byggjobbare, stenläggare vidare till gatornas massor, arbetare som kvitterar ut sina lönekuvert från patronerna, men även uteliggare och arbetslösa som söker arbete via plakat. Detta är filmens ouvertyr, men också ett slags prisma över Loachs samlade filmografi.

Jimmy Gralton tas emot som hjälte och legend på den gröna ön. Med sig har han socialistens kval i depressionens sviter, men också den nya kulturen, jazzmusiken inte minst. När han påhejad av ortens unga bestämmer sig för att återinviga bygdens kulturhus – för att där bedriva allt ifrån teckning till boxning – hamnar han återigen i onåd hos kyrkans och samhällets övre män – ”the masters and the pastors”.

I så mån har Loachs film väsentligt gemensamt med den svenska folkrörelsefilmens stora stund på jorden, Arne Mattsons Hon dansade en sommar från 1951, där likaså rastlös ungdom ställs mot den likaså reaktionära kyrkan. Hos Loach är den politiska dimensionen dock mer påtaglig, hyckleriet mer nyanserat.

”Misery breeds desperation and it only takes a few communists”, sammanfattar den cyniske prästen. På kammaren tillåter han sig emellertid både starkdryck och importerad bluesmusik. Hans rädsla bottnar mindre i det nya, mer i att förlora den gamla ordningen. Därför kan han också tillmäta Jimmy Gralton upprättelse i filmens slut.

Så skildrar Loach dubbelmoralen. Men det är också en bild av regissörens vilja att nyansera varje människa, visa på två sidor. Och så mycket tydligare kan det inte bli. Hos Loach finns sällan missförstånd att göra. Han klipper mellan ord och handling, mellan ett frihetens brandtal och huvudpersonen med sin lie på åkern. Loach kryper inte runt målet, lämnar inte ute, utan han rör sig mot sakfrågans mittpunkt. Han är knappast en undertextens mästare, men ovärderlig som de breda folklagrens talesman, i en filmhistoria där borgerligheten alltid haft företräde.

Jimmy Gralton är inte bara filmens hjälte utan också Loachs alter ego, som tror på och vill förstå sin medmänniska; en autodidakt från gruvorna med smuts under naglarna, en person som kämpat och därför tvingats slipa sina argument.

I omvänd ordning är Ken Loach inte bara en regissör med starkt politiskt patos som vill öppna en dörr till världens oegentligheter, i mikro- och makroformat. Han vill dessutom, likt filmens Gralton, höja underhållningsvärdet för vanliga människor, låta vardagen skifta färg. Det är en folkdräkt så genuin och fri från förljugenhet att den knappast kan bli oklädsam. Utan att väja för svåra omständigheter är Loachs filmer livsbejakande och fulla av framåtanda. En brittisk joie de vivre mitt bland all orättvisa.

Relaterade