2015-09-18

Kalieswari Srinivasan om en svårslagen filmdebut

Den franske regissören Jacques Audiard säger sig ha känt en viss tvekan inför att göra Dheepan, en känsla som försvann när han träffade skådespelarna. ”När jag såg dem återkom jag till det som var själva ursprungstanken med projektet: att göra en genrefilm med skådespelare som var helt främmande för genren och att använda det utanförskapet”. Kalieswari Srinivasan är en av dem han menar och hon lyser upp i ett stort leende när hon börjar prata om inspelningen. En inspelning som hon först tänkte hoppa över.

Kalieswari Srinivasan har sin bakgrund i den indiska teatervärlden och innan hon fick rollen som Yalini i Jacques Audiards hårdkokta drama hade hon ingen aning om vem den franske regissören var. Men när två vänner, oberoende av varandra, bad henne skicka in bilder för ett utländskt filmprojekt så kändes det som att det kunde vara värt ett försök.
   - Sedan blev jag kallad till en provspelning, men då hade ryktet kring projektet vuxit och det hade blivit stor hajp kring det hela. Det var det här projektet alla talade om. Jag hade ju inte filmat förut så jag kände att chansen att jag skulle få rollen var minimal och funderade på att hoppa över alltihop.
Men det stannade lyckligtvis vid en tanke.
   - När jag väl kom till provspelningen så ändrade jag mig. Vilket var tur, för erfarenheterna från de dagarna kommer jag alltid att ha med mig. Det var helt fenomenalt. Philippe Elkoubi som skötte castingen letade inte efter någon som bara ”passade rollen” utan var ute efter någon som kunde skapa den. Det var mycket självrannsakan, både som skådespelare och människa. Jag fick mycket input, men tvingades också ge av mig själv. Det var en fantastisk process och en erfarenhet som jag hade längtat efter.

I Dheepan flyr en Tamilsk soldat från kriget med två främlingar, tillsammans utger de sig för att vara en familj och hamnar i en förort till Paris. Våldet och fördomarna som möter dem får våldsamma konsekvenser.
   - Det är en enkel historia som ändå är väldigt komplex. Just att den är så enkel och utan en massa onödigt fluff tilltalar mig mycket. Jag tycker dessutom att det finns en stark integritet i hur historien är berättad. Den är ärlig och uppriktig på ett sätt som åtminstone jag tycker är väldigt kraftfullt.

Hur presenterade Jacques Audiard filmen för dig?
   - Jag läste det fullständiga manuset strax före att jag anlände till Paris. Sedan ägnade teamet nästan två veckor att diskutera historien, personerna och annat kring filmen. Så han presenterade egentligen aldrig vilken film han ville göra utan lyssnade på vilken uppfattning vi hade om historien. Till exempel frågade jag om min rollfigur. Jag visste ju hur hon var i manus, men jag ville veta hur hon hade blivit sådan? Vad hade hänt innan? Svaret blev att han tyckte att jag skulle berätta det för honom. Sedan lyssnade han och anpassade manus efter mitt svar. Så det handlade mer om att involvera oss än att berätta hur saker skulle vara.

Dheepan är Kalieswaris första filmroll men det märks inte. Både närvaron och tonträffen i skådespeleriet är imponerande.
   - Jag hade verkligen ingen aning om hur det skulle vara, vilket jag tror hjälpte mig. Jag hade inga förväntningar och var öppen för hela processen. Vilket jag är glad över, för varje dag var, hur ska jag säga, utmanande. Jag minns en scen där vi ”bara” skulle vandra längs vägen. Det verkade enkelt, men slutade med att det var den svåraste scenen den dagen. Jag kunde aldrig slappna av och tänka att det här är en enkel scen, eller det här är en svår scen. Det förändrades hela tiden och jag lärde mig snabbt att aldrig förvänta mig något utan bara gå till inspelningen och se vad som händer. Eller snarare låta saker hända.

Hur förberedde du dig inför inspelningen?
   - Jag ser förberedelsen som två olika delar. Dels språkträning och det rent fysiska, dels skapandet av rollfiguren. Jag är ju inte från Sri Lanka, men jag växte upp med historier och nyheter om kriget där eftersom vi har en gemensam politisk historia. Tamilerna kom till Sri Lanka från den del av Indien där jag bor. Så den historiska kunskapen fanns där och det hade jag så klart nytta av.
   - Jag har Tamil som modersmål, men på Sri Lanka talar man med en helt annan dialekt. Uttalet och orden skiljer sig ganska mycket från hur jag pratar. Så det var svårt för mig att hitta rätt rytm och uttal. Jag hann träna några veckor innan jag åkte till Paris. Det ligger ett läger med flyktingar från Sri Lanka i närheten av där jag bor. Jag fick hjälp av några av dem och så fick jag stöd av Jesusthasan Antonythasan (som spelar den manliga huvudrollen) så klart. Han är därifrån.

Skiljer sig den färdiga filmen något från det manus du läste innan du kom till Paris?
   - Nej, inte särskilt mycket. Vi gjorde några justeringar allteftersom vi filmade. Ett exempel är relationen mellan min rollfigur och ”dottern”. Deras konflikt såg lite annorlunda ut från början, men Jacques valde att hitta en mer positiv lösning. Scenen där dottern föreslår att hon ska behandlas som en syster är ett resultat av det. Men jag skulle säga att det handlade mer om utveckling än förändring.
En utveckling som till sist resulterade i ett kraftfullt drama där Jacques Audiard återigen visar upp sin förmåga att skapa en nästintill fysisk närvaro på bioduken och Dheepan vann en välförtjänt Guldpalm på Cannes filmfestival.
   - Cannes var en enda stor festplats för oss. Jag vågade inte ha några förväntningar innan eftersom jag inte ville bli besviken. Jag trodde möjligen att Jacques skulle vinna regi-priset, så det var en glad överraskning när de ropade ut vem som vunnit Guldpalmen. Det fina med att vinna pris för bästa film är att alla inblandade prisas och jag tycker att vi som team förtjänar priset. Jag vet att det är min första film, men jag älskar verkligen det här teamet. Alla var så engagerade i filmen. Jag har svårt att tro att jag kommer få chansen att arbeta med ett lika bra team igen. Jag satte ribban högt redan i debuten (skratt).

Att det blir flera filmroller är redan klart. Redan till hösten återförenas Kalieswari Srinivasan med sin Dheepan-motspelare Jesusthasan Antonythasan i Assai Mugam (Slarvigt översatt: Käraste ansikte). En Tamilsk film om två bröder som bråkar om sitt arv.
   - Det ska bli kul att jobba ihop igen. Jag visste vem han var innan vi gjorde Dheepan, för han är ganska välkänd i de litterära kretsarna där jag bor, men vi hade bara träffats en gång i förbifarten hemma hos en gemensam bekant. Så det var kul att lära känna honom på riktigt. Det kommer säkert till nytta i den nya filmen. Det är en liten produktion som kommer att visas i Indien, eller i alla fall i södra Indien.
Förhoppningsvis ser vi mer av Kalieswari Srinivasan även på våra breddgrader. Men Dheepan är som sagt en svårslagen debut.
   - Vi ansträngde oss mycket för att göra den Tamilska bakgrunden trovärdig. Men du kan överföra historien till vilken annan flyktinggrupp som helst och den håller. Med allt som händer runtomkring oss nu är den både relevant och universell. Jag är glad över att Dheepan verkar få människor att vilja prata om detta, det är så konst ska fungera …