2015-03-23

Johan Jonason i Österled

I Conquering China kastar sig Johan Jonason huvudstupa in i den kinesiska musikbranschen med ett resultat som är både underhållande och tänkvärt. I år gick Kina om USA och blev världens största ekonomi. Samtidigt vet de flesta av oss inte ens vad landets högste ledare heter …

Idén till Conquering China uppstod i samband med att vänner till Johan Jonason drog igång ett företag i Shanghai. Att svenskarna vet väldigt lite om och betyder mindre för kineserna än vad vi vill erkänna blev plötsligt väldigt tydligt. Johan bestämde sig för att åka dit och se om han själv skulle lyckas knäcka koderna och hitta sin plats på en kokande kinesisk electronicascen.
  

- Jag hade knappt varit i Asien överhuvudtaget innan. Men det var ett ganska tydligt val att filmen skulle bygga på en sorts naiv känsla, sedan blev det ju mycket av ett självporträtt ändå. Filmen är på riktigt, även om den laborerar med en personlighet som uppstår när man gör film om sig själv, konstaterar Johan Jonason. Jag tycker till exempel att Borat är en genial film. Som renodlad dokumentär om landets värderingar är den otroligt spot on och har så många olika dimensioner. Den är otroligt kul så klart, men under det så klär den av ett helt folk. Men jag ville göra något annat. Något där man själv är den som är den utsatte på riktigt. Men inte där man gömmer sig bakom att man spelar det, utan att man åker dit och är ganska naiv och faktiskt vill träffa folk och samarbeta med dem. Det hela lutar sig på att man tror att det ska finnas något intresse för en västerlänning i andra delar av världen. Men jag kände mest att de faktiskt skiter fullständigt i det.

Men du lyckades ändå få kontakter

- Ja, fast de hade väntat sig att det skulle komma någon poptyp. Och så kommer jag som väl är det på ett sätt, fast på ett skevt indie-sätt, lite för gammal och lite för ful. De är ju inte ett dugg intresserade av dekadens eller det som i västvärlden är förknippat med rock’n’roll eller en alternativ livsstil där man ifrågasätter saker och ting. De har en helt annan bakgrund. Mao dog 1976, sedan höll hans fru i trådarna under en period. Jag träffade Jean-Michel Jarre i London, han var den förste västerlänningen som spelades där över huvud taget. Det valde de, kan man tänka sig, för att han har en ganska oförarglig, melodiös stil. Det är ju inte Fuck You-punk precis. Men det var det första som spelades, så de har ju inte den där attityden som finns här, som jag är uppvuxen med, som hela 1900-talet har skapat, att man ska vara någon sorts rebell. De är inte alls inne på den banan. Däremot har de anammat en massa yttre attribut, som till exempel galna tatueringar. I vår kultur kommer ju det ur någon sorts attityd, där är det bara mode på något sätt. Jag tycker det är spännande och respekterar det. Det känns mer uppbyggligt.

Hur förberedde du dig?

- Inte alls. Jag tänkte att jag skulle försöka träffa folk och hade några möten bokade. Jag visste att Robert Wells skulle vara där och spela. Jag ville prata med honom och få lite råd. Men sedan ville jag komma dit som ett blankt kort. Jag trodde man skulle kunna få kontakt med folk lite överallt. Jag vet inte hur du upplevde det i filmen, men det var inte lätt. De flesta drog sig ur och tyckte att jag var ett skevt djur som luktade illa. Dessutom fick en del av dem betalt också (skratt). Jag upplevde det som ett stort misslyckande med mitt kontaktsökeri. De blev mer och mer bekväma och slutade höra av sig eller vara trevliga över huvud taget. Några behandlade mig jävligt nedlåtande efter hand. Det var ganska nedbrytande.

Vad var det som överraskade dig mest?

- Att så många var så positiva och att det kändes som att det fanns en jäkla drivkraft. Jag kände inte någonstans att det fanns någon nedtryckt känsla av att gå och vänta på att bli demokratiserad. Inte som jag upplevde på en filmfestival i Moskva ett halvår tidigare. Det var bland det mest depressiva jag varit med om. Varenda människa där kändes som att de inte kunde säga vad de egentligen tyckte på grund av rädsla för den här maktapparaten, att det bara var dåligt och alla vantrivdes i det där.

Kunde du prata politik med de som du träffade?
- Litegrann, mer än vad jag trodde. Men jag kände också att de inte ville prata för mycket. Speciellt inte när man har kameror med sig. Men det hände en grej i mitten av inspelningsperioden. Vi kom hem sent efter att ha varit på nattklubbar och letat efter DJs och producenter. Då fick vi ett telefonsamtal att vår lägenhet brann och jag blev jävligt stressad. När vi kom dit så var det helt mörkt i området och fullt av poliser. De hade brutit sig ini rummet. Det var tydligen en elektrisk kaffekokare som var orsaken. Men mina första tankar var att nu blir jag hemskickad, de tar våra kameror och att det var det som det här gick ut på. Men det blev helt tvärtom. Alla var jättevänliga. De hade brutit sig in för att se om jag var kvar. Efter det blev jag kompis med grannarna och det kändes inte alls så där Orwellskt där alla går runt och är rädda för storebror. Jag fick mer en känsla av att deras kultur bygger på en massa lokalt nätverkande.
- En stor skillnad mot vår kultur är avsaknaden av romantiseringen kring det som är negativt. Det handlar inte om naivitet. Det är lätt att tänka att man själv har ett överläge, man förstår ironi, man förstår Olle Ljungström och tänker att oh, shit om Olle Ljungström kom hit så skulle de inte förstå hans olika lager därför att de är som stora barn och vi har en mer utvecklad kultur. Det handlade mer om ett rent ointresse och då har man liksom ingen valuta kvar. Man kan säga att ok, ni har tydligen mer pengar och har sprungit om oss ekonomiskt, men vi har vårt europeiska arv och någonting som ni inte har. Men plötsligt känner man att nej, vi har ingenting som de inte har.

I sin iver att bryta sig in på den kinesiska musikmarknaden utsätter sig Johan Jonason för en hel del jobbiga situationer. Bland annat finns det en scen där han sjunger på ett bröllop inför en förvirrad bröllopspublik.

- Det var jäkligt jobbigt. Det var en grej som bara dök upp. Jag ville ju uppträda, men det var inte så lätt att komma till. Men det här var ett tillfälle att få spela, sjunga och göra någonting. Men det var en sådan där obehaglig situation när man inte har en aning om vad det är som händer, medan det händer. Det finns så många lager i den där scenen. Jag vet inte vad de förväntar sig. Jag förstår ju att de såklart har en bröllopstradition som jag inte känner till eller vad de brukar sjunga. Men de vet ju också att jag är en västerlänning som ska komma in och göra något annat. Så det bygger ju redan på att det kan vara något som de inte har väntat sig, men när jag började sjunga upplevde jag att folk blev väldigt förundrade. Fast jag visste inte säkert om det var så (skratt). Det är något med mimik med människor från asien som inte är på samma sätt som vår. Man signalerar inte med samma ansiktsuttryck. Ju mer tiden gick på det där bröllopet så började jag fundera på vad det var för plats jag egentligen hade hamnat på. Det hade ju ingenting med traditionella kinesiska bröllop att göra, det var någon ny grej med Las Vegas-kostymer och amerikansk kitsch blandat med deras mattradition. Det var jättesvårt att dechiffrera. Så jag blev bara mer och mer nervös. Det kändes som att bröllopsparet gick därifrån och bara garvade. Efteråt kom det fram folk och sa att ”det här var väldigt, väldigt annorlunda”. Och det är också ett lite hemligt svar, är det bra eller dåligt? Man vill ju gärna höra att det här var ju bra, men det var det ingen som sa (skratt). De var väldigt uppriktiga.

Har någon av kineserna du träffar sett den färdiga filmen?

- Nej, men jag skulle vilja åka dit och visa den. Det var ju en målsättning med hela projektet att den skulle visas på kinesisk tv. Gör man en dokumentär som är negativ så kommer de aldrig att visa den, men min ambition har aldrig varit att klä av dem, det har ju varit att klä av mig själv eller klä av någonting som jag kommer ifrån.

Fick du någon kommentar kring hur de upplever att vi ser på dem?

- Det var några DJ:s som jag hängde med en del. Till exempel Ben Huang, det är han som har en Guns’n’Roses t-shirt i filmen. Han hade rest ganska mycket i Europa och spelat på olika ställen. Han hade funderat en hel del när han kom tillbaka till Kina. Han gillade inte att vara den där ”kvot-kinesen” i väst. Att han är hipp för att alla vet att Kina är. Samtidigt när han kom tillbaka, och det upplevde jag att de brottades med väldigt mycket, ville han inte bara hänga på någon elektronisk musiktrend från västvärlden utan istället försöka para det med att ta ur sitt eget kulturarv. Det är det som sker nu. Man kan till exempel se det på auktioner runt om i hela världen. Kineserna har väldigt mycket pengar jus nu och då tänker man att de åker runt och köper van Gogh och sånt. Men det de gör mest är att de köper tillbaka kinesiskt porslin, måleri och sina egna grejer. Det är också en ganska creepy känsla när det går upp för oss att de inte är intresserade av ett museum of modern art med lite impressionister, lite 1900-tal och så. De skiter i det. Nu. De har ett nytt självförtroende. Sen tror jag att de senaste tio årens ekonomiska instabilitet i västvärlden har gjort att man börjar tvivla på på den här kombinationen av demokrati och kapitalism som vi har jobbat med länge. Den blir i förlängningen väldigt odemokratisk. Kapital alstras på konstiga platser och det blir väldigt instabilt. Kineserna tyglar det genom begränsad demokrati.

Johan Jonason har utbildat sig på gått konstskolor både i Stockholm och London. Att han har valt film som uttryckssätt förklarar han med att det kändes lite ärligare.

- Jag tyckte det var för långt mellan det man pratar om när man pratar om konst och det man ser. Att bli konstnär kändes bara som en dålig ursäkt för att vara lite halvdålig på allting. Dålig på hantverk, dålig på filosofi men jag tyckte att det fanns något ärligare med film i och med att det också är utsatt för någon sorts kapitalistisk pöbelkraft. Man blir lite mer utlämnad på riktigt i det där. Man kan liksom inte gömma sig bakom att det har vissa värden som jag tillskriver det. Om ingen tittar så kommer du inte att få göra några filmer helt enkelt. Jag tycker det är lite hårdare och roligare på det sättet. Sedan tror jag att jag alltid har haft en viss talang för att berätta ända sedan jag var liten.

Du fick spela in en låt i filmen, vad hände med den efter inspelningen?

- Den finns och jag tjatar fortfarande att han ska släppa den på sitt skivbolag, men han var ju lite tveksam, så jag vet inte. …