2015-03-31

Joachim Trier: Luck Favours the Well Prepared

Repris var en rapp historia om vänskap och den skavande skillnaden mellan hopp och verklighet. Nu är regissören Joachim Trier tillbaka med uppföljaren Oslo 31 augusti där han fördjupar sig ytterligare i sökandet efter tillhörighet.

Oslo 31 augusti är löst baserad på Pierre Drieu La Rochelles roman Le feu follet, som också ligger till grund för Louis Malles klassiker från 1963 - Tag mitt liv.

- Jag såg filmen först och ensamheten i den träffade mig enormt. Du vet, du upplever en karaktär som du inte nödvändigtvis gillar, men som du kan identifiera dig med. Det tyckte jag var spännande, sedan läste jag romanen och kände att, fan det här skulle man ju kunna göra något av. Jag hade just fått reda på att den amerikanska filmen som jag arbetar med skulle bli uppskjuten. Så jag tänkte att visst, nu gör vi den här på ett år. Och det gjorde vi, fast vi flyttade handlingen till vår miljö och det vi känner i dag.

Efter ett halvår av noggranna förberedelser började man filma. Inga statister användes istället samlade man ihop 12 assistenter vars enda jobb var att informera de personer som råkat komma med på filmen och få dem att skriva på de papper som behövdes för att klarera deras medverkan.

- Mitt motto är att ”Luck favours the well prepared” . Vi tränade upp en steadycam-operatör och istället för att stänga en gata och casta 300 statister så stod vi med walkie talkies och meddelade assistenterna att Anders har gått förbi en man med grön jacka, eller kvinna med barnvagn. På så sätt fick vi hela Oslo stad med på det hela. Det var en utmaning, men skoj.

Filmen utspelar sig under ett dygn. En begränsning som förde med sig både möjligheter och utmaningar enligt Trier.

- Vi spelade in under sex veckor så jag var orolig över att årstiden skulle ändra på omgivningarna. Men fördelen med en sådan tajt tidsram är att man kan underliggöra verkligheten om du förstår hur jag menar. Du kan tillåta dig att människor sitter och pratar om speciella, nästan teologiska, saker. Jag är ett stort Tarkovskij- och Terrence Malick-fan. De skapar situationer på film där verkligheten kommer mycket närmare än den verklighet som du upplever själv. På 24 timmar skapas ett tryck som gör att du kan tillåta dig långa scener där det kan ske.

Att få en engagerande nerv i grundhistorien var också något som energiske norrmannen brottades med.

- Varje scen måste vara stark visuellt och dramaturgiskt. Om inte de bitarna håller så faller allt och det blir ingenting. Så det var en hantverksmässig övning för mig som regissör att få det specifikt så att man verkligen bryr sig om det. Jag var lite orolig över att folk skulle tycka att det blev deprimerande eller bara platt, ja att man helt enkelt inte skulle bry sig. Jag var jätterädd. Att klippa de första bitarna var bland det jobbigaste jag har varit med om. Jag var så nervös att jag var tvungen att ringa min mamma och säga att det här blir skit. Men hon sa bara: jaja, det sa du när du gjorde Repris också … Det är naturligt.

Att han lyckades är kanske onödigt att tillägga. I maj premiärvisades Oslo 31 augusti i Cannes och den norska premiären var, förstås, i augusti. Däremellan skedde terrorangreppet i Oslo som ändrade förutsättningarna för filmen en aning.

- Det var ju något som ingen hade räknat med. Attentatet 22 juli, skapade ett nytt klimat kring filmen. Osloporträttet fick plötsligt mer uppmärksamhet. Det blir väldigt tydligt när en stad blir kränkt på det sättet. Allt med Oslo blir plötsligt väldigt kärt. Det gjorde mig lite nervös att filmen hette Oslo, 31 augusti och vad folk skulle läsa in i det. Men det har visat sig att det var OK. Jag vill helst inte prata om någon relation till de här händelserna, för det blir så fel. Jag vill inte skapa någon koppling för det finns ingen. Men det har kommit fram människor och tackat för ett melankoliskt porträtt av Oslo, för det passar just nu. Det är OK om folk känner så, men det är reaktioner på något som jag inte har kunnat påverka.

Med en mamma som är dokumentärfilmare, en pappa som arbetar med ljud, en lillebror som gör musikvideor, en lillasyster som är stillbildsfotograf och en morfar (Erik Löchen) som tävlat i Cannes med sin film Jakten, så är det få som lever upp till den slitna klyschan att ha filmen i blodet som Joachim Trier gör.

- Haha, det är nästan lite pinsamt. När man har vänner på besök hos vår familj så önskar man ibland att vi kunde prata om något annat än film. Själv trodde jag att jag skulle bli skateboardproffs och göra skateboardfilmer. Det är från den vinkeln jag kom in. Jag började med att filma mina vänner som hoppade, ramlade och slog sig. Till sist la jag brädan åt sidan för att jag var så fascinerad av filmandet.

Det starka filmintresset innebär också att förebilderna är många.

- Jag gillar regissörer som vågar ta sig an verkligheten på nära håll. Som till exempel Tarkovskij. Och stora visionärer som Kubrick, men sedan är jag också väldigt förtjust i Woody Allen. Han säger något som är sant om mitt liv och är väldigt spot on. Det var en svensk journalist som kallade Reprise för ”Antonioni på amfetamin”. Det är den största komplimangen jag har fått (skratt). Sedan är jag så klart ett stort fan av Bergman och en av mina favoriter är Sjöströms Körkarlen. Det är ganska mycket svenskt faktiskt, som Fredrik Wenzel, Jesper Ganslandt och speciellt Ruben Östlund. Det är mycket spännande saker som sker här. Och Michael Marcimain, han är … ja. Vad ska man säga?

Den uppskjutna filmen i USA är nu igång igen. Louder than bombs, döpt efter Smiths-skivan, är ett familjedrama som Joachim har skrivit med Eskil Vogt och de ser fram emot att återuppta arbetet.

- Det är en mänsklig historia med en ganska experimentell form. Vi hoppas börja filma i sommar. Det är bara amerikanska skådisar vilket blir en ny erfarenhet. Det är en ganska dyr film sett med skandinaviska ögon. Men jag ser fram emot att pröva att jobba på engelska. Jag har bott sju år i England, så jag kan språket, men det blir spännande. Jag ser på livet som den eviga filmskolan, man lär sig något nytt hela tiden.

Nu har du förväntningar på dig. Känner du trycket?

- Nej, det är bara bra att folk tror på mig, det ger mig möjlighet att jobba. Rent kreativt är jag tryggare som regissör nu. Jag behövde erfarenheten av att göra en film innan jag var redo att göra Oslo. Det har varit en naturlig utveckling på något sätt.

Relaterade