2018-03-28

Joachim Trier: Jag ville göra något som bara bygger på kärlek till bilden

När produktionen av Louder Than Bombs höll på att gå under på grund av finansiella problem så började en trött, besviken och frustrerad Joachim Trier skissa på något helt annat. Eller som han själv beskriver det "Thelma kommer ur en aggression och en fuck off-attityd, en följd av frustration och trötthet på god smak, förväntningar och en vilja att bara få göra något som bygger på kärlek till bilden."

Vi träffar Joachim Trier strax före den svenska biopremiären av Thelma, ett intensivt thrillerdrama med inslag av sträng religion, övernaturlighet och frigörelse. En film som skiljer sig ganska mycket från hans andra filmer även om det aldrig är någon tvekan om vem som ligger bakom.

-    Jag är väldigt glad att folk har tillåtit mig att ta en chans, att göra något annat än det jag har gjort tidigare. Att som kreativ människa få lov att gå in i något som inte bara handlar om god smak och andra kvalitetspremisser som kan omge en viss typ av film. Jag tillät mig att inspireras av min barn- och ungdomsfascination för det erotiska i film. Genrefilm ses ofta som dålig smak och lite skev. För mig är filmen en shout-out till alla som har känt sig som ett freak. Alla som har känt skam över vem de är eller inte vet hur de ska passa in. Faktum är att jag har känt mig lite freaky när jag har gjort den. Det har varit ganska frigörande för mig.

Har du inte känt att du har haft det utrymmet förut?

-    Njae, varje gång jag gör en film så känner jag ju att jag vill göra något nytt. Men nu säger folk att förr har du gjort drama nu gör du … och så vidare. Jag tycker att Repris var komedi och att Oslo var ett slags konceptstudie av en dag, eller hur? Tidsramen var ganska experimentell då vi bara följde en person nästan i real-time. Louder Than Bombs är ett experimentellt familjedrama. Så jag känner att jag har haft frihet att göra olika saker, men med Thelma är det tydligare en genregrej, även om det för mig såklart först och främst är en film.

Du har tidigare sagt att du utforskar något nytt filmiskt tema i varje film, montage, långa dialogtagningar med mera och nu handlar det om spänning ..?

-    Ja, thriller och mardrömsbilder tänker jag, inre subliminala mardrömmar och ångest.

Vad skulle du säga att har du lärt dig den här gången?

-    Det har varit en tekniskt komplex film, vi har haft 200 scener med digitala effekter, så jag har lärt mig mycket om hur jag kan jobba med tekniskt komplicerade bilder. Både i förhållande till det fototekniska med anomorfiska linser och sådant, men också hur jag kan använda CGI rent kreativt. Så att det känns personligt och passar in tillsammans med de andra elementen i filmen. Ser man på Hollywoodfilm så använder de ofta effekter på ett väldigt stiliserat sätt. Det är så jäkla mycket ”larger than life”. Men de CGI-effekter vi använder måste passa in i ett mer naturalistiskt universum. Det var väldigt lärorikt och jag ser det som att jag har fått nya verktyg som jag kan jobba med framöver.

Vad var inspirationen till själva historien?

-    Thelma startade med att vi visste vilken typ av film vi vill göra. Det var verkligen det som avgjorde. Vi hade ingen historia, inga rollfigurer, vi hade inte ens en tematik. Det var bara en bildlig lust att göra något med spänning och konceptscener. Det var rent visuellt. Vi skrev en version som vi övergav och sedan skrev vi en helt ny film. Så det var en lång, märklig resa. Först hade vi en slags häx-historia om en äldre och en ung kvinna med övernaturliga krafter. Vi såg en massa italienska giallo-filmer och annan horror, så det var mycket mer blod i början. Men jag kände att jag inte var så sugen att gå den vägen. Jag klarar inte att göra något som bara bygger på ondska. Där motsäger jag Stephen King, som väldigt klokt sagt att vi behöver berättelser där vi får förhålla oss till ren ondska eftersom världen runt omkring oss är så absurd. Men jag klarade inte av att skapa en berättelse där jag försöker förstå detta. Istället började vi leta efter en inre metafor för ångest och då började tematiken ta form. Kontroll och skam. Thelma har ju kramper där hon förlorar kontrollen över sin kropp, sedan förlorar hon kontrollen över sitt känsloliv, hon blir förälskad i en annan kvinna som inte är tillåtet enligt hennes tro och sedan vad som händer ska inte jag avslöja här. Men det uppstår en inre ångest som innehåller övernaturliga skräckelement.

Vad gjorde du för research?

-    Jag läste på om epilepsi och det som kallas psykogen epilepsi, den som triggas av känslor och inte har neurologiska orsaker. Det var väldigt intressant att en så stor procentandel av det som ser ut som epilepsi faktiskt är undertryckta känslor som kroppen svarar på. Det är intressant för det spelar på placebo, tro och att tappa kontroll. Det passade metaforiskt för det vi jobbade med. Sedan gjorde vi research i religiösa miljöer. Vi pratade med konservativa, karismatiska församlingsledare. Jag vill inte angripa någons personliga tro, men när det kommer till maktstrukturer där man undertrycker homosexuella eller kvinnor så är det något annat.

Vad tyckte de om filmen?

-    Det har varit lite debatt på Vestlandet, där vi har bibelbältena i Norge, kring filmen. Det finns en tolkningsmöjlighet som handlar om att Thelma behåller sin religiösa tro och så finns det de som tycker att vi gjort det för enkelt för oss. Men då tycker jag att det finns en liten fara för att man faktiskt förnekar en del av den konservativa kristendomen som finns i Norge och på andra ställen.

Hade ni några andra referenser än skräck som ni inspirerades av när ni skrev historien?

-    Ja, många. Dels manga och anime som Katsuhiro Ôtomo men också mer klassiskt som Dreyer. Jag tänker på Maria Falconetti. Ord och tro och hur överväldigade vi är över det vi inte förstår. Det var någon som sa ”That which we don’t understand we either condemn or worship”. Dreyer återkommer ju ofta till tro och rädsla. Han förhåller sig till det skandinaviska. Innanför, utanför. Rädslan för att inte passa in, vad ska de andra tycka? Skam och så vidare. Sedan finns det lite Lewis Carroll där också, Alice i underlandet. Den typen av berättelser som handlar om det allegoriska, om att förstå och att finna sig själv i en kaotisk värld. Jag tycker att de bästa skräckfilmerna handlar om det. Ta George A Romeros Season of the witch, det är feministisk dramahorror från slutet av 60-talet. En medelklass-hemmafru som blir en häxa för att frigöra sig från det borgerliga hemmalivet och på så sätt tar makten över sitt liv. Det är en väldigt vacker, feministisk fabel. Där har vi ju det där när att vara ett freak också blir en styrka. Lite som punkrörelsen i sina bästa stunder med Ja, jag är annorlunda, men jag är stolt över vem jag är. Det är ju en ganska stor del av vad Thelma om, att acceptera sig själv.

Vilka kriterier hade ni när ni sökte huvudrollen?

-    Vi ville INTE göra en film om en kvinna som är något slags offer som springer runt och har en massa onda makter efter sig som vill ta livet av henne. Så det var viktigt att hon utstrålade kraft och Eili har en jäkligt stark personlighet. Men samtidigt måste hon vara sårbar under. Den dynamiken måste finnas där. Eili är tydligt intelligent och det är en av de saker som jag letar efter i alla mina huvudroller. Det gäller Anders Danielsen-Lie också, du kan se på honom att han är intelligent. Du ser på dem att de är tänkande och drar in dig till att förhålla sig till deras inre liv.

Har du fått några oväntade reaktioner på filmen?

-    Ja, i Norge har det tydligen varit många muslimska flickor som har gått i grupper och sett filmen. Det gör mig väldigt glad. För Thelma handlar mycket om patriarkala strukturer och religion. Och vid vissa tillfällen vet jag att det kan vara ett problem för de här tjejerna. Jag är ju jätteglad om min film bidrar till att de pratar med varandra om det.
-    Sedan tycker jag det är väldigt roligt att filmen verkar ha landat fint bland genre-fansen. För jag var orolig att de inte skulle tycka att det var tillräckligt våldsamt eller blodigt. Men det verkar inte som att det har betytt så mycket att det är en annan typ av skräck.

Du sa att du inför Thelma har sett många skräckfilmer som inspiration, håller dina favoriter från ungdomen?

-    De bästa gör det, till exempel Rosemarys baby. Den har en slow buildup, en bra feministisk fabel och det är inte så mycket blood and guts egentligen. Den är mer krypande otäck. Det är den typen av horror som jag gillar bäst. Men jag har också sett så jäkla mycket dålig horror, det är kitsch, halvpornografiskt, jag gick verkligen djupt ner i sörjan (skratt). Det finns så mycket skit. Men där finns också mycket längtan efter frihet, många av filmerna från slutet av 60-talet är kopplade till sexuell frigörelse, som ju är positivt. Lite som porrindustrin med allt sitt förtryck och missbruk också var en del av den sexuella frigörelsen. Den dubbelheten finns i skräcken också. Det är på ett sätt en väg att hantera ångest, död och erotik.

När Repris släpptes var det någon som liknade dig vid Antonioni på amfetamin och nu har någon skrivit att Thelma är som om Bergman hade gjort Carrie, ganska tunga liknelser. Efter fyra filmer är du nu etablerad och har en framskjuten position som regissör med de förväntningar som följer med det. Triggar det eller är det en tyngd?

-    Jag har nog känt som att förväntningarna alltid har funnits där. Men visst, det är klart att jag känner en viss press, inte minst från mig själv. Men det handlar mer om att jag är rädd för att jag ska göra något som jag inte riktigt förstår varför jag gör, något betydelselöst. Alltså något som inte har betydelse för mig. Det handlar ju ofta om skrivande-fasen, det är där man bygger upp alla de hundratals idéer som man inte gör något av för att hitta den där historian som du orkar leva med i två-tre år. Det är det jag tycker är det svåraste. Philip Roth, en av mina favoritförfattare, liknade att skriva en roman med en liten ful fågelunge som knappt andas och han tänker varje gång att det här kommer inte att fungera. Men till slut så flyger den. Det är väldigt trösterikt att jag inte är den ende som sliter med det och tycker det är svårt.

Hur hanterar du det?

–    Jag låter tiden gå. Det är som med det mesta, du behöver ha tålamod och fokusera på det du gör. Inte låta dig distraheras.

Förra gången pratade vi om stressen över att Louder tog så lång tid och att det ställde till det lite eftersom du bara jobbar med ett projekt i taget. Arbetar du så fortfarande?

-    Ja, jag gör det. Eller, nu har jag i och för sig varit med och gjort en dokumentär som jag hoppas är klar snart. Det är ett samarbete med min bror Emil och Knausgård och handlar om Edvard Munch. Men annars gör jag en film i taget, det är viktigt för mig att filmen är personlig. Vilket kan betyda mycket, men att en filmskapare har ett projekt som han utvecklar. Ruben Östlund är ett bra exempel. Han har en tematik som han jobbar med. Det förändrar sig mellan filmerna men det är fortfarande samma i grunden. Han är som en växt som utvecklar sitt tankematerial. Då är det inte alltid en fördel att arbeta med många saker samtidigt. Jag klarar inte det i alla fall.

Hur ser du på dina tidigare filmer idag?

-    Repris var otroligt naiv och ambitiös. För mig, när jag ser tillbaka på den, så är det en styrka. Varenda bild, varenda kameravinkel och varje liten detalj hade jag förberett under sex år för att det skulle bli perfekt. Jag lärde mig mycket, hela inspelningen var som en stor filmskola för mig. Men jag var så ung och naiv över vad man kunde tillåta sig, jag krävde max av alla som var med. Och alla var med på det. Det var väldigt filmromantiskt, nästan ingen av skådespelarna hade filmat förut. Och alla i teamet, fotografen Jacob Ihre, klipparen Olivier, Eskil … vi var så många unga människor som bara gav allt. Känslan var att det här är kanske den sista film vi gör. Den har lite av den där nödvändigheten att skapa något. Vi klämde in alla våra idéer i en film. Så den har många fler tagningar än någon film jag har gjort. Det finns en norsk filmteoretiker som har räknat bilder och det ligger någonstans på 1200 bilder eller liknande. Det var helt galet med montage och allt. Det fanns en stark övertygelse, Jag ville representera litteratur, musik och delar av den stad som jag hade vuxit upp i. Den där självrepresentationen är så stark i den filmen. Och den är lite barnslig. Men jag är glad för att jag fick lov att göra en film när jag var så ung. Den är omogen, men den speglar väldigt mycket var jag befann mig i livet just där och då. Det är något vi bör tänka på när det gäller unga filmskapare, det handlar inte om att vara perfekt utan om att människor får lov att uttrycka sig. Jag ser sällan om mina filmer, Repris är den enda. Jag var tvungen när det var 10-årsjubileum. Det fanns en massa saker som jag nog hade gjort annorlunda idag, men det jag är stolt över är att jag inte gjorde det då. Jag kan se att jag har blivit äldre och det är ok. Jag har mognat som filmskapare men den är väldigt rolig. Skådespelarna är skickliga. Det pratas ofta om den som en arthouse-film, men första två tredjedelarna är komedi.

-    Oslo 31 augusti var en önskan om att göra en helt annan film än Repris. När man ser tillbaka så hör filmerna ihop, men när jag började arbeta med Oslo så var det för att jag absolut ville göra något annat. Oslo kom ur en snabb desperation, precis tvärtom mot Repris. Oslo gjordes på ett år från att vi fick idén till att den var färdig. Jag kände att jag behövde bevisa att jag kunde göra något snabbt eftersom det hade gått fem år sedan Repris. Jag hade ju börjat med Louder Than Bombs, men det tog sådan tid och krånglade i USA. Allt var svårt. Så då pratade jag med filmkonsulenten Thomas Robson som nu har varit producent på både Louder och Thelma. Han sa i förbifarten "jag är ju inte filmkonsulent så länge till, så om du har något bra projekt på gång så vill jag läsa det nu". Sedan sa han något som jag faktiskt blev lite sårad av: ”Jag tror ju på dig, men Bergman gjorde lätt en film om året och du har inte fått något ur händerna på fem år. Vad är det för fel på dig?”. Så jag fick lite ångest och skrev ett utkast till Oslo. Han sa ”bra, det här är bra. Hade det inte varit det så hade du inte fått pengar”. Sedan gjorde vi Oslo 31 augusti väldigt snabbt. Den handlade om långa tagningar, närhet till karaktären och att försöka få fram existensiell laddning i vardagen. Så om Repris var fyllld av montage á la Resnais, Eisenstein och Nicolas Roeg så var den här mer europeisk arthouse med långa tagningar som La Notte eller Cleo 9-5. Det fanns en attityd av fuck it. En sak som jag tog med mig från Louis Malles version var att våga ha långa, långa dialogtagningar. Romanen har det också, även om vi skrev den ganska annorlunda. Men jag tror det var viktigt, filmen har en förstadel som är helt tyst. Utan språk. Så kommer det massor av snack och så blir det nästan helt tyst igen. Bara bilder. Den formen tyckte jag var intressant att utforska.

-    Louder Than Bombs är otroligt personlig för mig och lite filosofisk. Men det var också den sämsta typen av film att göra i det filmklimat som vi har idag. Alla sa att det är ingen som vill se det här. En film om sorg och familj. Men jag är glad att vi kämpade på. Jag fick jobba med några av världen bästa skådespelare och lärde mig massor. Vi fick göra den på en stor budget, 11 miljoner dollar och jag hade final cut. Den blev precis som jag ville, men den fick ett blandat mottagande. Några var besvikna och klagade på att den var mindre personlig för att den var inspelad i USA. Nu när det har gått ett tag så tänker jag, skit i det. För mig är det nog det mest personliga som jag har gjort och det är den filmen som de som står mig närmast omfamnar mest. Den betyder mycket för många i mitt liv. Den var svår att göra, det tog alldeles för lång tid och det finns säkert många saker som jag kunde ha gjort bättre. Fast det var skönt att ha gjort Oslo 31 augusti innan jag började jobba med Isabelle Huppert och de andra. Det var ju för övrigt Oslo som fick henne att vilja arbeta med mig. Så livet blir som det blir.

-    Vi började arbeta med Thelma när Louder Than Bombs lades ner och vi inte visste om det skull bli något av den. Så Thelma kommer ur en aggression och en fuck off-attityd, en följd av frustration och trötthet på god smak, förväntningar och bara få göra något som bygger på kärlek till bilden. Vi lyssnade på massor av synth-musik, vi såg John Carpenter och Goblin spela live. Vi ville bara göra något estetiskt med mycket klaustrofobi och intimitet. Vi ville ha mycket paranoia och övervakningsbilder och vara extremt nära i ångest-situationerna och undersöka om vi kunde hitta ett filmspråk i det. Det finns mycket att prata om där …