2016-05-03

Joachim Trier: Allt det jag kände var fett, uppfattades som negativt.

Det var en lång, kämpig resa som föregick Louder Than Bombs prestigefyllda premiär i Cannes. Så det är en påtagligt nöjd Joachim Trier som nu är tillbaka med en film som trots internationella skådespelare och amerikanska miljöer andas skandinavisk melankoli.

Joachim Trier är i stan för att för andra gången ta emot Bronshästen för bästa film på Stockholms filmfestival och passar på att titta in på TriArt Films kontor. Sverigepremiären för hans engelskspråkiga debut närmar sig. Det är, så klart, en större produktion än hans internationella genombrott Oslo 31 augusti men närheten till historien har inte påverkats. Och kulturskillnaderna mellan USA och Norge är mindre än vad man kanske kan tro.
   -    Det finns en tradition som jag tycker är intressant. Utbytet mellan skandinaviskt drama och amerikanskt drama, säger Joachim Trier som efter en hel dag fylld med intervjuer är förvånansvärt energisk och pratglad.
   -    Kanske är det lite vagt, men jag tänkte på En handelsresandes död av Arthur Miller. Willy Loman är den klassiske mannen med ambitioner, han arbetar jämt och är sällan hemma. När han förlorar sin roll i familjen, och för sig själv, begår han självmord. Det är sönernas förhållande till fadern som är essensen i den historien. Så där finns likheter med Louder Than Bombs. Arthur Miller har alltid varit öppen med att han har inspirerats av Ibsen.
   -    Ett annat exempel är att flera av de amerikanska 70-talsfilmerna som vi växte upp med, som Kramer mot Kramer, den träffar oss i hemmet, alla ska skiljas, det är mans- och kvinnoroller under 70-talet, barn i förhållande till sin far. En familj som andra är ett annat exempel, den tog psykoanalysen rakt in i mainstream-Hollywood och talar om sorg och hur vi sitter fast i relationer. Inte bara mellan individer utan i hela familjeenheten. De här filmerna är ju direkt inspirerade av europeisk film och inte minst Bergman, eller hur? Bergman var jätteviktig för Hollywood på 70-talet. Det mest klassiska exemplet är Woody Allen. När han gör En annan kvinna med Gena Rowlands, som jag beundrar mycket, så inleds den med att hon ritar av sin lillebrors fru. Då kommer det fram, din bror hatar dig, din perfektion och så vidare. Och det är ju så Smultronstället inleds också, inte sant? Interiors har väldigt många likheter med Viskningar och rop. Syskonförhållanden, vem som favoriserades av föräldrarna med mera. Och Louder Than Bombs är ju inspirerad av, eller kanske mer en del av en tradition som handlar om individ, familjerelation, sorg och minnen. Alltså hur individerna blir fångade, nästan som gisslan, i sina roller till varandra. Familjen betyder ju inte bara frihet utan är också en komplicerad kraft som håller oss fast. Engagemang i en relation som skapar djupa band handlar också om att välja bort vissa saker och att finnas där. Man ska balansera karriär, sina egna intressen och familjeliv. Där kommer Isabelle Hupperts roll in i min film. Så det här med familjen som koncept är ett ämne där jag känner att det finns en skandi-amerikansk interkommunikation. Förstår du hur jag tänker?

Joachim Triers tredje långfilm Louder Than Bombs är en finstämd betraktelse över en familj i sorg. Modern (Isabelle Huppert) är en berömd krigsfotograf som omkommit några år tidigare. Fadern (Gabriel Byrne) och de två sönerna (Jesse Eisenberg och Devin Druid) samlas för att välja ut fotografier till en utställning.  Under arbetet kommer det fram nya omständigheter kring moderns död som vänder upp och ned på tillvaron för de inblandade. Filmen berättas sömlöst mellan drömmar, återblickar och nutid. Inte minst Devin Druid sticker ut med en lika gripande som tonsäker skildring av olycklig tonårskärlek.

   -    Ta The Breakfast Club som jag såg när jag var ung, konstaterar Trier och fortsätter entusiastiskt med sitt resonemang. Den är ju mini-Bergman på High school. Den handlar också om roller som vi har fångats i. Jag försöker komma in i den fysiska världen med min film, men också i tankens värld. Det är för övrigt där jag har lite problem med några av Bergmans filmer. Det är kanske att häda när jag är i Sverige. När Bergman är som bäst är han otroligt formmässigt sofistikerad. Persona, eller kanske ännu hellre Smultronstället är väldigt vackra och jag älskar dem. Men de är teatrala och referenserna till teatern är väldigt tydliga. Jag är lite ambivalent. Jag vill inte avfärda det, det har jag alldeles för stor respekt för, men … jag låter mig hellre inspireras av Alain Resnais och Hiroshima mon Amour som har en dokumentär känsla och en klippning som spelar rakt in i de existensiella processerna. Minnet och identiteten är hela tiden med i spelet, men det är anpassat till en universell sanning. Det är en väldigt unik film. Tarkovskij och Terrence Malick har också betytt jäkligt mycket för det jag gör. Det är inte karaktärsdrama, det är något annat. Det är deras blick på vinden, texturen, stämningen som vi kanske kan kalla för det poetiska i filmvärlden. Det bildliga som du känner fysiskt. Det är den typ av film som motiverar mig att fortsätta när jag känner mig trött på mitt yrke. Att göra filmer som har smak, där man kan lukta på bilderna, det är en jäkla kick när det händer. Kombinerar man det med mänsklighet så blir det jätteintressant.
   -    Det leder oss in på, hur ska jag uttrycka det? Fenomologi, hur det känns och hur det är att vara människa. Det är ju nästan banalt, men vad är det att tänka? Hur är det att minnas rent konkret? I Louder Than Bombs är jag nästan barnsligt fascinerad av detta. Det där ögonblicket när man plötsligt förstår saker från sin barndom, eller något komplicerat om sina föräldrar. Insikt är försonande, men också smärtsamt. Eller hur? I den här filmen är det essentiellt eftersom det handlar om sorg. Hon tog sitt liv, hon fann inte sin plats hos oss längre. Hela familjen blev bortvald. Paradoxen är att det kanske var hon som inte klarade av att komma in i familjen igen. Hon känner att hon inte längre behövs. Det tycker jag spelar tillbaka till Oslo 31 augusti där han säger ”Jag är 34 år och det ingen som behöver mig”. Det vill säga de andra blir ledsna om jag inte längre finns, men de är inte beroende av mig. För mig är de här två filmerna en insida och en utsida runt utanförskap, de speglar varandra.

Skrev du manus till dem samtidigt?
   -    Ja, när Louder Than Bombs pausades så började jag skriva Oslo, filmerna går om varandra. Det var saker som Eskil (Vogt, som har skrivit manus tillsammans med Trier) och jag tänkte mycket på då. När vi började skriva Louder Than Bombs så hade varken jag eller han barn, men när vi slutade så hade Eskil två. Så det var mycket som hände i våra liv under arbetet, vi har levt med filmen länge.

Hur har det påverkat filmen, var det till och med bra att filmen lades på is under en period?
   -    Med facit i hand så är jag glad att det blev som det blev. För det manus som vi filmade var den bästa versionen. Det hade en bättre form. Jag lärde mig också mycket av att filma Oslo 31 augusti och jobba djupare med skådespeleriet. Jag lärde mig enormt mycket av processen med Anders Danielsen Lie, han är en fantastisk skådespelare att arbeta med. Han är väldigt modig och vi diskuterade mycket vad som funkar och inte funkar. Det förberedde mig för att jobba med Isabelle Huppert och Gabriel Byrne, det var skönt att ha gjort en film till innan jag mötte dem.

Hade du liknande samtal med dem?
   -    Ja, vi pratade mycket privat, vilket blir som ett tillitsband mellan skådespelare och mig. Jag är ärlig med vad jag vill med olika roller på ett sätt som jag inte är offentligt. För när filmen väl är gjord så är ingen av mina privata känslor längre relevant. De är bara en del av skapelseprocessen. Där skiljer jag mig från till exempel Knausgård som jag beundrar enormt. Men jag har ett behov av distans. Om jag ska kunna fortsätta arbeta med här så orkar jag inte stå i en dialog om mitt privatliv. Jag fixar inte det. Men i filmen är jag skoningslös. Det vackra med att skapa något är ju att skapa något från sig själv. Något som inte är en hand eller arm utan något du kan komma ifrån och se på som betraktare. Även om jag sällan ser om mina filmer.

Men du nämnde tidigare att du hade sett om Repris för inte så länge sedan …
   -    Haha, jo det stämmer. Det kändes som ett fotoalbum från en annan tid. Det var rörande att se dessa unga skådespelaransikten, nästan alla har ju helt andra liv idag. Det är spännande det där med att vi kapslar in tid och rum. Det är det som är film.

Du och manusförfattaren Eskil Vogt verkar ha ett väldigt nära samarbete, hur ser det ut?
   -    Vi sitter i ett rum och snackar. Dag ut och dag in. Sedan brukar en idé komma tillbaka och ta form. När det gäller Louder Than Bombs så handlade det om hur vi skulle få ihop alla dessa scener och rollfigurer till en enda historia. Det var kaos.

Började ni med formen eller hade ni en historia?
   -    De kom samtidigt, det är det som är så märkligt. Jag tror inte vi kommer att jobba så igen, för varje film har sin logik, men Louder Than Bombs var ett slags, hur många låtar har vi? Jag är väldigt barnslig och ville göra ett greatest hits-album fast med scener. Jag tycker att jag ser många filmer med bra historier, men som saknar bra scener. Jag tänker, var är alla ögonblick?

Du har sagt att du hela tiden utvecklas som regissör, vad lärde du dig av Louder Than Bombs?
   -    Oj, det var både positiva erfarenheter och mer komplicerade lärdomar. Det positiva är att filmen faktiskt blev klar. Som filmskapare måste du tro på drömmen att du kan göra det omöjliga. Du startar med ett vitt papper, det känns inte som en grund för att göra något alls. Men så blir det något. Sedan ska du övertyga andra människor att de ska satsa pengar på detta. Det är ett arbete i motvind. Louder var så ambitiös. Det var helt fel typ av film att göra i USA idag. Det var ett drama, ett av de mest negativa ord som du kan använda, den var dyr och den var konstnärligt experimentell. Allt det som jag känner är fett, uppfattades bara som negativt. Så att vi lyckades göra detta, hamna i tävlan i Cannes och få den såld till flera länder är ett under i sig själv. Så när du frågar vad jag har lärt mig i den kontexten så är det att det räcker inte med att göra bra konst, vilket jag tycker vi har gjort, men i sammanhanget är det verkligen en bragd. Och jag menar inte bara mitt arbete utan alla de inblandade, producenter med flera. Det har varit en jäkla fajt. Så den positiva lärdomen är att hur omöjligt det än ser ut så kan det gå. Den lite mörkare sidan är att det, mer än något annat i mitt liv, har tagit för mycket tid av det liv som jag redan känner är alldeles för kort. Jag är rastlöst lagd och känner mig orolig över hur lite tid man har att göra det man vill. Det har varit smärtsamt och så kände jag inte när jag gjorde Oslo 31 augusti. Jag är inte helt klar över vad det är som driver mig och jag måste inse att jag har mycket mindre kontroll över min karriär än vad jag skulle önska.

Var du någonsin på väg att ge upp?
   -    Flera gånger, eller jag gav upp flera gånger. Jag tänkte att det här klarar vi inte. Det var svårt. Men så kom den tillbaka. Under mina första tio år som regissör så har jag ännu inte utvecklat något projekt som inte har blivit gjort. Det är ganska speciellt. Jag är full av beundran för personer som kan utveckla flera projekt samtidigt. Det kan inte jag. Jag är en-sak-i-sänder-typen. Alla mina idéer går in i det manus som jag arbetar med. Det betyder att jag är sårbar om jag inte får dem gjorda. Men det skapar ju också en viss kraft.

Då antar jag att du är i full fart med nästa ...?
   -    Ja, men den är fortfarande i sin linda, så jag är försiktig med vad jag säger. Eskil och jag har försökt utforska det filmiska i alla våra projekt. Vi har undersökt montage, hur man kan utnyttja det och hur det påverkar. Den subjektiva/objektiva axeln, att man går in i en subjektiv tanke, men ändå ser ut på en objektiv verklighet. Vi testade real-time i Oslo med långa tagningar. Jag har alltid varit fascinerad av närbilder. Jag tycker det är ren film. Att se dem på stor duk är en upplevelse som bara film kan ge dig. Det vi inte har prövat är spänning, så det är jag nyfiken på. Att jobba med tryck på tiden. Jag är lite störd över att vi under tio år inte har gjort någon spänningsfilm, så det tror jag kommer att påverka mig framöver. Men självklart med fokus på det personliga (skratt).

Tror du att finansieringen blir lättare den här gången?
   -    Det är svårt för den här typen av film just nu, men vi har varit här förut. De amerikanska 70-talsregissörerna var till exempel besatta av Bertolucci. Coppola och Scorsese är bara några av de som nämner Fascisten som en av sina absoluta favoriter. Den hade inte ens distribution i USA, eller det var i alla fall en väldigt liten film. För oss är det en klassiker, men det var verkligen ingen internationell hit när den kom. Ofta är det tiden som visar vilka filmer som är viktiga och det är inte alltid de som vi tror. Antonionis Äventyret blev utbuad på sin premiär i Cannes. Det är lätt att idealisera och tro att allt var lättare förr och att alla såg konstfilmer på charmiga kvartersbiografer. Det är ju inte riktigt sant. Men jag är intresserad av de där mästerverken som träffar skevt i sin samtid. Paul Schrader är ett bra exempel. Mitten av 80-talet påminner mycket om det vi upplever nu. Studiorna ville ha stora konceptfilmer som Hajen, Indiana Jones och liknande. Auteurerna hade problem. Paul Schrader, som bland annat har skrivit Taxi Driver, Närkontakt av tredje graden och Tjuren från Bronx ville göra sin egen film, på sitt sätt och det var Mishima. Ett mästerverk när det gäller struktur och instrumentering, men den är inte kanoniserad. Det är inte många som pratar om den. Jag har träffat Paul Schrader och vi pratade ingående om den. Han är med rätta stolt över den, men sa att han redan då visste att den enbart blev gjord för att han hade några tjänster att kräva in. Jag har tänkt mycket på det, att han visste att det förmodligen var sista gången han fick göra en sådan film. Den är väldigt visuell och stark. Den finns tillgänglig, men har aldrig tillhört klassikerna som folk pratar om. Det finns många sådana exempel på filmer som håller sig levande under ytan. Dessutom tror jag att i en kultur där vi har för många bilder så behöver vi biografen. Det är det enda stället där vi får ro att gå djupt in i bilden och ges tid till eftertanke.
   -    Jag är hoppfull och det görs mycket bra film nu. Har du till exempel sett Under the Skin av Jonathan Glazer? Det är också en film som är ett mirakel att den har blivit gjord. Den är helt unik. Det är en sådan härlig anda i den. Tematiskt eller stilistiskt har den ingenting med Louder Than Bombs att göra, men fuck-it!-nu-kör-vi-andan är densamma. Jag har tyckt om det mesta som Jonathan Glazer har gjort, han har alltid varit visionär. Men att han gör en sådan film, åh, det gör mig så glad! Och i Sverige har ni massor av unga regissörer – Michael Marcimain, Ruben Östlund, Gabriela Pichler … jag har inte sett Tjuvheder av Peter Grönlund än, men jag hör att den ska vara bra. Ni har en vital generation filmare på gång.

Relaterade