2018-02-21

Jens Assur och Reine Brynolfsson - med blick för autenticitet

I Thomas Bannerheds roman Korparna från 2011 så är det sonen som står i centrum. Men när Jens Assur tar sig an historien så har han flyttat fokus till fadern, kraftfullt gestaltad av Reine Brynolfsson som gör en av sitt livs finaste rollprestationer. Resultatet är en kargt vacker film där varje bildruta andas konsekvens och tyngd. TriArt.se har träffat Jens och Reine för ett kort samtal om filmens tillkomst.

Det har gått 12 år sedan Jens Assur och Reine Brynolfsson arbetade tillsammans första gången. Då handlade det om kortfilmen Den sista hunden i Rwanda där Reine Brynolfsson spelar en journalist som reser genom det krigshärjade landet och försöker skildra folkmordet. Redan då var realism ett ord som vägde tungt för både regissör och skådespelare.

Reine Brynolfsson: Det är det här med blicken och känslan för autenticitet. Den hade du ju redan då (tittar på Jens). Det är du på något sätt. När jag kom upp på ateljén och vi skulle prova kläder till Sista hunden i Rwanda och jag fick en sådan där journalistjacka med en massa fickor. Men du sa nej, nej, vad hade för kavaj när du kom? Plötsligt står jag i mina egna kläder och undrar om jag ska åka ner till Afrika i de här? Det gav en autenticitet till det hela som var … som gjorde att jag kände att det här var något annat. Ett sökande och en blick som jag tycker om och något som jag vill vara i närheten av. Till det kommer ju dessutom den här tryggheten som Jens skapar genom att man känner att han ser, han kommer att värdera, ompröva och han släpper inte förrän han känner att vi båda har två har utforskat det här färdigt.

När Jens Assur bestämde sig för att göra film av Korparna så lät han sig inspireras av bland annat fotografen Sune Jonssons bilder. Särskilt en bild, där en man med bakåtkammat hår och intensiva ögon sitter tillbakalutad på en pinnstol, gjorde intryck på Jens. När han visade bilden för sin rollbesättare svarade hon utan att tveka: Reine Brynolfsson.

Reine Brynolfsson: Han behövde inte sälja in den (skratt), jag hade läst in boken som ljudbok och var helt tagen av den. När jag hörde att det var Jens som hade köpt rättigheterna så tyckte jag det var väldigt roligt. Jag hade ju längtat att få arbeta med Jens ända sedan första filmen. Så det var som en gåva att få den här rollen. Manuset var otroligt bra. Oerhört visuellt, så det var … ja, en gåva.
Jens Assur: Jag upplever att vi har suttit i samma båt från första stund till i dag. Och rott åt samma håll. Men vi har verkligen rott båda två. Vi har hjälpt varandra och utvecklat. Att Agne är så komplex och spännande handlar om Reines arbete och tolkning.
Reine Brynolfsson: Det har varit ett konstant givande och tagande. Verkligen. Det har varit som att gå in i ett garnnystan och säga vilken tråd hänger den här ihop med och så vidare. Men vi har löst det här tillsammans.
Jens Assur: Det har varit ett väldigt intimt och nära samarbete som grundar sig i en gemensam kärlek till karaktären Agne.

Hade ni samma vision för hur Agne skulle porträtteras redan från början?

Jens Assur: Vi har ju haft ett antal käpphästar genom hela projektet. Vi tyckte det var väldigt viktigt att skildra arbetet. Det fysiska arbetet, vad det innebär att vara lantbrukare. Att det är ett fysiskt krävande arbete och att det också skulle ske på riktigt i filmen. Rakt igenom. Vi tyckte att det var viktigt att prata om en återhållsamhet. Både inom karaktären och i filmens övergripande uttryck för att lämna utrymme för publikens egen tolkning och reflektion. Att hela tiden jobba med att saker sker under ytan. En subtilitet. Och vi har varit väldigt noga med att hela tiden leta efter sådant som kan te sig övertydligt. Samtidigt ville vi att karaktären Agne, och alla de andra personerna, ska överraska. Att de får vara individer som inte alltid är rationella och inte alltid följer en förutbestämd plan. De är känslomässiga och agerar utefter sina känslor här och nu.
Reine Brynolfsson: Precis så. Den här oförutsägbarheten hos Agne, att ge den ett djup, att ha en förståelse för den. Det är svårt att uttrycka det, men …  Agne är ju en karaktär som bär på så mycket. Känslor i sitt inre, så mycket tankar och demoner får man väl säga, som inte kommer till uttryck och som då och då måste ventileras. Hur det ser ut och när det kommer, på vilket sätt det kommer. Allt det där ligger jag ner mycket tid på. Och mycket kraft.

Hur förbereder man det?

Reine Brynolfsson: Det där är ju väldigt subtilt på ett plan. Dels den fysiska förändringen, men så var det också det här att jag umgicks med Agne och funderade. Jag känner igen den här processen från andra rollfigurer också. Kanske inte under så lång tid som i det här fallet, men det ger att han smyger sig på en på något sätt och det sker både medvetet och undermedvetet. Så det är en väldigt viktig del i processen. Den här tiden, att det får ta tid. Vi jobbade med manus och Agnes scener där, sedan fick vi revidera en hel del så det var en ständig upptäcksresa även under inspelningen. Men till slut hittar man ett läge där man känner att det är så här han känner. Intuitivt. När man kommer dit är det en fantastisk känsla, då kunde jag bara titta på Jens och ja, så är det. Det kände du också va?
Jens Assur: Ja, verkligen. Det är som att börja med ett marmorblock, sedan mejslar man ut och plötsligt så står han där. Och då är det självklart också vad Agne gör, hur han känner. Men det är en process att komma dit.
Reine Brynolfsson: Jag fick en bild, när vi pratar om detta, det är en bild av de här japanska kalligrafi-målarna som kan sitta i timmar innan de tar penseln. Det är tiden och tankarna innan som gör att den friheten kommer. När de väl tar penseln så är de där, de är helt närvarande, men det kräver tid att komma dit. Vad som sedan sker när de börjar måla är ju helt ett resultat av det som hände innan. Så kändes det faktiskt.

Var kvar i rollen hela tiden eller hade du lätt för att gå in och ut?

Reine Brynolfsson: Nej, jag går aldrig in och ur. Inte när man är där.

Det måste vara en ganska speciell känsla att vara i en roll på det sättet?

Reine Brynolfsson: Jag vet inte, men jo det är det ju. Det är skönt att man är någonstans, att man får vara på plats och hitta den koncentrationen och det fokus man får.
Jens Assur: Du tillägnade den här tiden åt arbetet både före och efter tagningarna. Så jag tycker att du valde att skapa en bubbla där du verkligen var i Agne. Även på helgerna. På ett sätt som jag tycker är fullständigt unikt.
Reine Brynolfsson: Jo … så var det kanske. Det svåra var när vi hade den långa ledigheten mellan vår- och sommartagningarna. Det var väl tre månader där jag behöll honom.
Jens Assur: Det finns ju tillfällen under en inspelning då den fiktiva världen nuddar verkligheten. Där det vi ser plötslig inte bara är en inspelning utan blir en realitet som man blir väldigt starkt berörd av. Det fiktiva upphör och plötsligt ser vi ett liv på riktigt. Det kan man ju aldrig förbereda sig för och man vet aldrig riktigt om eller när det ska komma. När man plötsligt står bredvid kameran och allt känns på riktigt. Det är magiskt.
Reine Brynolfsson: Tänker du då att spelet är på riktigt? Eller allt det runtomkring, att man är i händerna på verkligheten så att säga?
Jens Assur: Jag menar känslan av att det inte är en filminspelning längre. Plötsligt lever allt. Och att det drabbar mig som att det vore fullständigt på riktigt. Det råkar bara finnas en kamera där, men plötsligt finns det ett liv där. Tiden upphör.

Reine pratade tidigare om din känsla för autenticitet, finns det andra delar som du har tagit med dig in i filmen från din bakgrund som fotograf?

Jens Assur: Jo, dels det fotografiska så klart, men också det journalistiska och alla möten med människor. Jag har jobbat väldigt nära individer och grupper under lång tid. Det har jag velat föra in i filmen och det gör jag nog genom dels autenticitet, men också genom att hela tiden bygga in fel och motsättningar. Det är något som går igen hos alla man träffar, att människor inte alltid är konsekventa, folk är irrationella trots att de egentligen är rationella. Tillsammans har vi verkligen försökt jobba in den här komplexiteten som finns hos individer. Den som gör att de blir sammansatta. Jag tror det handlar mycket om att våga bygga in fel och motsättningar.
Reine Brynolfsson: Jag hade också stor hjälp av de lokala bönderna som hjälpte oss med handgrepp, hantering av verktyg, djur och så vidare.
Jens Assur: Jag tyckte den kontakten var en av de lustfylldaste delarna faktiskt. Att få vara med, att prata med dem om filmen och hur de guidade oss. Vi hade väldigt roligt och det var ett fint möte mellan två världar. De har inte sett filmen än, men jag vet att de tyckte väldigt mycket om att jobba med dig Reine.
Reine Brynolfsson: Jo, det kändes verkligen. Och det var ju ömsesidigt. Det gav en trygghet att ha dem med. Även om man har tränat in saker så dyker det alltid upp något oväntat i en scen. Att de fanns med på plats då var enorm hjälp.
Jens Assur: Vi ville göra en film som utspelar sig under ett jordbruksår och den skulle verkligen genomföras under ett helt år. Alla moment skulle genomföras på rätt tid, på rätt sätt och på rätt plats. Det gjorde att vi jobbade med, och mot, vädret och de djur som finns på en gård. Det är krävande, så för Reine var det inte bara krävande roll att gå in i rent mentalt, utan också en väldigt fysisk inspelning. Att spela in i minus 15 grader, i hällregn, att vara ute på åkrarna med djur med mera så att allt ska stämma i slutändan. Filmen ska ses av bönder som ska känna att det är så här det går till. Det här är på riktigt. Vi jobbade med en trovärdighet i allt. Det gör att du verkligen måste vara närvarande och fokuserad på alla plan. Vi fick fantastisk hjälp av gårdarna i området. Även om vi hade en huvudgård så spelade vi in på andra gårdar också. Ingenting hade varit möjligt utan hjälp från de lokala bönderna.

Det låter som att ni är perfektionister båda två?

Jens Assur: Ja, eller vi vågar båda två ställa krav på varandra och på omgivningen. Att ställa krav tycker jag är något fint, då ger man människor möjlighet att vara närvarande och delaktiga och det skapar ett fokus och en kreativ höjd. Samtidigt upplever jag att vi båda är ödmjuka, vågar ifrågasätta oss själva och är öppna för att våra idéer inte alltid är de bästa. Vi tar gärna nya idéer om de tillför projektet något positivt. Vi är nog väldigt lika i hur vi förhåller oss till arbetet och hur vi ser på det.
Reine Brynolfsson: Ja, men också hur du bäddar för det här att man kan släppa taget. Man får den trygghet som behövs för att lämna över sig till nuet. Att intuition och instinkt får ta över. Du vet vad scenen handlar om och så vidare. Nu är det bara att släppa taget. Där måste man vara i trygga händer och det kände jag hela tiden med Jens. Det är en fantastisk känsla som skådespelare.
Jens Assur: Vi har inte strävat efter att vara insmickrande eller stryka publiken medhårs och i och med det så har det åtminstone från min sida funnits en del nervositet om hur filmen ska tas emot. Så jag är lättad över det mottagande som filmen nu har fått. Det har varit väldigt roligt att äntligen få möta publiken.