2016-03-18

I dag firar vi fem år!

I dag blåser vi fanfarer, jublar och konstaterar att det på dagen är fem år sedan Norwegian Wood hade premiär på de svenska biograferna. TriArt Film hade visserligen funnits som företag i några månader innan, men Norwegian Wood är det definitiva startskottet. Det konkreta beviset på att vi äntligen var igång.

Är det verkligen inte mer än fem år sedan? I vår första pressfolder för våren 2011 skrev vi att ”Bolaget kommer att vara mycket selektivt och regissörsorienterat i sina filmval, med en klar och tydlig ambition att presentera nya talanger, men även att distribuera nya filmer från gamla mästare. TriArt Film ska medverka till att öka mångfalden i det svenska filmutbudet!”. En sammanfattning som fortfarande känns aktuell.

2011
Bland de nya talanger som vi hade äran presentera under det första året märks Athina Rachel Tsangari (Attenberg), Joachim Trier (Repris, Oslo 31 augusti) och Lisa Aschan (Apflickorna). De gamla mästarna representerades av Tran Anh Hung (Norwegian Wood), Tom Tykwer (Tre), Claude Chabrol (Kommissarie Bellamy, DVD-box), Wim Wenders (Pina) och Wong Kar-Wai (DVD-box). Lisa Aschans Apflickorna innebar dessutom att vi redan från starten såg till att Guldbaggen för bästa film landade i vårt stall. Och peppar, peppar ta i trä, där har den stannat sedan dess.

I oktober sjösatte vi streamingtjänsten TriArt.se, den del av TriArt Film som har utvecklats mest under åren. Vi började försiktigt med ett hundratal titlar och ännu fler barnsjukdomar, men skam den som ger sig.

2012
Under vårt andra år höll vi fanan högt med filmer från bland andra Andrej Zvyagintsev (Elena), Jacques Audiard (Rust and Bone), Mia Hansen-Løve (Min ungdoms kärlek) och den gamle favoriten Leos Carax som gjorde storstilad comeback med Holy Motors. När DN:s kulturdel lyfte fram Sergej Paradjanov på omslaget efter att vi släppt vår DVD-box så visste malligheten inga gränser. Men årets största utropstecken var så klart långfilmsdebutanten Gabriela Pichler som tog både publik och kritiker med storm efter premiären av Äta sova dö. Vårt självförtroende växte och de svenska regissörerna började få upp ögonen för oss.

2013
Österrikaren Ulrich Seidl släppte sin mäktiga Paradis-trilogi och mästaren Bela Tarr tog ett enastående avsked med undergångseposet Turinhästen. Lisa Langseth tog ännu ett kliv fram som en av de mest spännande svenska regissörerna med Hotell och Anna Odell gjorde en hejdundrade regidebut med Återträffen. Vi avslutade året med en visuell kampsportsfest signerad en av våra stora favoriter – The Grandmaster av Wong Kar-Wai.

2014
Året då saker började ta fart på riktigt och vi släppte vi fram en rad pålitliga vänner som till exempel Hirokazu Kore-eda (Sådan far, sådan son), Paolo Sorrentino (Den stora skönheten), Edgar Reitz (Det andra Heimat), Andrzej Wajda (Walesa) och Hayao Miyazaki som tog farväl med Det blåser upp en vind. Dessutom såg vi Ester Martin Bergsmark göra sin första renodlade spelfilm med ett imponerande resultat i Nånting måste gå sönder. Hösten var som ett långt segertåg och vår publikt starkaste hittills med titlar som Ruben Östlunds Turist, Magnus Gertten och Stefan Bergs Afzelius-porträtt Tusen bitar, Roy Anderssons En duva satt på en gren och funderade på tillvaron och Matthew Warchus Pride. Årets nykomlingar var Jens Östberg som debuterade med Flugparken och indiedrottningen Kelly Reichardt vars Night Moves otroligt nog är hennes första film som fått svensk biodistribution.

2015
Fyllda av självförtroende passade vi på att utveckla TriArt.se ytterligare och anpassa den till surfplattor och mobiler. Bland de ”gamla mästarna” fanns Olivier Assayas som med Moln över Sils Maria gjorde en av sina bästa filmer. Punkt. Mästaren Isao Takahata visade att man kan göra nyskapande animation med gammal teknik i den vackra Sagan om prinsessan Kaguya, Zhang Yimou återvände till ett mer personligt berättande i Hemkomsten, Ken Loach frambringade politisk glöd i Jimmy’s Hall, Wim Wenders tog fram fornstora takter i Every Thing Will Be Fine, Jaques Audiard visade var skåpet ska stå i Cannes-vinnaren Dheepan, Ulrich Seidl tog oss med ned i Österrikarnas källare och vi passade på att ta hit några av bilderna från filmen till en fotoutställning. Vi kunde också med stolthet i rösten presentera en rad begåvande debutanter som till exempel Eskil Vogt (Blind), Ronnie Sandahl (Svenskjävel), Peter Grönlund (Tjuvheder) och Magnus von Horn (Efterskalv). Bland våra ”nya talanger” räknar vi även in Lawen Mohtadi och Gellert Tamas som gjorde ett fantastiskt porträtt/samhällsspegling i Taikon, Beata Gårdeler som släppte fram obehagliga känslor i Flocken, Joachim Trier som med Louder Than Bombs tog ytterligare ett steg in i den internationella regissörseliten och Sebastian Schipper som gjorde en av årets nervigaste filmupplevelser med Victoria. Filmad i en (!) enda tagning.

2016
och här är vi nu. Året har bara börjat men redan har bröderna Gerttens Den unge Zlatan ännu en gång lyckats bevisa att dokumentärfilm kan dra storpublik på bio. Hanna Skölds suggestiva Granny’s dancing on The Table går att se på alla plattformar, Hirokazu Kore-eda charmar skjortan av repertoaren med Systrarna och Måns Månssons Yarden är precis så konsekvent och skarpt genomförd som vi hade hoppats. Så nu är vi redo att ta ytterligare sett steg framåt. En ny filmpolitik ligger vid horisonten och där tänker vi spela roll. Vi kommer att satsa ännu mer på det redaktionella och fortsätta presentera nya och etablerade talanger från hela världen. På alla plattformar. Enjoy!

Relaterade