2015-03-19

Hayao Miyazaki - 50 år av annorlunda hjältesagor

Det blåser upp en vind lär bli Hayao Miyazakis sista film. Den var 2013 års största framgång på japanska biografer, och det är inte första gången det blev årsbästa för en av Miyazakis filmer. Men vem är han egentligen? Vad vill han säga? Och vad har han betytt? Vi ger några olika perspektiv på Japans mest framgångsrika filmregissör genom tiderna. 50 år vid ritbordet har givit många avtryck.

Vi börjar med det sista. Det blåser upp en vind är en tillbakablick som Miyazaki aldrig gjort förut. Han har tidigare beskrivit efterkrigstiden och fantasivärldar, ett medeltida Japan och mellankrigstidens Europa. Men det här är första gången som han ger sig på det Japan där han föddes. Miyazaki har aldrig tidigare givit oss en så realistiskt hållen film om en historisk epok. Det är en berättelse om en ung flygplansingenjör, hans drömmar och hur de står sig mot verkligheten runt omkring honom.

Jiro Horikoshi
Jirō Horikoshi var 20 år när den stora jordbävningen drabbade Japan. Han var 24 när han fick anställning på Mitsubishi, en av den tidens stora flygplanstillverkare, och 36 när hans modell A6M Zero första gången flög. Horikoshi kunde ägna oändlig tid vid sitt ritbord, för att ta reda på om formen på makrillbenet från middagen skulle kunna ge en bättre vinge. Han älskade sina flygplan och tycktes acceptera det faktum att mellankrigstidens Japan var ett land med få friheter. Och själv försökte han blunda för det faktum att "hans" konstruktioner inte bara utrustades med vingar utan även med kulsprutor och en och annan bomb. Horikoshi överlevde andra världskriget. Efter kriget tillverkade han civila passagerarplan, och han dog vid 78 års ålder. Men det är inte den historien Miyazaki vill berätta, utan historien om en drömmare och den konfliktfyllda verklighet som omgav honom.

Kombinerad historia
Miyazaki känner nog igen sig i Horikoshi. Han har själv suttit vid sitt ritbord och nagelfarit egna och andras teckningar i 50 års tid. Efter 1997 års Prinsessan Mononoke pensionerade han sig första gången, efter att personligen ha suttit och korrigerat 80 000 animationsceller hade perfektionisten Miyazaki närapå förstört sin syn.
Miyazaki har i Det blåser upp en vind valt att kombinera historien om Horikoshi med Tatsuo Horis samtida berättelse om en kvinnlig sanatoriepatient. Det gör det här till en än mer personlig film. Där Horikoshi kan påminna om Miyazakis egen far (som tillverkade delar till Zero-planet), är filmens TBC-sjuka Nahoko en länk till Miyazakis mor. Hon var sängliggande större delen av Hayaos uppväxt, och de små systrarnas frånvarande mor i Min granne Totoro (1988) är direkt baserad på henne. Författaren Hori dog av tuberkulos 1953, Miyazakis mor överlevde, men det är ändå barndomens trauman som går igen.

Miyazaki växte upp i ett land som förnekade sin historia, eftersom krigsslutet var år 0. Japan var förlorarna, de ockuperade. Miyazakis Studio Ghibli-kollega Isao Takahata har beskrivit kriget i sin anti-krigsfilm Eldflugornas grav (1988). Nu går Miyazaki ett steg längre och beskriver ett land före kriget. Det är inte en film som visar upp offren för militarismens Japan, men den beskriver hur vissa försökte leva ett normalt liv och ändå hålla fast vid sina drömmar. Vid sin välbesökta presskonferens september 2013 – den sista han tänkt hålla i samband med en film – gick Miyazaki hårt åt dem som vill ha ett starkt och rustat Japan tillbaka. Den här filmen är hans dokument om sin barndoms värld och hur han försökt förstå hur man kunde leva i den, trots vad det hela ledde till.

Hayao Miyazaki
Hayao Miyazaki föddes 1941, som andra barnet i barnaskaran. Familjen fick i slutskedet av kriget flytta flera gånger runt det allt mer bombdrabbade Tokyoområdet. Hayao bytte sedan skola ett antal gånger. I gymnasiet upptäckte han animerad film, och 1963 hamnade han själv vid ritbordet hos animationsstudion Toei. Miyazaki hade som många i sin generation en omvälvande uppväxt, där han fick se sitt hemland förvandlas från ett imperium till ruiner till en växande ekonomisk stormakt. Han läste ekonomi på universitetet, men den rastlösa själen ville något annorlunda.
1996 kom den japanska boken Shuppatsuten: 1979–1996 ut (utgivning 2009 på engelska som Starting Point: 1979–1996). Det är en bok med texter av Miyazaki, skrivna mellan de åren. Den första bär titeln ”Nostalgi över en förlorad värld” (Nostalgia for a Lost World). Där försökte han förklara vad animation betytt för honom. Hans eget svar är ”vad som helst som jag vill skapa”. Under hans uppväxt och tidiga karriär var de japanska tecknade världarna i form av manga och animation ett oändligt fält av möjligheter, i ett land som kastat av sig den militära censuren och som under efterkrigstiden siktade framåt och uppåt. Det fanns så mycket att upptäcka. Men man tittade aldrig bakåt. Eftersom ingen pratade om kriget blev det i praktiken mest science fiction, fantasy, äventyr och relationer.

Hittade sin egen vision
Miyazaki satt själv i ett par årtionden och arbetade med koncept efter koncept baserade på västerländska böcker. Var det inte Pippi Långstrump, så var det Gulliver, Alpflickan Heidi eller Sherlock Holmes. Men sakta men säkert utarbetade han en sorts vision av vad han egentligen ville säga. 1979 års Slottet i Cagliostro (baserat på en manga efter europeisk förebild) är en frejdig underhållningsfilm, fast med inlagda stråk av statlig terror. Året innan regisserade han Conan, The Boy in Future, en barn-TV-serie (efter en udda amerikansk ungdomsbok) där huvudpersonen har en hel värld av orättvisor att kämpa mot. Conans värld är världen efter nästa världskrig, en värld där den enda energiråvara som står till buds är tidigare generationers sopor.
Conan visade vägen. Miyazaki ville berätta om världens konflikter, men han ville göra det genom fantastiska historier. Där hans samtida animatörer och mangatecknare antingen koncentrerade sig på action (med eller utan jätterobotar) eller relationer såg han en nisch som ingen annan hade mutat in. 1980 tecknade han en 100-sidig illustrerad barnsaga, efter ett filmprojekt som inte blivit godkänt. Titeln: Mononoke-hime (Prinsessan Mononoke). 17 år senare blev filmen verklighet, och Japans då största biofilm genom tiderna. 1982 började han teckna på en fantasymanga om en ung prinsessa från Vindarnas dal, som lärt sig flyga och älska insekter, i en värld där mänskligheten för krig mot en natur som den själv förgiftat. Miyazaki tecknade, med återkommande avbrott, vidare på historien tills den tolv år senare var avslutad. Han ser själv mangan Nausicaä från Vindarnas dal som sitt livsverk, viktigare än alla filmer han gjort förr eller senare, hans 1100 sidor långa presentation av sin syn på världen. Historien är komplex, och bara den som läst mangan till slut inser hur Miyazaki anser att mänskligheten sitter i samma båt och att vi alla är lika medskyldiga, oavsett hur vi beter oss.

Vem är då denne Hayao Miyazaki? Och hur sammanfattar man honom bäst? Jag lånar ledorden från Isao Takahatas efterord till Shuppatsuten, där han sammanfattar Miyazaki som: ”en otroligt hårt arbetande man”, ”en som kämpar”, ”en person med känslor som går djupt” och ”känslosam och passionerad”. Takahata borde veta. Han har samarbetat med honom i 50 års tid.
Miyazaki kan sitta timme efter timme vid sitt ritbord, så att hans verk blir exakt så som han tänkt sig. Han har tusen idéer och en rastlös energi. Och han har starka åsikter. 2003 kom han inte till Hollywood för att ta emot sin Oscar-statyett för Spirited Away. Senare har han erkänt att orsaken var hans avsky för USA:s invasion av Irak fyra dagar tidigare. Hans Nausicaä-film distribuerades under 1980-talet på video i USA i en kraftigt omklippt version, under titeln Warriors of the Wind (i Sverige som Vindens krigare). När han ett årtionde senare fick frågan om klippningar inför den amerikanska premiären av Prinsessan Mononoke, skickades svaret i form av ett samurajsvärd och orden ”No cuts”.

Medveten om värdet av sitt varumärke
Under senare år har Hayao Miyazaki kunnat kosta på sig att hålla en hård attityd mot folk som velat ändra i hans verk. Han har vetat värdet av sitt varumärke. Ponyo på klippan vid havet (2008) kritiserades av vissa för att sakna struktur och bärande tema men blev årets film i Japan. Det blåser upp en vind har förvånat många för att den inte har en kvinnlig huvudrollsfigur. Miyazaki, som gjort till sitt signum att lyfta fram kvinnliga hjältar i de flesta av sina filmer, avslutar med en film som inte följer det mönstret. Jag tror att han inte bryr sig. Han hade sin idé klar, en film som binder samman hans egen barndoms trauman, som kretsar kring ungdomsidoler och som berättar en historia om en svunnen värld som ändå säger något om vår egen. Det blåser upp en vind är Miyazakis Nostalgi över en förlorad värld, en väldigt vacker och välgjord sådan.

Motvikt
Studio Ghiblis filmer har på senare år varit en framgångsrik motvikt mot den 3D-underhållning som helt tagit över västerländsk bioanimation. Hemma i Japan har ett par generationer animatörer gått i Miyazakis skola och lärt sig vikten av noggrannhet, ett ärligt hjärta och kärleken till animationsmediet. Namn som Makoto Shinkai (bl.a. Hoshi o ou kodomo, engelska: Journey to Agartha) och Mamoru Hosoda (senast med Vargbarnen) för Miyazakis fana vidare. Och på Studio Ghibli har både Hiromasa Yonebayashi (Lånaren Arrietty) och sonen Gorō Miyazaki (Uppe på vallmokullen) visat framfötterna. Själv tänker han hädanefter ta det lite lugnare.