2015-03-19

Gabriela Pichler låter vardagen ta plats

Hon vann en Guldbagge för sin examensfilm, tilldelades Bo Widerberg-stipendiet bara några månader senare och hennes långfilmsdebut är uttagen till de prestigefyllda filmfestivalerna i både Venedig och Toronto. Gabriela Pichler har fått en bra start på karriären och förväntningarna är höga inför den svenska premiären på Äta, sova, dö. En energisk känga till de som hävdar att det inte finns några klasser i det här landet eller tycker att alla har samma förutsättningar.

Äta, sova, dö handlar om 20-åriga Rasa som bor tillsammans med sin far. Hon har inte världens roligaste jobb, men hon trivs med sina kollegor och är duktig på det hon gör. Men när fabriken varslar så tillhör hon dem som får gå. Nu börjar kampen för att få stanna kvar i byn, trots brist på jobb och samhällets krav på att söka jobb i hela landet.

- Jag växte upp i ett hem där vi inte gick på bio eller så. De filmer jag såg var de som gick på TV och jag lärde mig ganska snabbt att svensk film inte var det som jag kunde känna igen mig i, konstaterar Gabriela Pichler krasst. Jag kände inte igen mig själv, inte min familj, inte hur vi snackade. Jag tyckte helt enkelt aldrig att jag såg vardagen porträtterad på film. Så när jag började få klart för mig att jag skulle bli filmregissör så kände jag att det var mitt kall på något sätt, att visa de ansikten, historier och människor som jag inte ser på film i vanliga fall. Och att låta dem ta den platsen.


Att arbeta med i stort sett enbart med amatörer framför kameran är arbetssätt som i sammanhanget känns passande på flera plan.

- Om man ska välja någon som ska spela handläggare på arbetsförmedlingen så måste ju det bästa vara att välja någon som faktiskt jobbar som det. Han vet ju hur man gör. Sedan spelar han så klart ändå en roll, eftersom han ju inte är så här på riktigt. Jag har tänkt ganska mycket på det. Ska det utspela sig på en fabrik så är det ganska juste att ha människor som från början är experter på det som de ska spela.

Och Gabriela är minst sagt nöjd med resultatet.

- Varje person i den här filmen, hur liten roll de än har haft, har överraskat mig. Jag är förbluffad över vilken fantastisk inneboende kreativitet som människor har. De håller inte på med det här normalt utan står vid löpande bandet om dagarna, men kan gå in och spela så här bra. Jag hade det på känn innan, men man är ju aldrig säker och de ger filmen så himla mycket energi.

Gabriela Pichlers föräldrar kom till Sverige under arbetskraftsinvandringen på 70-talet och när hon beskriver sin uppväxt så märker man att klassfrågan är något som betyder mycket för henne.

- Jag saknar debatten kring den. När jag växte upp så upplevde jag att man låtsades som om att det inte fanns några klasser, vilket gjorde att jag aldrig fattade varför det var skillnad på mig, varför man till exempel inte pratade som jag gjorde i svensk film. Eller varför jag inte kände igen mig i de relationer och konflikter som beskrevs. Det handlar ju inte bara om vilka som har pengar eller inte, utan om inflytande, självförtroende, att våga ta plats, att utbilda sig och våga tro på att man kan någonting. Det var det jag ville visa i den här filmen. Att det handlar om något mer grundläggande, om vad man har för förväntningar på livet och vilka drömmar man tillåter sig att ha.

Men du tillät dig att ta plats och satsa på filmen.

- Haha, jo … det är väl en sorts revanschlusta, eller hämnd, på något som jag inte riktigt kan definiera. Jag ska fan visa att jag kan! Att de här människorna som min mamma är värda att visas upp och ha en roll i en film. Och ni ska fan gilla det! Aggression är en bra drivkraft (skratt).

Hur vill du att folk ska reagera på Äta sova dö?

- Jag har velat visa att det finns olika verkligheter i dagens Sverige och att det inte alltid är som man tror. Jag har en bild av att Sverige slår sig för bröstet och tycker att det är lite duktigt. Och visst, vi har det bra på många sätt, men det finns också en massa saker som inte är som vi tror. Så det är lite det jag hoppas att folk ser, att det öppnas en dörr mot andra verkligheter. En uppdatering av läget helt enkelt och av vilka människor det är som faktiskt bor här.

Efter de första visningarna av sin film har Gabriela Pichler jämförts med regissörer som Ken Loach och Bröderna Dardenne. Men själv håller hon inte riktigt med om liknelserna.

- Handlar det om regissörer är Wong Kar-Wai min stora idol, fast det syns kanske inte i den här filmen (skratt). Annars är det nog mer Milos Forman, Claire Denis och den typen av regissörer som jag har tagit inspiration från för den här filmen. Ska jag vara helt ärlig har jag knappt sett något av Ken Loach, även om jag har förstått att jag borde göra det.

Vad som blir nästa projekt efter den hyllade långfilmsdebuten är fortfarande oklart.

- Det kommer förmodligen att bli en kortfilm efter att allt det här med Äta sova dö är färdigt. Jag vill arbeta med något som är lite snabbare än långfilm. Jag tänker att jag vet hur man ska göra nu. Men då är det ju en annan historia som ska berättas, en historia som ställer helt andra krav och en annan problematik. Så, visst jag har lärt mig jättemycket av att göra Äta sova dö, men det är inte säkert att det går att applicera på nästa projekt. Jag ser ju fram emot att pröva olika stilar och inte fastna i ett slag berättande. Något av min stil följer säkert med, men rent estetiskt och berättarmässigt så vill jag experimentera så mycket det går.