2015-03-31

Frusna själar

Frozen River är en kall, men rörande, historia om två kvinnor med skilda bakgrunder som ändå slår sig ihop för att smuggla människor över gränsen mot Kanada. Mathias Dahlström har träffat regissören Courtney Hunt och snackat om den kortare förlagan, om Tarantino, smuggling och det snåriga med att göra trasiga filmer i USA.

Det stora målet för Courtney Hunt under inspelningen av Frozen River var att få med den på Sundancefestivalen 2008. Två dagar före Thanksgiving fick hon reda på att filmen kommit med i festivalens tävlingssektion och några månader senare stod hon på scen för att ta emot det finaste priset av Quentin Tarantino.
- Det var konstigt att stå där med honom och ta emot priset: Jag visste inte ens att han ingick i juryn, jag försökte fokusera på publiken, hur filmen mottogs. Det kan nog vara lite förvirrande för många: Om Tarantino gillar filmen så måste den nog vara som en Tarantinofilm! Men han har bred smak och är öppen för olika filmer.

Floden som titeln syftar till är en bred flod mellan staten New York och Quebec i Kanada. Vid gränsen ligger ett reservat där Mohawk-indianerna är undanstoppade. Där sker mycket smuggling.

- Situationen är verklig och existerar. Rollfigurerna är så klart påhittade, men allt annat är autentiskt. Jag har till och med kört över isen själv, fast inte för att smuggla, bara för att uppleva känslan av att vara så där utlämnad mitt på isen, med djupet därunder.

Hur kom du historien på spåren?

- Min man växte upp i närheten och jag hörde talas om smugglingen, om indianerna som körde cigaretter, droger, vapen över isen från Kanada. Sedan fick jag höra att vissa av smugglarna var kvinnor. Jag var ute efter en historia med action, ett aktivt händelseförlopp och var intresserad av vad som fick en kvinna att köra över den isen. Vilken motivation hon hade. När jag träffade flera av dem insåg jag vilken ekonomisk situation de befann sig i.

Var tanken redan från början att det var människor de skulle smuggla?

- Först var det cigaretter, men sedan hörde jag att även människor smugglades. Det kändes både farligare och mer spännande att skriva om.

De två centrala figurerna är Ray, en ensamstående white trash-morsa och indiankvinnan Misty, en perifer person även i reservatet. Men deras situationer, som inte är helt olika, för dem samman. De behöver få ihop pengar för att överleva och snart kör de flera nätter i rad fram och tillbaka över isen. Det är vid ett av dessa tillfällen som de förlorar ett spädbarn på resan.

- Jag bestämde mig inte för om barnet skulle dö eller överleva, utan skrev bara scenen. Sedan försökte jag se vad som kändes rätt för situationen, med de här människorna. Det beror ju också på hur mörk man vill att historien ska bli. Med den panik som de känner i ögonblicket överdrivs alla scenarier, det tror jag är något som alla känner. Det värsta kan hända, men oftast gör det inte det.

I USA är det nästan bara i indiefilmer som man utforskar dessa historier som utspelar sig i periferin, varför tror du att det är så?

- Det finns så mycket press på Hollywoodbossarna att göra film som attraherar så många som möjligt. Det är som en omkastad demokrati, att göra så många som möjligt glada. Amerikaner i allmänhet gillar inte deprimerande filmer, de gillar inte att höra att allt kanske inte är så bra och vill inte se fattigdom. Så det var mycket som stod mellan den här filmen och publiken. Å andra sidan tror jag att en historia med en hjältinna som tar risker, som är modig – det attraherar också. Men det står mer på spel i en stor Hollywoodfilm. Gillar en boss filmen, men inte en annan så blir det genast problem.

Nu blev det Sony som köpte distributionsrätten i USA. Innebar det många möten ..?

- En man på ett av de största bolagen sa till mig att alla på stegen måste gilla min film. Då svarade jag att: är ni så rädda vill jag inte jobba med er. Alla trodde att filmen skulle misslyckas, de fnös åt mig. Men de fnyser inte nu. Jag tror att amerikansk film kommer att förändras. Förhoppningsvis till hur det var på 70-talet. Då var det regissörens värld, nu är det stjärnans.
- Ta första scenen där vi möter Ray. Hon är ledsen, ser absolut inte perfekt ut. Den scenen skulle inte ha gått förbi ens den lägsta chefen som förmodligen hade sagt: Skojar du? Hon är ju oattraktiv. Men i min värld handlar det om att hon visar lidande, vi måste kunna handskas med det.

Vilka tankar hade du inför presentationen av Ray i Melissa Leos skepnad?

- Mitt fokus var att vi skulle se henne i rörelse, att hon springer ut och hennes fötter är bara i snön. Det säger att hon sprang snabbt ur huset, hon bryr sig inte om att hon fryser eftersom något större är i görningen. Hon har visserligen levt ett hårt liv, men bryr sig ännu om att sminka sig och fixa håret. Det ger oss en bra bild av vem hon är. Hon har drömmar. De kanske är små för oss, men stora för henne. Jag brydde mig inte om publiken gillade henne i inledningen, jag föredrar nästan det motsatta, men jag vill att man gör resan med henne och förstår vem hon är.

Frozen River var först en kortfilm, även den med en strålande Melissa Leo i centrum. Hon blev Oscarnominerad för rollen, vilket är ett genombrott för en skådis som annars mest setts göra fina biroller. (21 grams, Three Burials, Righteous Kill)


- Jag mötte henne första gången i samband med 21 grams. Hon var så bra i den att jag gick fram och pratade med henne, jag undrade om hon ville vara med i min kortfilm. Så hon läste manus och gick med på det. Vi filmade kortisen under sex dagar och bestämde ganska omgående att försöka göra en fullängdare på temat. Under de kommande tre åren pratade vi i telefon, hon frågade hur det gick och jag svarade: fruktansvärt. Men … så en dag.

(Intervjun är tidigare publicerad i Home Vision)