2016-01-26

Formulera frågorna rätt i diskussionen kring svensk film

En av utgångspunkterna i den senaste tidens svenska filmdebatt har varit att svensk film tappat marknadsandelar på bio. 2015 kommer vi enligt prognoserna att landa på 15-17%. En ovanligt låg nivå och enligt många ett hot mot den svenska filmens ställning och framtid. Tomas Eskilsson, VD på Film i Väst, menar att vi i framtiden måste “våga göra de bästa filmerna som också är kommersiella”. Vi måste våga ha höga ambitioner, bland annat genom att satsa på medverkan i de stora internationella festivalerna. Vi måste våga bli bra och framgångsrika redan i produktionsprocessen, menar Eskilsson. Tankarna snurrar och på TriArt Film kan vi inte riktigt känna igen oss när vi funderar kring de svenska filmer som haft premiär under 2015.

Svensk film i kris? Vadå för kris? Konstnärlig? Kommersiell? Eller båda? Vi tycker att Svenskjävel är en mycket bra debutfilm, att Min lilla syster är en både drabbande och stark upplevelse, att Flocken var stilsäker och angelägen, att Tjuvheder var sensationell både i tematik och form och att Efterskalv var en enastående cinematografisk upplevelse. Bland annat.  

Dessa filmer har också haft stora framgångar på flera internationella filmfestivaler. Vi upplever med andra ord ingen kreativ eller konstnärlig kris, i alla fall inte värre än tidigare år. Å andra sidan har ingen av dem passerat 40 000 besökare i skrivande stund, så stora kommersiella framgångar har de inte varit. Men blir dessa filmer mindre angelägna eller mindre bra för att publiken är liten? Självklart inte! Bokbranschen dissar ju inte Tomas Tranströmer för att hans diktsamlingar inte har sålt lika bra som Liza Marklunds crime-böcker.

Men de kommersiella filmerna då? Hur får man bra filmer att bli kommersiellt stora? Dessvärre finns det ingen levande person i Sverige som kan göra publika estimat som med säkerhet kommer att slå in rätt. Man klarar det inte ens när det gäller de filmer som man brukar kalla för mainstream; komedier, familjefilmer, crime, filmer som bygger på kända och brett lästa förlagor med mera. Det automatiska produktionsstödet som skulle värna, stödja och säkra kommersiella filmer med minst 250 000 besökare blev ett totalfiasko trots att de estimerades och bedömdes av “experter”. Flertalet av filmerna som fick automatstöd var inte i närheten av 250 000-gränsen!

Däremot kan man eftersträva att göra lovande och intressanta projekt optimalt bra. Genom bättre och längre utveckling, genom att knyta ännu större kompetens till projekten, genom att låta inspelning och efterbearbetning få ta längre tid … något som å andra sidan produktionsbolagen ofta inte har råd med. Det är ju dessutom inte någon GARANTI för att de blir kommersiella framgångar.

Vem trodde eller estimerade till exempel att Återträffen skulle nå nära 200 000 besökare, eller att dokumentärfilmen Tusen bitar skulle få 150 000 besökare? Ingen! Bra lansering, javisst, bra filmer som berör, javisst. Men det fanns också något annat som producenten och distributören inte råder over. Filmerna kom vid rätt tidpunkt, de anspelade på något som just då gjorde att de fungerade brett och kommersiellt. Ofta hänvisar man till Fucking Åmål och Monica Z som två BRA filmer som drog jättestor publik. Var finns dessa i ny och modern tappning? Om man bortser från den förstnämnda som lanserades vid en tid då hela medialandskapet såg annorlunda ut, så är frågan relevant. Var finns Monica Z 2? Är det producenterna som inte kan ta fram sådana projekt, eller med andra ord är det ett produktions- och konstnärligt problem? Eller är det så att de faktiskt finns men inte får några bidrag via de olika stödordningar som finns eller bland de som investerar i film? Dissas svenska kvalitetsfilmer med kommersiell potential av filmkonsulenterna på SFI? Vi låter frågan vara öppen, för vi vet inte. Men det är värt att undersöka och fundera över!

Många talar i dag om avsaknaden av “mellanfilmer”, det vill säga de som på bio når 50 000-100 000 besökare. Varför lyser dessa allt mer med sin frånvaro? Vi menar att de finns, men att de filmer som för tio år sedan hade 80 000 besökare i dag får runt 20 000-30 000. Inte för att den grundläggande potentialen har förändrats utan för att biografsituationen ser radikalt annorlunda ut. Svenskjävel som hade knappt 30 000 besökare hade med säkerhet nått runt 70 000 för tio år sedan. Och omvänt så hade Om jag vänder mig om, som faktiskt nådde över 200 000 besökare 2004, i dag knappast nått upp till 30 000. Varför? Vi har i dag en monopolliknande situation inom biografbranschen där filmer som man inte tror kommer att locka en snabb och stor publik första eller andra helgen får små och marginella biografsättningar. Filmerna kan, och tillåts inte, spela på “längden” det vill säga över tid. Om en film inte har hög beläggning omgående så tas den bort eller marginaliseras. Eftersom ingen konkurrens råder, framför allt i Stockholm, så finns inga förhandlingsmöjligheter för distributörer eller producenter, varken när det gäller biografer, salonger, visningstider eller förhandsreklam på biograferna. Detta är ett stort filmpolitiskt problem, men en fråga som verkar helt ha kommit bort i debatten.

En annan fråga man borde diskutera är HUR vi kommersiellt bedömer en film. I dag görs denna enbart utifrån biografsiffror. Trots att svenska folket ser 60-70 filmer/år och bara 1,8-1,9 på bio verkar biobedömningen vara allenarådande.  Blir en film mindre bra eller mindre viktig om den har stora siffror på olika digitala visningsplatser men små på biograferna? Vilka kriterier och utgångspunkter har vi när vi bedömer en films kommersiella nivå?

En sak vet vi, och det är att marknadsandelar på bio förändras radikalt från år till år. 2016 kan få ett helt annat resultat om säg, En man som heter Ove ses av 1,2 miljoner personer och Tsatsiki av 700 000. Hur hade 2014 sett ut om vi inte hade haft Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann?  Vi vet att en hög marknadsandel alltid är beroende av 2-3 “kioskvältare”. Men vi vet också att om vi fick tillbaka konkurrensen på biografsidan så skulle de saknade “mellanfilmerna” per automatik återvända.  

Vi vet dessutom att utan engagerade och kraftfulla distributörer (Ja, vi talar i egen sak!) så kommer inga svenska filmer att nå ut alls. Att kämpa för kvalitet, men också för att ge filmer en chans att nå en publik (läs: bli kommersiella) tillhör distributörens dagliga och ständiga utmaningar.  

Däremot vet vi inte HUR vi ska få fram högkvalitativa filmer med hög kommersiell potential. Detta bör det samlade filmbranschkollektivet fundera över och prata om. Bättre utbildningar, mer resurser till produktionsbolagen för att kunna utveckla längre, bättre manusförfattare, andra statliga stödformer med mera.

Den övergripande reflektionen som vi gör är att vi absolut måste diskutera svensk films roll och position i Sverige (marknadsandelar, vilka filmer vi vill göra, hur vi kan göra ännu bättre filmer, och ännu mer kommersiella), men samtidigt formulera frågorna rätt och våga prata öppet om de problem som är svåra och kontroversiella.

Trevlig filmvår!
TriArt Film