2015-03-05

Fisketur med många bottnar

Raymond Carvers novell Med så mycket vatten inpå knutarna är en ganska stram historia. Men i händerna på australiensaren Ray Lawrence har den utvecklats till en mångbottnad historia, fylld av detaljer som inte finns i boken. När Jindabyne gick upp på de svenska biograferna för några år sedan passade vi på att ringa honom för en snabb kommentar.

Robert Altman filmade Carvers novell redan 1993 som en av episoderna i Short Cuts. Då var det Fred Ward och Anne Archer som spelade paret vars äktenskap rasar samman efter en olycksaliga fisketur. I Jindabyne är det Gabriel Byrne och Laura Linney som får reda ut sin trassliga livshärva.

- Det finns ett begränsat antal skådespelare av deras kaliber, konstaterar Ray Lawrence. Så jag är glad över att de kunde ställa upp. Laura läste manuset på ett tidigt stadium och fanns med redan två år innan vi fick ihop finansieringen. Jag ville hela tiden ha en irländare i rollen som hennes man. Australien är ett multikulturellt land, så att de kommer från olika länder var aldrig något problem. Men jag ville ha en irländare som parallell till aboriginernas historia. Det finns ganska många sådana underliggande teman i filmen.

Inspelningsplatsen bestämdes också tidigt. Den dränkta staden Jindabyne finns på riktigt och ligger nära Kosciuszko National Park.

- Ja, det var klart redan innan vi skrev manuset. När jag själv ska fiska är det dit jag åker. Åker man dit märker man att filmen är ganska sanningsenlig. I princip är det så man lever där, spöket från den gamla staden hänger fortfarande över dem.

Ray Lawrence debuterade med Bliss redan 1985, men sedan skulle det ta hela 16 år innan uppföljaren Lantana som hans internationa genombrott.

- Man kan säga att Jindabyne är en del av en trilogi. Det handlar om man, kvinna och döden. Jag har alltid varit fascinerad av relationen mellan man och kvinna, hur de lyckas hålla ihop. Det är en evig historia och jag har verkligen inga svar. Jag läste Carvers bok för en massa år sedan, men trodde aldrig att jag skulle få göra den. Speciellt inte efter den dök upp i  Short Cuts. Men Robert Altman gillade Lantana och tack vare det så löste det sig av sig själv på något vis.

Han hann se något av Jindabyne innan han dog?

- Nej, men däremot skickade jag en DVD till Raymond Carvers änka. Jag var rätt nervös över vad hon skulle tycka. Men hon ringde och sa att hon älskade den. Hon hade besökt sin makes grav samma kväll, satt sig ner och pratat med honom om filmen. Bättre betyg än så kunde jag knappast få! Det var en fantastisk känsla när hon berättade det.

Jindabyne är baserad på Raymond Carvers novell, men tillsammans med manusförfattaren Beatrix Christian har Ray Lawrence tagit sig friheten att addera en rad sidoberättelser som kompletterar historien och tar upp teman som inte ryms i boken.

- Historien fungerade lite som en galge. Vi hängde på lite olika saker som vi hade funderat över. Lantana var ju väldigt fokuserad på relationer, Jindabyne är lite lösare hållen. Men i grunden hade jag en idé om vad som händer i ett äktenskap också kan hända i ett land. Jag lärde mig en hel del under inspelningen, både om aboriginer, mig själv och det land som jag lever i.

Är Jindabyne ett heligt område för Aboriginer i verkligheten också?

- Ja, det är den högsta punkten i landet. För länge sedan var bergen i Australien högre än Himalaya, men de har nötts ned under åren och är väldigt gamla. Mycket av aboriginernas historia utgår därifrån, så det är helt klart ett viktigt område för dem.

Vilken respons har du fått för filmen?

- Mestadels har det varit väldigt positivt och jag är väldigt nöjd själv. De som inte har gillat den har ofta haft ganska starka åsikter Jag har fått en del arga brev som tycker att jag har rotat för mycket i rasistfrågan. Att jag väcker hundar som sover. Men det tycker jag är lite löjligt. Det räcker med att söka efter Palm Island på internet så ser man vad som pågår i det här landet. Varje land som har en inhemsk befolkning eller kultur har inte fött dem utan erövrat dem …

Palm Island är från början ett reservat för aboriginer. 1999 hamnade ön i Guiness rekordbok som den våldsammaste platsen i världen som inte är en krigszon. 2004 uppstod kravaller efter att en aborigin misshandlats till döds i en fängelsecell. Den utpekade polismannen frikändes 2006 i brist på bevis.

Var det en av orsakerna till att du adderade rasisttemat i filmen?

- Ja, jag tyckte det var ett bra tillfälle. Det är lite märkligt. Jag var på Torontos filmfestival med Lantana när 11 september-tragedin inträffade. Det var vändpunkten. Helt plötsligt, och för första gången i världshistorien, är det framtiden som spökar för oss. Tidigare var det alltid det förflutna som hängde kvar som ett mörkt moln. Nu oroar man sig för framtiden som ju inte har hänt än. Kan jag underhålla samtidigt som jag får fördjupa mig i sådana frågor, då är jag nöjd.

En av Ray Lawrences styrkor som regissör är att locka fram en intensitet hos skådespelarna utan att de tappar trovärdighet. Han tycks helt enkelt locka fram det bästa hos dem han jobbar med. Men Ray själv vill inte ta åt sig äran utan menar att det är skådespelarna som gör jobbet.

- Jag lyder min mammas råd att behandla andra som du själv vill bli behandlad (skratt). Jag vill komma igång och göra mitt jobb, jag vill att skådespelarna litar på mig och då måste jag lita på dem. De gör sina läxor och jag tycker om att bli överraskad av hur de väljer att göra saker.

Du har rykte om dig att göra väldigt få omtagningar …

- Jobbar man med bra skådespelare som är förberedda och ger mycket, då suger varje tagning både energi och äkthet ur scenen. Tänk på det som en teater. Där gör skådespelare två, tre timmar i en enda tagning. Så att det skulle vara en nödvändighet att trötta ut folk bara för att det är film verkar löjligt. Faktum är att kunde jag ta bort kameran helt, så skulle jag göra det.

Och bara titta på?

- Ja, det är ett privilegium. Att vara så nära skådespelarnas utspel är fantastiskt. Som i scenen där Gabriel och Laura börjar slåss, det är en enda tagning som är helt improviserad. Det hade inte gått att göra den två gånger, inte med den intensiteten.

Är det av samma orsak som du valt att i stort sett bara använda naturligt ljus?

- Ja, man komplicerar så mycket inom film. För mig är det så att när en inspelning börjar så är det skådespelarna som är nyckeln till historien. Försöker man utforska något, hitta någon sorts sanning så måste man fokusera på att det ska vara så naturligt som möjligt. Så jag försöker minimera det tekniska. Lite som Dogma, fast jag ställer inte upp några regler.

Men Jindabyne är långt från de skakiga handkameror som Dogma förknippas med. Miljön i Jindabyne är storslagen och kameran är närgången. Precis som resten av filmen.