2016-08-29

En förvirrad , kaotisk och hoppfull tid

När Leipzig-borna inledde det som kommit att kallas måndagsdemonstrationerna utanför Nikolai-kyrkan var det knappast någon som trodde på en tysk-tysk återförening, inte heller på att DDR som land skulle upplösas och försvinna. Det var närmast otänkbart. Snarare handlade det hösten 1989 främst om krav på reformer och på en demokratisering av den kommunistiska staten.

Efter att den ungerska gränsen mot Österrike öppnats i september 1989 och det blev möjligt för DDR-medborgare att den vägen ta sig till Västtyskland gick allt snabbt. DDR tömdes på människor som drömde om ett liv i väst. Läget för de östtyska makthavarna blev akut. Landet stod inför en stor kris. Ändå kom murens öppning, kvällen den 9 november, som en chock. Ingen hade på allvar kunnat tro att DDR-regimen skulle tillåta resor till väst. Inte ens efter den beryktade tv-sända presskonferensen var det inte många som trodde på det. Och ändå. Samma kväll öppnades muren. Fråga vilken tysk som helst vad de gjorde den kvällen. Alla vet exakt.

När gränsövergången väl hade öppnats och både östtyskar samt västtyskar började gå loss på muren med hackor och andra tillhyggen – då började samtidigt en historisk process som ledde fram till den tysk-tyska återföreningen 3 oktober 1990. Men därmed inget slutet-gott-allting-gott. Nittotalet skulle bli tufft för människorna i det forna DDR. Arbetslöshet, utslagning, politisk radikalisering och en allmän känsla av hopplöshet präglade stora delar av östra Tyskland. När dåvarande bundeskanslern Helmut Kohl talade om de välmående, ”blommande landskapen” i östra Tyskland var det många som inte kände igen sig. Svårigheterna bestod bland annat i att allt blev nytt för de forna DDR-medborgarna: valutan, skola, arbete, lagar, ja livet i sin helhet.

Om den förvirrade och osäkra tid som följde på denna återförening berättade Clemens Meyer i romanen Als wir träumten (Medan vi drömde). När den kom 2006 träffade den hela tyska litteraturvärlden som en käftsmäll. Tysk litteratur hade aldrig sett något liknande. Romanen var mörk, vild och hård. Genom ett ungdomsgäng i en av Leipzigs slitna förorter fick läsaren följa med på en kaotisk tripp kryddad av technomusik, droger, alkohol och våld. Som gjort för en film, vilket var exakt vad regissören Andreas Dresen tänkte då han läste boken strax efter dess publicering. Då hade dessvärre filmrättigheterna redan sålts, men efter några års tålmodig väntan kunde Dresen förvärva rättigheterna och börja arbetet med filmen.
   – Historien intresserade mig eftersom den skilde sig från mängden. ”Die Wende” (vändpunkt – termen används om den politiska omvälvningen i Östtyskland 1989/1990) spelar ingen central roll i berättelsen, men den är en nödvändig fond. Utan det som hände med vårt dåvarande hemland, DDR, går det inte riktigt att förstå Clemens berättelse. Det som var nytt med hans roman var inte bara att den utspelades i en miljö som dittills var okänd för tysk litteratur, eller att tiden var post-wende, nej, det var även perspektivet: för första gången någonsin var det tonåringar som fick röst, säger Andreas Dresen.

Romanen och din film beskriver en förvirrad, smått kaotisk tid. Många forna östtyskar vittnar om den enorma omställning de upplevde. Hur upplevde du som filmstudent denna tid?
   – Det var en väldigt speciell tid. Som tur är händer det inte ofta att man faktiskt är med om att allt förändras på en gång: yrke, personliga relationer, politik, lagar, hela samhället. Allt var i total förvandling och även om det är väldigt spännande är det också väldigt påfrestande. DDR var ett relativt skyddat land så många kände det som att bli utsläppta i en stor ocean där de skulle klara att simma själva. Alla kunde inte det. Alla generationer brottades med olika problem, men för tonåringar blev ungdomen ännu mer rotlös och omtumlande än den normalt sett är. När den äldre generationen hade fullt upp med att få fotfäste i det nya systemet – och rannsaka sig själva glömdes den yngre generationen bort. De äldre brottades med frågor om skuld: vem hade spionerat på och förrått vem i det gamla systemet? De äldres hela yrkesliv ifrågasattes kanske och förklarades inget värt. I det läget fick många ungdomar ta hand om sig själva, som våra fem huvudpersoner i filmen: Dani, Rico, Pitbull, Mark och Paul. De utnyttjar ju också det tomrum som uppstått när lagarna i det gamla systemet upphört att gälla – och det nya systemets lagar har ännu inte riktigt börja fungera. Det är en vacker sak att de ifrågasätter och går sina egna vägar. Alla samhällen mår bra av att ifrågasättas och provoceras. Att inte acceptera reglerna – på så sätt uppstår ett bättre, vackrare samhälle. Deras vision är en technoklubb och den öppnar de. Jag har mitt i det mörka försökt fånga deras hoppfullhet.

Precis som andra coming-of-age-filmer handlar det mycket om deras drömmar.
   – Exakt! Deras dröm uppfylls med technoklubben, men snart inser de att det nya systemet ändå har börjat fungera – allt är inte möjligt. De stöter snart på den undre världens kapitalistiska principer, personifierade av Kehlmann.

Medan vi drömde spelades in på Leipzigs avfolkade gator i arbetarkvarteren där romanen också utspelas.
   – Dessa gator står tomma än idag. Det är något av spökstäder, säger Andreas Dresen.
Där bor fortfarande författaren Clemens Meyer. I flera böcker har han skildrat det hårda livet i Leipzigs utkanter, starkt influerad av film.
   – Film har lärt mig hur man bygger en historia, dess dramaturgi. Jag tycker mycket om hur New Hollywood-regissörerna bröt mot tidigare regler och skapade något nytt, okonventionellt. Scorseses tidiga filmer, och framförallt Leone och hans fantastiska berättarstruktur i Once Upon a Time in America influerade mig mycket när jag skrev Als wir träumten, säger Clemens Meyer.

Du dyker upp i en biroll i Dresens filmatisering, men du var inte delaktig i manusarbetet?
   – Birollen var rolig. Jag fick vara med som ett litet skämt i Hitchcocks anda.  Symboliskt nog spelar jag polisen som släpper huvudpersonerna ur häktet! Jag låter mina personer gå. Manuset var jag inte delaktig i. Det har Wolfgang Kohlhaase skrivit och han är verkligen – precis som Andreas Dresen – en mästare. Där behöver man inte lägga sig i, säger Clemens Meyer.

Romanen är en tegelsten på över 500 sidor. Mycket fick skalas bort för att få till en fungerande långfilmsstruktur. Borta är beskrivningarna av måndagsdemonstrationerna och annat kring murens fall. Kvar är den värld som murens fall ledde till, liksom återblickar till huvudpersonernas barndom i ett svunnet DDR. Filmens nutid, mitten av nittiotalet, är hårt och mörkt – barndomen i DDR är snarare färgglad och trygg.
   – Jag ville undvika en realistisk avbild. Barndomsbilderna i filmen är tänkta som en drömvärld: lite skev, lite ironisk. Jag valde att lägga ett slags filter över det för att visa både hur absurt livet var i DDR – samt hur tryggt det var på sitt sätt. DDR var provinsiellt, komiskt och löjligt. Det ville jag visa. Visst var det också farligt, men för mina huvudpersoner har det inte riktigt blivit tydligt än. De är för unga för det i återblickarna. Däremot kommer livet efter murens fall bli desto hårdare för dem, säger Andreas Dresen.

FAKTA Andreas Dresen
Född 1963 i Gera, DDR
Studerade regi vid Hochschule für Film und Fernsehen i Potsdam-Babelsberg 1986–1991.
Prisbelönt hemma i Tyskland och internationellt. Har bland annat två gånger emottagit Un Certain Regard-priset i Cannes (för Halt auf freier Strecke och Sjunde himlen)

Filmografi i urval
Stilles Land 1992
Nachtgestalten 1999
Halbe Treppe/En halv trappa upp 2002
Wolke 9/Sjunde himlen 2008
Whisky mit Wodka 2009
Halt auf freier Strecke 2011
Als wir träumten/Medan vi drömde 2015


FAKTA Clemens Meyer
Född 1977 i Leipzig, DDR
Studerade vid skrivarhögskolan Deutsches Literaturinstitut i Leipzig 1998–2003.
Debuterade med Als wir träumten 2006.
Översatt till svenska: Våld: en dagbok (2011); Natten och ljusen (2012)