2015-03-20

Derek Jarmans Caravaggio

Om någon engelsk filmskapare under det senaste halvseklet har gått sin egen väg är det Derek Jarman (1942-1994). Det hade till stor del att göra med att han inte kom från filmkulturen utan från helt andra konstarter: han var målare, klädskapare, scenograf och poet innan han blev filmare.

Derek Jarman bestämde sig tidigt för att hans homosexualitet inte skulle bli ett hinder utan en tillgång, socialt och konstnärligt – inget självklart val i ett land där homosexualitet var straffbart i lag fram till 1967. Sammantaget gjorde det att han kom till filmen inte för att – som de flesta, då som nu – anpassa sig till konventioner och marknad utan för att göra en annorlunda film. Och annorlunda blev det. Sebastiane, hans första långfilm från 1976 är filmhistoriens enda film spelfilm på latin. The Angelic Conversation, hans vackraste film, är Shakespeares sonetter i långfilmsformat. Och Blue, hans allra sista långfilm från 1993, är vad jag vet filmhistoriens enda monokroma film: en blå rektangel är enda bilden som ackompanjemang till en vemodig och arg text om tidens gång och vardagslivets förtretligheter hos en konstnär som blivit blind och var på väg att dö i aids.

Att göra: Caravaggio
I sin dagbok från 1985 skriver Jarman i en Att göra-lista för det nya året: Skaka om det brittiska filmåret men först och främst, låt 85 bli året för CARAVAGGIO. Ingen film vållade honom så mycket möda som Caravaggio, det tog sju år innan själva inspelningen startade. Det avgörande hindret var finansieringen: Caravaggio var tänkt som en film för en stor publik, med stor budget och professionella skådespelare, och med en omsorgsfull återskapelse av historisk miljö: den italienske barockmålarens Rom kring år 1600. Men svårigheterna till finansiering blev ändå lyckosam för Jarman: han tvingades lösa det konstnärligt enligt principen less is more. Det innebar att han inte föll tillbaka på sin beundrade Luchino Viscontis dyrbara överdåd med autentiska miljöer och rekvisita. Ingenting filmades på plats i Italien. Istället använde Jarman en studio på Isle of Dogs i östra London. Här skapade han en serie tablåer, med ytterst lite men praktfull rekvisita, i återskapat Caravaggioljus och med hjälp av etablerade skådespelare som Michael Gough som kardinal Del Monte och den unge Caravaggios välgörare, men också rätt okända, som Tilda Swinton, som Caravaggios modell. Hon gör här sin första större filmroll, och har redan samma fenomenala närvaro som gjort henne till engelsk films främsta aktris från de senaste decennierna.

Koncentrerad konst
Närvaro är själv nyckeln till vad Jarman vill åt. Och det är här han och Caravaggio möts över tre och ett halvsekel. Tillsammans med Leonardo da Vinci och Michelangelo är Caravaggio – numera, sedan femtio år – den italienska renässansens och barockens mest beundrade, mest utforskade, och mest populäre konstnär. Skälet är att han gör något annat än sin samtid, något som talar till oss idag: han skapar omedelbara nu, sensuella situationer som går att avläsa med ögon och känsla, utan särskilt mycket kunskaper om personerna, berättelserna och symboliken i målningarna. Det finns ett less is more också hos Caravaggio. Han är det förhöjda ögonblickets målare: mot mörka bakgrunder, i slutna rum, utför människor våldsamma eller erotiska, våldsamma och erotiska handlingar. Eller så träder hans figurer fram omedelbara, utan åthävor, med ytterst lite rekvisita, en krans av vindruvor, ett par änglavingar. Hans målningar har tydliga centrum och riktar blicken mot några få figurer och betydelsefulla ting. En koncentrerad konst, där råhet och ömsinthet kombineras rätt underligt. En affekternas och effekternas konst.
Filmen Caravaggio som fick sin premiär 1986 är en återblickshistoria: Caravaggio är på flykt undan anklagelserna om mord – förmodligen var han också skyldig – och han ligger nu och dör i Porte Ercole norr om Rom, vårdad av sin stumme medhjälpare Jerusalem. Han återupplever nyckelsituationer i sitt liv: vägen som ungt målargeni in i korruptionens och liderlighetens, men också konstkärlekens kyrkliga Rom. Där blev han snabbt framgångsrik, som en målare med en helt ny typ av realism: han kunde förena smutsiga gatpojkar med Bibelns evangelister, eller med helgon som lider martyrdöden. Hur gjorde Caravaggio med hjälp av sina modeller, med ljus och skuggor och färger, för att – som han säger i filmen – få färgpigmentet att bli kött och blod? Jarman vill komma åt det. Och han låter Nigel Terry, som spelar Caravaggio, svara kaxigt: Jag har fångat själen i materian.

Fri dikt och blandad stil
Jarmans film är en fri dikt på det knapphändiga biografiska materialet som finns om målaren. Han ger sin egen förklaring till mordet på Thomassoni Ranuccio, det som skulle ödelägga Caravaggios liv. Och till skillnad från så mycket film i historisk miljö, där rekvisita och miljö inte sällan blir viktigare än liv och fräshör, är Caravaggio inte museal, trots att här inte finns en enda utomhustagning eller autentisk miljö, utan bara uppbyggda interiörer. Ett skäl är Jarmans bildstil: ljusdunkel i färg tillsammans med en rå kroppslighet. Ett annat är hans fräckhet att blanda in nutiden: här finns tågljud och skrivmaskiner, en gammal motorcykel, kostymer från 30- och 40-talen, i ett slags gangsterfilmssnitt. En ekonomisk kardinal använder en miniräknare för att räkna ut ett konstpris. Idén bakom stilblandningen är inte bara ett lekfullt sätt att undvika det museala och rubba åskådarens förväntningar. Den handlar om påminnelser om italiensk, men också engelsk kultur och film från en inte alltför avlägsen tid då kulturen ännu inte blivit genomkommersialiserad och strömlinjeformad. Här liknar Jarman en annan av sina läromästare, Pier Paolo Pasolini. Dexter Fletcher, som spelar den unge Caravaggio, är en Pasolinifigur i gestalt av en cockney från Londons East End. ”I am an art object. I am very, very expensive”, säger han när han säljer sig för sex till en rik romare. Derek Jarmans Caravaggio är visionen av ett möte mellan ett uppkäftigt England under Margaret Thatchers förtrycksregim och barockens korrupta Rom där den yttersta makten, det vill säga påven, faktiskt inte saknar humor. Den liknar ingen annan film, inte ens av Jarman själv.