2015-03-19

Claude Chabrol - Det är serverat!

Épater la bourgeoisie – att häckla borgerligheten, var inte bara en samlingsformel för dekadenta poeter vid tiden för förra sekelskiftet. Det har varit en fransk specialitet ända sedan Molière. Och den som med största förtjusning iklätt sig denna skälmmantel inom den franska filmen var Claude Chabrol. Som det borgarbarn han själv var hade han nära till den inspirationskälla som han under ett långt liv öste ur.

Claude Chabrol föddes i Paris 1930 men flyttade under andra världskriget med familjen till en liten landsortsstad, Sardent. När han 1958 gör sin första långfilm, Vännerna (Le beau Serge) låter han sin huvudperson göra en färd tillbaka till Sardent där denne konfronteras med en alkoholiserad barndomsvän. I nästa film, Kusinerna (Les cousins) går resan tillbaka till storstaden. Då är det den storögde lantisen som dras in i det dekadenta parislivet. Chabrol var den förste av den franska nya vågens män som debuterade som filmregissör. Dessförinnan hade han likt François Truffaut och Jean-Luc Godard gjort volontärtjänst på den gemensamma plantskolan, den franska filmtidskriften Cahiers du Cinéma och skrivit en bok om Hitchcock tillsammans med kritikerkollegan Eric Rohmer. Att Chabrol hade det litet lättare i portgången kan han tacka sin första hustru för. Hennes farsarv utgjorde grundplåten till filmkarriären.

Filmiskt radarpar

I samband med den fjärde filmen, Väninnorna (Les bonnes femmes), möter Chabrol den skådespelerska som kommer att dela hans liv och följa honom från film till film i ett tjugotal år, Stéphane Audran. Hon blir hans musa och inspiratris. Tillsammans blir de ett filmiskt radarpar av liknande karat och betydelse som Antonioni-Monica Vitti, Ingmar Bergman-Liv Ullmann, Cassavetes-Gena Rowlands eller Woody Allen-Mia Farrow. Det dussintal filmer de skapar ihop tillhör Chabrols mest sevärda och fullödiga. Dessa filmer, från Två kvinnor – en man (Les biches) till Borgarklassens galenskaper (Folies bourgeoises), är sedeskildringar som visar sammanbrott i den borgerliga skenidyllen. De följer ofta thrillerns mönster och inte sällan tas någon av huvudpersonerna av daga, men de är inga spänningsfilmer i konventionell mening. Spänningarna ligger under ytan. Demaskeringar sker, ofta av mer djupgående, tvingande art och vida mer genomskådande än avslöjandet av en brottsling.

Att laga en Chabrol

I Chabrols kanske vackraste och mest udda kärleksdrama, Slaktaren (Le boucher) från 1970 blir mordintrigen ett bitema. Vi är högst medvetna om gärningsmannens identitet. Outredda gåtor utforskas på ett annat plan, i relationen mellan den blyge och emotionellt skadade slaktaren och den på liknande sätt känslomässigt nedfrusna lärarinnan (Stéphane Audran, naturligtvis!) i den lilla landsortsstad som är spelplats för dramat. De frågor om ansvar och skuld som väcks i skildringen av deras tafatta romans är inte entydiga på något vis. Chabrol var en beteendeforskare av det mer genomskådande slaget, ofta med en spefullhet som gränsar till cynism. Han var en iakttagare som med utsökt precision avtäckte de ritualer, de attityder och gester bakom vilka borgerskapet gömmer sina mer hemliga och förbjudna passioner. Den rit som tycktes fascinera Chabrol mer än andra var måltiderna och deras stränga ceremoniel. Middagsborden hos Chabrol var lika ofta arenor för belevade konversationer som för förrådande klavertramp. Ofta fick huvudpersonerna sin karaktäristik bekräftad vid matbordet. Se till exempel Jean-Paul Belmondos griserier vid frukosten i Bakom dubbla lås (À double tour) eller det kontaktlösa tigandet över pommes frites i Mannen, hustrun, älskaren (La femme infidèle). Chabrol har i en tidig intervju föreslagit hur man lagar till en "Chabrol": Man tar till exempel en löksoppa eller en kraftig köttbuljong, och när det bara finns litet kvar i tallriken tillsätter man rejält med rött vin för att sätta piff på anrättningen. Som fåraherdarna gjorde förr i världen ...

Uppsluppna sabotage

Det är det kravbundet ceremoniella, vett och etikett, som utsätts för Chabrols skärskådande blick och för hans ofta uppsluppna sabotage. Att en av hans filmer fått titeln Ceremonin är knappast någon tillfällighet. Och där är han tillbaka i de burget konservativa salonger som också var regissörens uppväxtmiljö. Sedan den nya hemhjälpen installerats blir ingenting som förut i environgerna i Ceremonin. Den bleka och intetsägande Sophie gör inte mycket väsen av sig, och den rika familjen betraktar henne snart som en idealisk hjälpreda. Men sedan Sophie, som gömmer på skräcken att avslöjas som analfabet, har lierat sig med den mer driftiga och upprorsbenägna postkontoristen Jeanne ställs konflikter som sopats under mattan till sin spets. Ceremonin utvecklas till ett ställningskrig, en sorts symbolisk klasskamp mellan arbetsgivare och anställd. När Sophie ställs inför kravet att säga upp bekantskapen med den nya väninnan, blir det signalen för kompromisslös konfrontation. Ceremonin saknar inte beröringspunkter med en modern teaterklassiker som Jean Genets Jungfruleken, och filmen kan möjligen också ha fungerat som inspirationskälla för Michael Hanekes än mer brutala överfall på kärnfamiljen i Funny Games. Här - liksom där - ges ingen pardon när uppgörelsens tid är inne.

Isabelle Huppert

Chabrols version tar kanske groteskeriet mer överhanden när de båda sammansvurna kvinnorna använder sig av allt de kan komma över av familjens lukulliska läckerheter för att ger utlopp för sitt raseri. Att smeta gåslever på väggarna måste innebära det yttersta stilbrottet för gourméen Chabrol. Jeanne gestaltas av Isabelle Huppert, och sedan Chabrol och Stéphane Audran gått skilda vägar har skådespelerskan övertagit platsen som kvinnligt centrum i ett flertal av Chabrols filmer. Med sin intelligens och en spelstil som å ena sidan försvarar en viss grad av kyla och distans och å den andra visar en total öppenhet för impulsivitet och utlevelse har hon varit en idealisk uttolkare av Chabrols idéer. Att de båda skulle samarbeta på filmatiseringen av Flauberts Madame Bovary kan knappast ha varit en slump. Det kan inte ha varit svårt för Isabelle Huppert att känna sig hemma i Chabrols gestaltning av en instängd borgerlighets dilemman, där romantiska strävanden och ideal kolliderar med vardagens och konventionernas krav. Ett av deras mest helgjutna samarbeten är en film som skulle kunna ses som en sentida pendang till Madame Bovary - Svart ängel (Une affaire des femmes). Här är Chabrol tillbaka på sin mammas gata, en liten landsortsstad där grannars ögon mäter ut gränser för det tillåtna. Filmen har verklighetsbas och berättar om den sista kvinna som avrättades i Frankrike, Marie LaTour. Marie var en änglamakerska som utförde sina tjänster under tyskarnas ockupation av Frankrike under andra världskriget. Arbetet hade uppenbarat sig som en plötslig inkomstmöjlighet för Marie som med sina två små barn levde i en fattigdom gränsande till armod. Med växande hjälp av ökade inkomster och inflytelserika kontakter inom ockupationsmakten gör hon en klassresa som kräver lika mycket av driftighet som hänsynslöshet, något som sticker i ögonen inte bara på moralens väktare. När hon sedan grips efter ett angiveri, vill myndigheterna statuera exempel. Domen över Marie är obönhörlig och absolut.

Porträttet av Marie blir i Chabrols och Isabelle Hupperts händer ytterst sammansatt. Hon är kyligt avvisande mot maken som oväntat återvänder från sin krigsfångenskap och samtidigt kärleksfull och moderligt beskyddande mot sina barn och med en obrottslig lojalitet gentemot sina olycksdrabbade medsystrar. Hon är en i raden av starka kvinnor med osäker jagkänsla som befolkar så många av Chabrols filmer - som alla de med förnamnet Hélène som Stéphane Audran fick gestalta i regissörens tidiga produktion. Alla utsatta för Chabrols skarpa blick, osentimental men full av medkänsla