2015-03-19

Anna Odell och konsten att utgå från verkligheten

Efter succépremiär i Venedig fortsätter Återträffen sitt segertåg på hemmaplan. Filmen applåderas av såväl kritiker som publik – människor som på ett eller annat sätt tycks drabbade av Anna Odells formsäkra mobbningsdrama. Inte utan orsak.

Tillsammans med Gitarrmongot, Farväl Falkenberg, Darling, H:r Landshövding, Man tänker sitt, Apflickorna, Till det som är vackert, Avalon, Call Girl och Äta sova dö sällar sig Återträffen till det senaste decenniets främsta svenska debuter. Därtill är filmen ännu ett bevis på att de talangfullaste och mest konstfärdiga regissörerna kommer från kreativa kollektiv, reklambyråer, alternativa filmutbildningar eller, som i fallet Anna Odell, från konstskolor. Det var som bekant från den utposten som hon först gjorde sig ett namn, konstfackstudenten som med sitt examensprojekt 2009 iscensatte en psykos på Liljeholmsbron i Stockholm, för att strax därpå tas in för tvångsbehandling på St Görans sjukhus. Syftet var bland annat, utifrån självupplevda erfarenheter, att ifrågasätta rutiner inom psykvården. Installationen kom lika mycket att handla om konstens betydelse i samhället. Om Anna Odells överväldigande intåg i konstens värld möttes av både entusiasm och skepsis, så har filmentrén varit desto mer samfällt hyllad. Sedan filmen vann kritikernas debutpris i Venedig har festivalturnén fortsatt världen över: till Busan i Sydkorea, Hamburg och Senegal till nu senast hedersomnämnande i Stockholm och CPH:DOX i Köpenhamn.


Flertalet svenskar, i alla fall de som med viss omsorg följt riksmedierna på senare tid, vet vi det här laget att Återträffen i hög grad springer ur den klassåterträff som Anna Odell, 20 år efter grundskolans epilog, inte var önskvärd på. Men hur gick det egentligen till?

- Jag visste att det var dags för ett 20-årsjubileum med klassen och hoppades att jag skulle kunna gå dit, hålla ett tal och ha det som utgångspunkt för ett konstprojekt, säger Anna Odell, som filmdebuterar vid 40 men som knappast glömt uppväxtårens svåra tid i Gamla Enskedes välartade medelklassområde.
- När jag inte blev bjuden blev jag först jättebesviken, inte för att inte bli bjuden, men för att jag inte kunde genomföra mitt projekt. Men när jag pratat med människor om det, så kände jag att det här blir ju ännu mer spännande. Då bestämde jag mig helt enkelt för att göra filmen.

Temat fanns där alltså redan, men till form och gestaltning fann hon avgörande inspiration genom att än en gång refuseras av klassen.

- Från början var det inte tänkt som spelfilm rakt igenom, utan bara första halvan. När jag bestämde mig för att göra en iscensättning av klassfesten var det viktiga att få möta mina gamla klasskompisar. Processen efter det var mer min egen konstnärliga. Jag skulle nog inte ha haft intresset eller drivet att göra det här om jag inte på något sätt fått blanda in verkligheten, för jag tycker att det finns så mycket saker där att hämta.
- I efterhand kan ju jag vara glad för att jag inte blev bjuden, för annars hade jag inte gjort filmen på det här sättet.

Arbetar du aldrig med primärt fiktivt material?

- Tidigare tittade jag ängsligt på vad andra konstnärer gjorde. Men från det att jag hittade mig själv som konstnär har jag alltid utgått från verkligheten.
- Jag hoppas verkligen att människor som ser det jag gör förstår det, att det kommer ur verkligheten. Inte att det handlar om att berätta om mina känslor, utan mer en slags kärna som utgår från mig. I framtiden kommer jag säkert att luta mig mot andra människor också, men där det finns någonting som inte bara är fiktion.

Hur var övergången till film?

- Lika mycket som jag styr och vill någonting, så följer jag också arbetets utveckling. Jag hade nog inte först förstått hur komplicerat det var att göra en film som var tvådelad, särskilt inte i klipprummet, hur allt går emot alla dramaturgiska regler. Och att dramatiken inte alltid ligger där man förväntar sig.
- Vi trodde att mötena i den andra delen skulle gå att ha mycket längre, för att de är så fina, men det funkade inte i förhållande till första delen. Det var tufft i början, att ta bort så mycket som det fanns ett värde i.


Samtidigt som hon föreställt sig filmvärlden lite ”lyxigare”, beskriver hon det som ”en lyx” att arbeta inom filmen, ”där alla får betalt”. Hon tycker även att det har varit enklare att komma in i film- än i konstvärlden, men erkänner att Återträffen var ett riskprojekt, där hon först kände stor oro för hur det skulle falla ut.


- Jag var tvungen att inför mig själv spela lite dum, i stället för att börja tänka på vad det kostar med en filminspelning, att ha professionella skådespelare och så jag själv i en drivande roll, plus att jag skulle regissera. Jag var tvungen att blunda för allt det där, i stället tänka på vad jag måste göra, vad det är jag vill att de ska göra.

Rollbesättningsarbetet beskriver hon som lika omfattande som avgörande.

- Förutsättningarna för att över huvud taget lyckas var att skådespelarna påminde mig om vilka jag tror att mina klasskamrater är i dag. De flesta hade väldigt lika erfarenheter av platser i hierarkin, så jag tog stor hjälp av dem också för att skapa de vuxna personerna, hur barnet blir som vuxen. På så sätt förlitade jag mig väldigt mycket på skådespelarna, i det att gruppen skulle bli så trovärdig som möjligt, utifrån deras minne om hur det var.

Är filmen ett uttryck för en specifikt svensk konformism, den som drabbar gruppen?

- Nej, jag tror det är mer universellt än så. Däremot tycker jag att det är en katastrof att man i samhället är så omedveten om krafterna i den, jag tror att det finns massa pengar att tjäna om medvetenheten ökade kring ens förhållande till gruppen, och ens rädsla för gruppen.

I filmen urskuldar sig klasskamraterna med att säga, ”vi var ju bara barn”. När börjar egentligen barnets ansvar?

- På ett sätt har ju barnet ett ansvar ganska tidigt. Men å andra sidan har barnet inte fått lära sig något annat, så det är inte så enkelt att axla ett ansvar. Där tror jag bara det är vuxenvärlden som kan få barnen att förstå, och att prata om det i skolan.

Om du ser till situationen i dag, hur har du hanterat problemen från skoltiden?

- Förstås har jag blivit väldigt påverkad av de åren, men jag är inte längre i behov av bekräftelse från klasskamraterna. Jag är som alla andra och på så vis kanske ännu mer törstande, eftersom jag haft så dåliga erfarenheter. Men de är inte några viktiga människor för mig.
- Jag blev bjuden till tioårsträff, det var precis när jag hade börjat ta mig tillbaka till livet efter att jag varit sjuk. Då gick jag dit för att bli bekräftad. ”Om ni kan titta på mig nu, utan att känna avsmak, så kanske jag är värd att leva.” Jag behöver inte dem längre, och det har jag inte gjort på många år.

Hur viktigt är mottagandet av filmen?

- Det är klart att det betyder jättemycket att bli uppskattad för det man gör. Jag tror att det är väldigt svårt att vara en människa som inte alls bryr sig om hur ett verk blir mottaget. Jag tror inte att någon kan fortsätta med det de gör om ingen bekräftar dem. Jag har inget behov av att bli älskad av alla, sen har jag förstås ett behov att bli älskad av vissa.
- Samtidigt är det undersökningen som driver mig, att testa något. Jag skulle kunna göra saker som bara är ”vackra”, men jag skulle bli väldigt frustrerad och otillfredsställd om jag inte skulle få undersöka något.

Tycker du att filmen skänker hopp?

- Jag tycker att den speglar livet ganska bra. Vi har möjligheter hela tiden att förändra oss, men vi tar dem sällan. Och det gäller ju alla i den här filmen, de har ju möjligheten att säga, ”ja, jag minns”, men de väljer det de tror är den enkla vägen, och sen är frågan om det är också är den bästa vägen. Så det är snarare en bild av vårt liv, om hur vi missar eller väljer att inte ta möjligheter om det vi tror är svårt.

Hur hanterar du all medial uppståndelse?
- Jag är inte riktigt gjord för det. Det är ju kul att folk tycker om det man gjort, men det är samtidigt jobbigt för att det är så okreativt, jag berättar ju bara.
- Jag får inte bli för passiv, det är inte bra för mitt välmående. Jag mår bättre av att själv brottas med någonting, än att bara blottas.