2016-11-04

Amos Gitaï ger sin bild av ett mord som förändrade Israel i grunden

Den 4 november 2016 är det 21 år sedan Israels premiärminister Yitzhak Rabin mördades, en händelse som satte stopp för fredsprocessen och styrde in Israel i ett nytt, politiskt hårdare klimat. Regissören Amos Gitaï gjorde flera intervjuer med Rabin strax före mordet och har återvänt till ämnet i flera av sina filmer. I Rabin – Den sista dagen fokuserar han inte så mycket på vem som låg bakom mordet utan snarare vad som låg bakom.

Amos Gitaï är på blixtvisit i Stockholm för att presentera sin senaste film Rabin – Den sista dagen. En sorts dokumentärhybrid som tar avstamp i polariseringen och det höga politiska tonläget som föregick mordet på Yitzhak Rabin.
   - Jag tycker det är viktigt, för att inte säga nödvändigt, att prata om den här döde mannen som hade en helt annorlunda vision för Mellanöstern än den som vi ser just nu. Jag vill påminna om hans engagemang för att lösa en svår konflikt. När Rabin mördades så visste vi att allt skulle bli annorlunda. Han hade speciella kvalitéer som ingen annan politiker i Labour-partiet hade, inte ens Shimon Peres. Rabin var väldigt bestämd, vilket är en egenskap som krävs om man ska kunna röra sig framåt i en komplicerad konflikt. Och han var älskad, så han hade styrkan att segla skeppet till en annan destination än dit man är på väg nu.

Men i filmen visar du med önskvärd tydlighet att han också var hatad …
   - Jo, han var vald av en majoritet, men när han började förhandla med Palestina så sjönk hans popularitet. Jag har inga exakta siffror på hur många väljare han tappade, men jag tror inte han brydde sig särskilt mycket om det. Han var fast besluten att hitta ett sätt för Israel och Palestina att existera samtidigt. Han förstod att Israel måste hjälpa Palestina att hitta en form av självstyre för att göra en fredlig lösning möjlig.

Skyltar med hatiska nidbilder på Rabin och de aggressiva påhoppen för tankarna till Palme-dokumentären som kom för några år sedan. Och det finns beröringspunkter mellan morden. Inte minst i den högt skruvade tonen mellan politiker och i media. Något som fortfarande är obehagligt aktuellt.
   - Planeten mår inte bra nu, det är många opportunistister i nyckelpositioner över hela världen. Jag antar att de finns här också, i Frankrike är det så och vi får se vad som händer i USA. Det är väldigt demagogiska figurer som använder hat för att bli valda. På grund av medias natur och det som kallas sociala medier, med alla prylar så förstärks detta väldigt snabbt. Media blir en högtalare och vi får se hur länge planeten klarar av att hantera allt detta. Jag tror dessvärre att den här utvecklingen kommer att växa sig starkare. Det är ingen slump att de gamla grekerna skapade sina torg för att utbyta idéer. Det var inte virtual reality utan du behövde vara där fysiskt och konversera, vara oense, hålla med den andre eller vad man nu tyckte.

20 år senare, vad skulle du säga att mordet har inneburit för Israel?
-    De lyckades få fredsprocessen att spåra ur och vi lever fortfarande i resultatet av det.

I samband med Osloavtalet 1993 följde Amos Gitaï Yitzhak Rabin på nära håll och sitter på närmare tjugo timmar filmade intervjuer med honom, det mesta oanvänt. Gitaï har nu börjat redigera materialet, men har inte bestämt sig för i vilken form han kommer att använda det. Film är nämligen bara ett av många medier som Gitaï uttrycker sig genom.
   - Jag har haft en del utställningar på senare tid och jag håller på att sätta upp en opera, jag gjorde en teaterföreställning av Rabin i Avignon nyligen och jag gör en del bildkonst. Men när jag hittar en sammanhängande idé som lämpar sig för film så kommer jag att göra det. Jag tycker fortfarande om film väldigt mycket.

Berätta mer om teaterversionen av Rabin – Den sista dagen
   – Filmen är betydligt mer omfattande. Pjäsen är minimalistisk med bara två skådespelare. I Avignon var det den palestinska skådespelerskan Hiam Abbass, känner du till henne? Och Sara Adler. De berättar historien om Rabin ur änkans perspektiv. Förhoppningsvis kan vi sätta upp den i Stockholm också. I så fall kommer Barbara Hendricks att ingå. Hon lovade mig det så sent som igår faktiskt.

Och du ska göra en egen, mer politisk, version av Othello på Operan?
   - Njae, uttrycket politisk är alltid lite delikat, för du kan inte göra saker politiskt bara för att behaga. Du måste hitta något inre element som säger något annars blir det bara spekulation. Jag håller fortfarande på att undersöka hur jag ska gå tillväga. Men idén är att koppla handlingen till dagens flyktingsituation. Jag har aldrig gjort Opera förut så det blir spännande. Vi får se var det tar vägen.

Amos Gitaï är utbildad arkitekt, under oktober-kriget 1973 tjänstgjorde han som sjukvårdare och hans helikopter blev nedskjuten av en missil. Det var när han vilade ut efter den händelsen som han bestämde sig för att han ville göra film och dokumentera sin omvärld.
   - Ja, jag kände att … du vet att jag studerade till arkitekt i nio år, jag fick mitt diplom i Israel och sedan en PhD i Berkley. Min far var arkitekt, när han dog var jag 19 och gjorde min militärtjänst. När den var över så visste jag inte riktigt vad jag ville göra, men nu brukar jag säga att jag studerade arkitektur för att jag ville prata med min döde far, jag ville förstå honom bättre, ta reda på vad det var som intresserade honom.
   - Men sedan kände jag mig besviken på vart arkitekturen var på väg, jag kände det då och jag tycker att det är likadant nu. Det är för mycket design. Arkitekterna tröttar ut mig. I stället för att skapa enkla, behagliga ytor med bra ljus och utrymme så känns det som en uppvisning av stora egon. Jag tycker man missar vad arkitektur kan vara. Jag saknar det sociala engagemanget som fanns hos min fars generation på 20-talet. Arkitekter som till exempel Le Corbusier och van de Velde tävlade om hur man skulle designa en 70 kvadratmeters lägenhet. Man ville skapa enkla, funktionella ytor. Men någonstans på vägen, antagligen på grund av pengar, dålig smak och andra saker så började det handla mer om utseende och stora gester.  Jag tycker det är utmattande och ett stort slöseri. Jag insåg att jag inte ville inte ägna mig åt att skapa lobbies åt Hilton utan att film var ett medium som passade mig bättre. Ett medium där jag kunde uttrycka min åsikt om vad som hände runt omkring mig.

Det finns de som menar att dagens filmindustri lider lite av samma problem som du just nämnde …
   - Absolut, så det är kanske dags för mig att byta tillbaka till arkitektur, för jag håller med (skratt). Det handlar mer och mer om effekter och ganska tomma saker. Det blir svårare att hitta utrymme. Jag pratade med Bertolucci om det här för ett tag sedan, hans far växte upp i Parma, som är en ganska liten stad. Han såg Jeanne d’Arc av Dreyer bara sex månader efter att den hade haft premiär i Köpenhamn. Det betyder att du kunde se en så pass utmanande och stark film i en ganska liten och avsides stad i Italien på 1920-talet. I dag om du ska se Dreyer eller dagens motsvarighet så tar det betydligt längre tid. Om den går att se överhuvudtaget. Biograferna förstör sitt raison d’être eftersom de inte längre vågar utmana sin publik utan väljer att vara inställsamma. Jag tycker det är en tråkig utveckling.

Har du nya filmprojekt på gång?
   - Först ska jag göra klart Othello till operan, men sedan har jag ett projekt tillsammans med Isabelle Huppert. Det är en historia om en kvinna på 1500-talet, det var Isabelle som kom med idén, det handlar om en viktig politisk figur, en kvinna - Donna Grazia. Det ska bli ett nöje att jobba med Isabelle, hon är en väldigt intressant skådespelerska. Hon har försökt övertyga mig att göra det här i snart fem år, men nu tror jag tiden är mogen. Förhoppningsvis blir det klart nästa år. Annars brukar jag hitta inspiration till nya filmer i musik, i tidningar, böcker, inte så mycket från andra filmer. Jag tycker att filmbranschen återanvänder för många idéer som det är (skratt). Kanske beror det på att jag inte har den formella utbildningen, jag har inte gått en enda timme i någon filmskola, så mina referenser kommer från annat håll. Men självklart finns det många filmskapare som jag tycker mycket om. Av de priser som jag fått genom åren är jag kanske mest stolt över mina Roberto Rosselini-priser. Han är fantastisk. Tyskland anno noll är ett så viktigt mästerverk. Jag fick Parajanov-priset i Armenien och Bresson-priset. Så om någon skapar ett Buñuel-pris så vill jag gärna ha det, då kan jag sluta sedan …